Damn you Doctor! + Today is gonna be a great day

Okay, vi börjar med det här bara för att få er med på vad jag pratar om. Jag tror jag har någon form av abandonment issue, av olika anledningar. Sen några år tillbaka så har jag haft väldigt svårt just med avsked, och det har blivit än mer uppenbart när jag ser på film eller på TV-serier.

Jag är någorlunda sen till det tåget, men jag håller just nu på att kolla igenom Dr. Who efter rebooten. Jag gillar den väldigt mycket och försöker kolla så ofta jag hinner med det. Men problemet är det att The Doctor även han har abandonment issues, vilket de spelar väldigt mycket på för att skapa känslosamma scener, vilket de lyckas med. Aldrig har jag varit med om att en serie fått mig att fälla tårar så ofta som Dr. Who. Allt ifrån Rose avsked till sista avsnittet med David Tennant. I ett avsnitt jag såg nyligen (då med Matt Smith) så grät jag först för att det gjorde mig ledsen, bara för att minuten senare gråta för att jag var glad. God dammit! Borde kanske försöka ta tag i detta.. Men then again, vissa gånger är det skönt att sådana känslor väcks, man får veta om att man lever. Samt man får gråta i slutet av The Walking Dead - Game Season 1. Vilket jag tycker är skönt, man känner verkligen karaktärerna i det spelet och hur många gånger jag än spelar eller ser en play-through av det spelet, så gråter jag alltid i slutet.

Idag har dock varit en bra dag så här långt! Vaknade ganska tidigt och kände mig glad. Diskade och städade hela lägenheten och känner mig allmänt energifull för första gången på länge. Kanske ska hitta något mer produktivt att göra idag, om inte annat så får jag väl säkert ett samtal från min mor över att hon på något sätt oroar sig för min syster som åkt utomlands själv för första gången idag. Men tror nog hon klarar sig. Både min syster och moder då.

Okay, nog med ordbajs för nu. Dags för lunch!