busbarns blogg

På tal om att jag brukar säga att mina lärare är fina, så alltså, de är så sjukt fina.
Tidigare, här, förra veckan tror jag att det var så köpte det tårta till oss från konditoriet uppe i stan, bara för att de tycker att vi är så himla bra. LIksom, så mycket tårta att vi knappt orkade äta upp det på trettio personer.
Idag, när vi skulle få våra frånvarorapporter så har de suttit och rullat ihop dem, knutit röda band runt dem, och knutit fast hallonlakrits-döskallar. Det röda för julen och det svarta för allvaret. HAHA, alltså åh. Trettio stycken har de gjort, och så har de skrivit God Jul på dem.
Ärs, jag ska stoppa in en bild och visa er.



Jag orkar inte, de är så fina. Så himla, himla fina.
Bäst i världen är de.
Här om veckan försökte vi få tag i vår historialärare som stod inne i bildlärarnas lärarrum också, de vinkade åt oss men ignorerade oss totalt. När vår historialärare sedan går ut genom dörren på andra sidan, efter att ignorerat våra försök att kontakt honom genom fönstret så trycker Lorenz upp en liten lapp där det står
"Mata inte djuren!"
Och ingenting mer. HAHAHAHA. Alltså, va?
Jag kommer sakna dem så jävla mycket när jag går ut.

Idag har jag en sådan dag, som jag inte haft på ett tag. Då jag känner mig så obotligt ful, eller egentligen mer äcklig tror jag. Tjock.
Det går över till en annan dag, och så ska jag bli mer fit. Fortsätta träna. Jag kom av mig nu när mitt liv rasade ihop.
Jag är så trött att det bara går runt i huvudet nu. Jag ska sova, åh vad jag ska sova. Var och såg The Hobbit igår, och, så jävla bra den är alltså. Vi begav oss efter filmens slut till Erik för att tillsammans (Jag, Erik, Ebbe, Tor och Juliette) ta oss igenom Matrix trilogin. Det gick sådär. Halv fyra var vi i mitten av andra filmen, alla hade somnat, eller sovit redan så jag bad dem stänga av så att jag också kunde få sova. Kan inte sova till okända ljud, ehe.
Erik blev sur, gick och la sig i sin säng utan att göra någonting. Detta är ett väldigt vanligt fenomen när det kommer till honom, jag har aldrig någonsin i hela mitt liv träffat någon med värre nattligt/ morgonhumör. Det slutade alltså med att Tor fick stänga av allting, leta reda på madrasser och täcken. Eller rättare sagt ett täcke.
Jag som inte kan sova utan täcke heller (Jobbig tjej_95 med stränga sovrutiner) låg och grät högt tills Tor lämnade ifrån sig sitt täcke till mig och la sig sur ensam på sin madrass. Det i sin tur ledde till att både jag och Ebbe tyckte så synd om honom så jag gick och la mig bredvid honom, han såg så sorglig ut där han låg, och sedan där någon gång strax före fyra sov vi efter många om och men.
Nu till det sorgliga som gjort att jag är så otroligt trött idag. Att somna klockan fyra och att sedan sova till tolv/två är väl ingen big deal, men runt åtta hade Tor sin highpeak i sitt, jag vet inte vad jag ska kalla det. Låt oss säga att han gick från att vara en traktor, till en skördetröska, till en sköretröska med artificial intelligent life som gett sig ut på mördarstråk. Detta gjorde vilket som min sömn lite ostabil, och där runt tio gick det inte längre utan jag övergav John Blunds skepp och låg och stirrade upp i taket.
Och nu ligger jag här. Tretton timmar senare och är så trött att jag inte vet var jag ska ta vägen. Ungefär så trött att jag ska bestämt ta och sluta skriva nu och sova istället. Så kanske jag är både piggare och tycker att jag är finare imorgon.

Hade som sagt en underbar helg, och fick reda på en fantastisk nyhet; Jag ska få fira nyår i Umeå med Nicole, Johannes och Ebbe. Vi ska vara hundvakter åt ungefär arton av Sveriges finaste hundar, då Nicoles mor och hennes gudmor har bjudit in några av Sveriges största hunduppfödare till middag. De är ju i den branchen. Som betalning för att vi suttit hundvakt och ätit middag med dem så betalar de taxin till och från stan, så vi får fira in året på torget tillsammans med alla andra människor som släpat sig dit i decemberkylan.
Vi var tydligen bjudna till en hemmafest till en början, men på grund av Johannes återfallsrisk så valde vi att fira tillsammans med de andra, det är inte värt att det går snett. Vi vill ju så gärna fortsätta ha honom som han är nu.
Idag däremot har dagen varit jobbigare. Har hamnat i gräl med min rektor, eller vad man ska säga. Gräl och gräl. Hon är en hondjävul i ordets rätta bemärkelse. Jag känner mig dock trygg, jag vet att jag har min mamma som är flyförbannad och som tänker ta till alla medel hon kan - och jag har lärare och alla andra på min sida. Förstår ni hur jävla sjukt det är när dina lärare säger att du inte får gå till rektorn själv? När min mor som jobbar på psyk säger att jag inte får träffa henne själv, därför hon har hört och vet hur hon är, och hon inte vill utsätta mig för det.
Jag tror att jag är en hemsk människa, men jag hoppas att hon blir av med jobbet. Har önskat det länge, men nu har det nått sitt klimax. Snart dör min dator så jag avslutar lite tvärt här.
Välkommen du nya läsare föresten, vad glad jag är att se dig. Pussar på dig, och alla andra fina.

