Konsten att säga hej..

Så jag har nyss kommit hem efter träffat min kontaktperson, lite andfådd och kanske kär. Kär? Hurdå, inte i småkillar nu igen? På rulltrappan satt de två killar, jag vet inte om de var något speciellt med att de satt på rulltrappan och de såg att jag tittade på de som det var därför de glatt sa hej och jag svarade snabbt eftersom det inte var några hemska barn, men jag kände också att allting blev svart förmodligen på grund av rulltrappan, det var så många frågor i huvudet. När jag promenerade hem hände samma sak igen, två pratglada tjejer och en liten men ganska så söt kille i mitten tittade upp och sa "heeej". Jag hade några sekunder på mig i farten men det kändes som att han stod still och de andra brydde sig inte. Allting blev svart och jag ville inte han skulle höra min röst, vinkade och gav honom ett litet leende...tror jag att jag gjorde. Jag hade tagit på min guldkedja, undra om den ger tur.

Lite ledsen var jag när jag promenerade hem för att det är en gammal kollega jag möter då och då vid ett gatukök och vi tar samma buss hem men hon säger aldrig hejdå eller frågar om jag vill sitta ner och prata, däremot sitter hon alltid med vår gemensamma väninna. Vi tre hade kunnat bli bästa vänner men jag orkar inte bry mig.

Det var även en liten kille som släppte före mig i kön men hans hår var så fint så jag lät honom gå före, jag ville säga något men visste inte om det var fint eller inte. Sedan såg jag hans kompis som hade ännu finare hår och de var pyttesmå. Innan dess var det någon i en bil som ville låta mig gå före på ett övergångsställ och jag blev nästan förbannad att dem inte kunde köra eftersom båda viftade med händerna.


Småsaker...