Idag kommer jag inte på någon klurig titel

5 december 2012 kl. 18:48

Nu kommer återigen ett nytt gnäll-emo-inlägg. Jag är ledsen att ni behöver stå ut med dem, men jag behöver dem, jag behöver få skriva det och berätta det.
Idag träffade jag en av världens finaste skolsköterskor och pratade, jag som inte hade något att säga pratade i ungefär en timme. Hon kom i alla fall fram till att vi borde se till så jag får en kontakt några år framöver som finns nu när jag går ut skolan, och så vidare. Någon att inte bara ha när jag är sjuk utan som hjälper mig liksom, hela tiden.
Jag gissar att det hon ville säga dessutom blev väldigt stärkt av att jag nästan började gråta då jag beskrev min frustration över att hela tiden bli kastad fram och tillbaka, när jag slutar ena skolan slutar min kontakt och trygghet där och ska bytas, jag börjar på ett ställe på bup och blir omflyttad och blir inskriven, utskriven, inskriven och utskriven för att mellan gångerna är jag inte nog sjuk för fortsatt hjälp. Men det finns där hela tiden, det blir ju inte bättre, det bara återkommer.
Sen pratade jag med mamma om det här, det krashade jag grät och skrek tills vi möttes och jag faktisikt förstod vad hon ville säga. Ovanligt fort gick den processen för övrigt, och det var skönt. Mamma höll med och vi ska fundera. Eller hon ska fundera, och skolsköterskan Helén ska fundera, därför jag har ingen aning om hur man ska göra. Sen pratade mamma om att utreda mig för en diagnos. Jag misstänker att det är bipolaritet hon har på tankarna när hon beskrev varför hon undrar om vi ska göra det.
Jag vet inte om jag vill.
På ett sätt så känns det som, att det vore skönt, det vore bra om jag fick en diagnos. Dessutom kan jag gå omkring och känna mig cool, som en i gänget eller någonting.
På en annan nivå är jag livsrädd, därför om det inte är något fel så visar det bara återigen att det är något fel på mig, som inte ens går att diagnostisera. Det är bara allmänt fel på mig, förstår ni hur jag menar?
Kan man få diagnosen "Allmänt störd" tror ni?
Det finns så mycket mer jag skulle vilja skriva, berätta, få bolla med mig själv i text. Så mycket gammalt som bara känns som självömkan och därför är jag rädd att röra det och att känna det. Jag vet inte. En annan dag kanske jag tar mig tid och skriver. Skriver och gråter en skvätt. Någon dag då jag känner att jag orkar och vill göra det.
Jag vill nu, men jag vet inte om jag orkar. Framför allt så tror jag inte att ni orkar. Det får inte bli för mycket sånthär på en och samma gång. Då kommer ni trilla av en efter en. Hur kul är det att bara läsa om någon som mår dåligt menar jag?
Och jag är ju som glad att ni är här, att ni läser och ibland kommenterar. Det som värmer mitt lilla hjärta en hel massa.

Nu för att det här inte ska bli så otroligt deppigt kan jag ju lägga in några fina bilder från min tumblr.

I helgen ska jag till Umeå. Till världens finaste Nicole. Vi ska till Paula på hejdå-50-tals-fest på lördag och jag ska klä upp mig i min superfina klänning.
Jag tror att det kan bli trevligt. Nicole och hennes mamma, och hennes bror också är så fantastiska människor att det inte finns ord för det ens. Undertiden jag var som sjukast bodde jag hos dem i alla fall varannan helg. Det är min tillflyktsort när livet är jobbigt, eller då jag bara vill att allting ska vara lite extra underbart.

---