Nu är jag i Umeå. Mitt älskade Umeå.
Med min älskade Nicole, och med Ämmäh för stunden.
Ikväll ska vi på middag. Idag har vi varit på stan. Det har snöat lappvantar.
Vi drack fair traid-märkt, ekologisk och FN-förbundetstödjande choklad och har pratat om allt och ingenting.
Snart ska vi klä på oss, fluffiga klänningar och vackert hår. Sen ska vi prata hela kvällen med vackra människor.

Nu kommer återigen ett nytt gnäll-emo-inlägg. Jag är ledsen att ni behöver stå ut med dem, men jag behöver dem, jag behöver få skriva det och berätta det.
Idag träffade jag en av världens finaste skolsköterskor och pratade, jag som inte hade något att säga pratade i ungefär en timme. Hon kom i alla fall fram till att vi borde se till så jag får en kontakt några år framöver som finns nu när jag går ut skolan, och så vidare. Någon att inte bara ha när jag är sjuk utan som hjälper mig liksom, hela tiden.
Jag gissar att det hon ville säga dessutom blev väldigt stärkt av att jag nästan började gråta då jag beskrev min frustration över att hela tiden bli kastad fram och tillbaka, när jag slutar ena skolan slutar min kontakt och trygghet där och ska bytas, jag börjar på ett ställe på bup och blir omflyttad och blir inskriven, utskriven, inskriven och utskriven för att mellan gångerna är jag inte nog sjuk för fortsatt hjälp. Men det finns där hela tiden, det blir ju inte bättre, det bara återkommer.
Sen pratade jag med mamma om det här, det krashade jag grät och skrek tills vi möttes och jag faktisikt förstod vad hon ville säga. Ovanligt fort gick den processen för övrigt, och det var skönt. Mamma höll med och vi ska fundera. Eller hon ska fundera, och skolsköterskan Helén ska fundera, därför jag har ingen aning om hur man ska göra. Sen pratade mamma om att utreda mig för en diagnos. Jag misstänker att det är bipolaritet hon har på tankarna när hon beskrev varför hon undrar om vi ska göra det.
Jag vet inte om jag vill.
På ett sätt så känns det som, att det vore skönt, det vore bra om jag fick en diagnos. Dessutom kan jag gå omkring och känna mig cool, som en i gänget eller någonting.
På en annan nivå är jag livsrädd, därför om det inte är något fel så visar det bara återigen att det är något fel på mig, som inte ens går att diagnostisera. Det är bara allmänt fel på mig, förstår ni hur jag menar?
Kan man få diagnosen "Allmänt störd" tror ni?
Det finns så mycket mer jag skulle vilja skriva, berätta, få bolla med mig själv i text. Så mycket gammalt som bara känns som självömkan och därför är jag rädd att röra det och att känna det. Jag vet inte. En annan dag kanske jag tar mig tid och skriver. Skriver och gråter en skvätt. Någon dag då jag känner att jag orkar och vill göra det.
Jag vill nu, men jag vet inte om jag orkar. Framför allt så tror jag inte att ni orkar. Det får inte bli för mycket sånthär på en och samma gång. Då kommer ni trilla av en efter en. Hur kul är det att bara läsa om någon som mår dåligt menar jag?
Och jag är ju som glad att ni är här, att ni läser och ibland kommenterar. Det som värmer mitt lilla hjärta en hel massa.

Nu för att det här inte ska bli så otroligt deppigt kan jag ju lägga in några fina bilder från min tumblr.

Min dag började med att vi riskerade mitt liv genom en snöstorm för att ta mig upp till stan.
Vi satt och var alldeles häpna över hur det hunnit bli fyrtio centimeter snö, och där det drivit som mest snövallar lika höga som jag är lång, under ett dygn.





Det här var vad vi skådade ut genom rutan. Det vill säga, det närmsta till ingenting.
När vi kom upp till stan lättade det och ett vackert väder med det närmsta till klar himmel och tio minusgrader uppenbarade sig framför våra ögon. Jag vet fortfarande inte om jag är chockad eller förundrad över vädrets kraft, för om man ska tala om det på något sätt så är det minsann en kraft som heter duga.
Det blev i alla fall som ni kanske förstår en adventsmarknad då vädret var så fint uppe i stan trots att det såg mörkt ut där ett tag (Egentligen såg det väl mest vitt ut, men ni förstår)

Nu sitter jag i lägenheten med min man. Vi äter popcorn, lussebullar som vi köpte av 8c som skulle på klassresa och snart ska vi börja spela Skyrim. Jag misstänker att det kommer gå åt helvete med tanke på att jag aldrig spelat på x-boxs kontroller tidigare. Eller kanske, en gång, för många, många år sedan hemma hos Sandra. Jag har ett vagt minne av det.
Spelade ut Sagan om den tredje tidsåldern igår på ps2 för andra gången igår för övrigt. I like that game. Ska börja spela Final Fantasy sen också. Jag tycker ju trots allt att det är roligt att spela även om jag väldigt sällan tar mig tid och gör det. Hahaha. Känner mig så dålig då jag spelar nämligen, men att det är något annat än kul ska jag inte påstå.

