jag har suttit vid kanten

Jag skriver här på emocore för att jag vet att folk läser, vissa tar in det jag skriver och vissa finner stöd i saker jag delar med mig av.

Så, nu ska jag skriva ett inlägg. Om mig. Om dom senaste dagarna.
Jag har mått dåligt, som aldrig förr menar jag då. Jag har haft ont, jag har varit stressad, har känt hat och bara extremt mycket sorg. Jag har gråtit för att jag är sjuk, för att jag aldrig kan göra alla dom sakerna jag vill av den anledningen att min energi inte räcker till. Människor skriver till mig på facebook, och trots att jag upprepade gånger har sagt att jag inte orkar prata så fortsätter dom. Mitt psyke har mer eller mindre kraschat och jag har inte vetat vad jag ska ta mig till. Vet väl fortfarande inte det. Jag har förändrats på ett sätt som ingen annan märker, men jag själv gör det. Häromdan när jag gick till affären så gick jag över en bro. Under bron fanns det ett tågspår. Och helt plötsligt började jag tänka dumma tankar. Nej jag skulle aldrig hoppa, men bara det faktum att jag tänkte tanken fick mig att bli rädd. Det är inte jag.

Jag träffade en kille under en period. Vi hade det fint. Nu hör han inte ens av sig. Han har sagt att det beror på att även hans tillvaro, precis som min, har kraschat. Det kanske stämmer. Men när det går ett par dagar utan ett enda ljud så känner jag mig på nått vis bortglömd. Och det känns som om det är påväg åt samma håll som det har gått alla andra gånger. Allt går jättebra, men sen så blir det bara tyst. Det är som om mannen i fråga bara håller käften och hoppas på att jag inte ska lägga märke till det. Dom flyr. Varje gång mitt hårda hjärta börjar mjukna. Jag känner mig lämnad och ensam.

Min pappa. Han måste vara schizofren. Han är arg ena sekunden så man blir rädd för honom, och andra sekunden är han världens snällaste. Han ljuger, om sin alkoholism. Han påstår att ingen bryr sig om honom, att det aldrig är nån som frågar hur han mår. JAG frågar VARJE gång vi pratas vid. Medans han själv aldrig frågar hur fan jag mår, eller hur min skrothög till kropp mår. Inte ett ord.

Jag är så less på tillvaron, på min kropp, på att konstant bli bortglömd och lämnad. Jag känner bara "give me a break". När är det min tur, att få känna lycka?