Har man kommit någonvart?

Igår när jag kom till jobbet så stod min pappa där och pratade med en arbetskamrat till mig som han känner. Jag hälsade och lite dösnack utan att behöva säga för mycket innan Perihan kom ut och pratade lite med honom då på turkiska och hon har visst sagt saker som att vi får tacka min mamma för att jag är som jag är osv. gett honom några peakar alltså... I alla fall så efteråt så kommer min arbetskamrat fram och undrar om jag träffar honom ofta. Jag svarar att nej, det gör jag inte. Han börjar då prata om att jag borde kanske göra det oftare och att min pappa mår dåligt för att vi inte har kontakt och att jag en dag kommer ångra mig och om hur viktigt blodsband är. På en gång så får jag som en mental flashback över de senaste 8 åren och allt jag behövt gå igenom i det hela och en dag som började bra blev hemsk och full med tankar på det.

Det fick mig att fundera på om jag faktsikt har kommit någonvart med mitt liv. I och med att det störde mig så mycket än idag. Jag har utvecklats som person och så som sig bör över den tiden. Men jag har fortfarande samma demoner plus någon mer kanske. Jag vet inte, var lättare när man hade någon att prata med detta om helt öppet. Men på riktigt, vem kan man lita på idag? Oh well. Det värsta är väl att det stört mig idag med tillsammans med andra saker.

Och inte fan hjälper det att de har plastat över de jävla fönstren och det är över 30 grader varmt i rummet när jag ska sova!

Jaja, det var dagens avskrivning. Tack och hej.