Skeletongirls blogg

Så jag har nyss kommit hem efter träffat min kontaktperson, lite andfådd och kanske kär. Kär? Hurdå, inte i småkillar nu igen? På rulltrappan satt de två killar, jag vet inte om de var något speciellt med att de satt på rulltrappan och de såg att jag tittade på de som det var därför de glatt sa hej och jag svarade snabbt eftersom det inte var några hemska barn, men jag kände också att allting blev svart förmodligen på grund av rulltrappan, det var så många frågor i huvudet. När jag promenerade hem hände samma sak igen, två pratglada tjejer och en liten men ganska så söt kille i mitten tittade upp och sa "heeej". Jag hade några sekunder på mig i farten men det kändes som att han stod still och de andra brydde sig inte. Allting blev svart och jag ville inte han skulle höra min röst, vinkade och gav honom ett litet leende...tror jag att jag gjorde. Jag hade tagit på min guldkedja, undra om den ger tur.

Lite ledsen var jag när jag promenerade hem för att det är en gammal kollega jag möter då och då vid ett gatukök och vi tar samma buss hem men hon säger aldrig hejdå eller frågar om jag vill sitta ner och prata, däremot sitter hon alltid med vår gemensamma väninna. Vi tre hade kunnat bli bästa vänner men jag orkar inte bry mig.

Det var även en liten kille som släppte före mig i kön men hans hår var så fint så jag lät honom gå före, jag ville säga något men visste inte om det var fint eller inte. Sedan såg jag hans kompis som hade ännu finare hår och de var pyttesmå. Innan dess var det någon i en bil som ville låta mig gå före på ett övergångsställ och jag blev nästan förbannad att dem inte kunde köra eftersom båda viftade med händerna.


Småsaker...

Varje gång jag träffar psykolog eller kompisar så får jag samma mardröm om mina Norge upplevelser, bilar som sjunker i vatten. Det var först nu som jag bara tänkte "ojdå, hur klarar dem detta" sen gick jag därifrån. Vaknade med lite rysningar, ska träffa min kontaktperson idag och det första jag får höra är om det verkligen är så bra idé att ha den där kontakten då jag inte mår bra av att vi bokar datum.

Hörde på bussen igår två killar som pratade "han svarar mig på fem minuter, för mig tar det en timme" och det fick mig att le lite grann. Så fort jag hörde att de sa något om läsa kinesiska var jag inne i deras samtal, ändå var det fullt med oljud. Min grannkompis hade inte glömt bort vår halloween mys, fick mig och känna mindre ensam när något är sig likt. Blev lite extra glad igår när någon jag inte känner hade sett någon på tv som liknade mig, jag kan inte heller skriva med nån när jag mår dåligt, kanske ville jag passa på och skriva för att jag är så glad nu och att det är tomt mellanrum innan jag kommer vara utmattad igen.

Försöker med mitt första blogginlägg här då, eftersom jag gillar att skriva dagböcker.

Idag var jag desperat efter fika så jag och min familj åkte till första stället, ett café på en ridskola men de välkomnade oss inte, de hade alla kakor jag ville ha men ingen ringklocka och de stod i köket, helt tysta och tittade på varann. Sur och bitter kom jag till nästa ruttna ställe med utsikt över sjön. Ingen varm choklad, ingen som ville sitta i fåtöljerna, getingar och spyflugor flög in, en död spindel hängde i en tråd. Sista fikastället var inte mycket bättre det. Hemma igen där chips påsen väntar på mig, men vet inte varför jag fortsätter köpa chips när jag inte gillar chips.