Tänkte säga godnatt och visa er min man, hans nya tatuering och svalorna jag äntligen tog mig tid att hänga upp i taket idag efter att vi städat färdigt.
Livet är fint och jag har propavan i kroppen så jag kommer kunna sova ordentligt inatt. Det känns fantastiskt.
Imorgon ska jag på skyltsöndag uppe i stan, dricka glögg och köpa kakor och knäck av barn som vill på klassresa innan de går ut nian.

Jag är helt stört slut i huvudet. Lyssnar på Anastasia (För att inte det ska bli några missförstånd så är det ljudboken till filmen Anastasia) och min man hänger ner från min säng och dammsugar.
Vi har städat mitt rum.
Det lever om överallt. Jag längtar till lägenheten och tyst och lugn och ro och tända ljus och te och mörk choklad och fin musik och att duscha länge.
Jag har inte duschat på en vecka. Jag är förfärligt äcklig.
Det är förfärligt väder ute. Havet dånar och det är otroligt kallt, tycker jag då.



Trots att jag inte tycker om vintern längtar jag lite tills det ser ut såhär, inte blåser och jag bor på någon vacker plats i världen.

Idag sitter jag hemma i min mans lägenhet. Lyssnar på Anna Von Hausswolff och Galaxie 500 för närvarande. Vad för fler liknande artister borde jag lägga in på spellistan? Hjälp mig jag har hjärnsläpp.
Jag har tänt ljus i lägenheten och tänkte koka ett kopp te. Äta lite mörk choklad och en macka. Började morgonen med stekt ägg på macka, det är otroligt gott för er som inte testat. Typ som vanlig äggmacka bara det att det går fortare att göra.
När min man kommer hem ska vi äta köttfärssås (Med mer linser och morötter i än köttfärs, haha) och spaghetti är det tänkt. Sen ska vi kramas, pussas och titta på film.
För övrigt så är jag stolt_tjej idag som lyckats hålla ångesten borta idag. Sov visserligen från halv nio igår till klockan ett så jag har ju inte varit vaken så länge, men faktum kvarstår, jag är väldigt stolt. Handen har lyckats bli förfärligt infekterad och det rinner någon inte mysig vätska från den som fick plåstret att falla av. Men jag klarar det också. Det kommer bara att ta lite längre tid för den att bli toppen.
Våra skolsköterskor är för övrigt de sötaste människorna som finns. Helén hade hört av Anna-Carin hur jag mått igår så då ringde hon idag och frågade hur det var, om hon skulle sjukskriva mig resten av veckan och hur vi skulle lägga upp planen för resten av terminen. Det enda jag säger är att jag klarar mig igenom det här, om jag tagit mig igenom fem år av det här så klarar jag en till höst.
Jag vet hur jag ska göra, det handlar bara om planering, kärlek och att stå ut så vänder det så småningom igen.
Och framför allt kämpa för att sluta bry mig om löjliga världsliga ting som "Mest önskvärda kvinnokroppen" och börja bry mig om hälsosamma hjärtan och vackra gömställen i själen där man kan få vila.

Om du funderat någon gång över hur mycket ångest som rör sig i min kropp när jag påstår att jag har brutal ångest så kan jag nu ge ett fantastiskt exempel på det.
Jag sitter för närvarande i sängen, har en del lugnande i kroppen och tänkte äta lite till. Ena handen är omplåstrad. Jag rev upp den idag då min ångest var som värst. Saken var bara den att jag inte märkte det för än det börjat blöda. Skolsyster tvättade det med sårsprit och jag kände det inte, det blev lite svalt. Hon gnuggade sprit i ett öppet sår.
Är för närvarande sjukskriven från skolan men tänkte gå till skolan på torsdag vilket som. Jag får panik av att missa en massa skolarbete. Orkar verkligen inte ha det liggande, då kan jag ändå inte slappna av.
Mamma ringde BUP idag och de ska prata på Fredag. Vi kanske ska börja om med samtal.
Eller, mamma tror att jag lider av PTSD och att det väcktes av föreläsningarna nu när det blivit lugnt i mitt liv och sedan det blivit så mörkt ute. Ingen snö, ingenting. Vi ska göra en livslinje, hjälpa mig komma ihåg de bortglömda åren så att jag kan förstå. Det är otroligt viktigt för mig att förstå.
Förutsatt att de också tycker att det är en bra idé. Någon klok människa skulle vi prata med har mamma lovat i och med hur kränkt jag kände mig förra gången jag hade kontakt med dem.

Nu när det blev så mycket tråkigt så ska jag visa er en fin bild istället.


Alex är för övrigt en av de finaste människorna jag känner. Tänkte bara att jag skulle säga det.