Varje dag när jag står och jobbar (på subway för dom som inte vet) så får jag beställningar från par, par och återigen par som står och bara är allmänt äckligt nykära och gulliga. Jag är så jävla avis, men jag försöker få bort dom snuskiga tankarna genom att tänka att jag ändå inte pallar med nån snubbe som bara klänger på mig och vill ha all min uppmärksamhet. I'm a busy woman you know, har ett jobb att sköta. Ju.... Motherfuckers, vart är min långa, mörkhåriga, tatuerade drömkarl? Han som håller mig varm om nätterna, främst med sekziga aktiviteter såsom... ja, sex. En människa klarar sig bara så länge med endast onani. Nu har jag nått min gräns. Jaja, får väl råna Martinshop eller nått liknande om allting skiter sig helt.
Hehe.
vart får man tag på en karl som är längre än 1.80 (dvs. min längd) är skäggig och har tatueringar lite överallt, främst på armfanskapen? tycks bara hitta sådana penisbärare på instagram som typ bor i USA och det är ju inte mycket att ropa hej över.
typ som den här läckerbiten
gärna liknande frippa som han har också
Mr. Ricki Hall, vart är din svenska dubbelgångare?
Har inte bloggat på evigheter, och det känns egentligen bra. När jag inte uppdaterar och skriver saker som jag borde så får jag vanligtvis ångest, främst över att jag känner att jag typ "sviker" dom får som faktiskt tar sig tid och vill läsa den skiten jag lägger upp här. Men nu har jag arbetat på att inte få just den ångesten. Har arbetat på att må bättre istället. Kan även informera om att jag har fått jobb, på Subway i Haninge centrum. Jag trivs och jag är fan grym på det! Bara så ni vet. Har släppt taget om kuksugare som har fått mig att må dåligt. Har inte gråtit på evigheter, och med det menar jag att jag inte kan minnas sist jag grät. Ja ibland gråter jag av den anledningen att jag har fysiskt ont, men då är det inte för att jag är ledsen. Då är jag oftast bara förbannad.
Nu mår jag bra, och ikväll ska jag ut. På Harry B bitches, ska leta rätt på en lång, tatuerad och skäggig karl som vill pussas med mig. Det kan bli mysigt.
Så, jag lever och jag mår fint. Nu vet alla. Ska även börja skriva oftare igen. Men om ni nån gång saknar mitt nylle så kan ni alltid börja följa mig på insta, kiddoladyluck heter jag där. Pusskjamen på er.
Seriöst, typ alla här i Nynäs går och blir gravida!!!! Folk som är lika gamla som jag eller yngre, varför har alla så bråttom? Det är inte helt hundra liksom att skaffa unge när man bara har varit tillsammans med sin partner i cirkus ett år! Och för typ hälften av alla som är preggo så var det oplanerat....... Använder ingen preventivmedel längre eller?! Jävlar i mig vad frustrerad jag blir på hur idiotiska och naiva människor är. Nykära människor är fanimej det farligaste som finns, för det är dom som knullar mest och tror att dom ska vara tillsammans förevigt och därför skaffar dom ett fint litet "kärleksbarn". Och till alla er som blir gravida, inte har fyllt 18 än och fortfarande bor hemma; no way José. Det slutar inte bra.
Jag skriver här på emocore för att jag vet att folk läser, vissa tar in det jag skriver och vissa finner stöd i saker jag delar med mig av.
Så, nu ska jag skriva ett inlägg. Om mig. Om dom senaste dagarna.
Jag har mått dåligt, som aldrig förr menar jag då. Jag har haft ont, jag har varit stressad, har känt hat och bara extremt mycket sorg. Jag har gråtit för att jag är sjuk, för att jag aldrig kan göra alla dom sakerna jag vill av den anledningen att min energi inte räcker till. Människor skriver till mig på facebook, och trots att jag upprepade gånger har sagt att jag inte orkar prata så fortsätter dom. Mitt psyke har mer eller mindre kraschat och jag har inte vetat vad jag ska ta mig till. Vet väl fortfarande inte det. Jag har förändrats på ett sätt som ingen annan märker, men jag själv gör det. Häromdan när jag gick till affären så gick jag över en bro. Under bron fanns det ett tågspår. Och helt plötsligt började jag tänka dumma tankar. Nej jag skulle aldrig hoppa, men bara det faktum att jag tänkte tanken fick mig att bli rädd. Det är inte jag.
Jag träffade en kille under en period. Vi hade det fint. Nu hör han inte ens av sig. Han har sagt att det beror på att även hans tillvaro, precis som min, har kraschat. Det kanske stämmer. Men när det går ett par dagar utan ett enda ljud så känner jag mig på nått vis bortglömd. Och det känns som om det är påväg åt samma håll som det har gått alla andra gånger. Allt går jättebra, men sen så blir det bara tyst. Det är som om mannen i fråga bara håller käften och hoppas på att jag inte ska lägga märke till det. Dom flyr. Varje gång mitt hårda hjärta börjar mjukna. Jag känner mig lämnad och ensam.
Min pappa. Han måste vara schizofren. Han är arg ena sekunden så man blir rädd för honom, och andra sekunden är han världens snällaste. Han ljuger, om sin alkoholism. Han påstår att ingen bryr sig om honom, att det aldrig är nån som frågar hur han mår. JAG frågar VARJE gång vi pratas vid. Medans han själv aldrig frågar hur fan jag mår, eller hur min skrothög till kropp mår. Inte ett ord.
Jag är så less på tillvaron, på min kropp, på att konstant bli bortglömd och lämnad. Jag känner bara "give me a break". När är det min tur, att få känna lycka?
jag kan inte förstå hur jag kan ha en sån jävla otur och ett sånt enormt oflyt
men jag älskar det faktumet att jag började träffa en kille som typ redan var i ett förhållande
jag ska gå och blåsa skallen av mig nu
efter att jag har huggit kuken av fanskapet
jag kommer dö ensam
ja, den båten ska jag åka med! Bokade idag och nu är jag mer taggad än nånsin. Röja galet med alla mina bästaste vänner.
Nån mer som ska åka?
Har förövrigt haft en megalugn och skön dag med min bästis, som jag inte har träffat på typ evigheter. Utan henne har allt känts astomt och konstigt. Men nu är det som det ska igen. Ska lägga mig och kolla Vi på Saltkråkan och tänka på hur underbart livet hade varit om man hade levt under den perioden. Inga mobiler. Inga datorer. Inga TV-apparater. Bara skärgårdsliv och harmoni, ett liv utan en massa stress och fanskap. Älskar Saltkråkan.
Godnatt bitches.
