iSlows blogg

Alltså.. fan.. vad fan ska jag göra nu?...
Så jävla illa att Veta, jag hade väl mina misstankar.. men..
Fan.

I dont think i like this, I dont like it at all.

Att se "....besök" kan göra riktigt ont ibland.

Titeln kommer sist ja.
Ja, då sitter, eller ja, ligger man har klockan 4 på natten och har fortfarande inte kunnat somna.
Jag har verkligen alldeles för mycket tankar..
Och jag saknar en viss tjej, rätt så galet mycket.
Jag önskar att man kunde få lite flyt ibland, att allt bara skulle klicka.
Men inget här i livet som är värt att ha kommer enkelt (right).
Ibland känner jag mig så jävla dålig, på många saker.
Ibland, ganska ofta faktiskt, känns det som att jag inte är speciellt duktig på att skrika och.. ja, dåligt självförtroende.
Alltså, min största dröm är ju verkligen att slå igenom.. Bara få åka runt och göra det man älskar, och få respons på det, att folk verkligen skulle uppskatta det man gör.
Jag har så många tankar om vad vi ska göra med bandet, om hur vi eventuellt skulle kunna komma ut på en UK-Turne, hur vi på två sätt kanske skulle kunna komma ut och spela lite i Europa.
När jag tänker på det så är det kanske inte helt omöjligt att man skulle lyckas med detta.
Men jag vet inte, vi har aldrig riktigt haft någon större tur med bandet, vi har haft så många som har motarbetat oss, och fortfarande gör det.

Jag vill iväg, jag vill leva.
Jag vill se världen. Jag vill träffa människor.
Jag vill träffa människor som vet vem jag är pga. det jag gör.
Jag vill bidra. Jag vill kunna göra saker som berör andra människor.
Jag vill dela med mig av det jag har att säga. Jag vill dela med mig av det jag kan.

Jag önskar att jag hade bättre självförtroende.
Jag önskar att jag hade lätt att lita på folk.
Jag önskar att många saker som hänt mig aldrig skett.
Jag önskar att jag kunde ta tillbaka så många saker jag har gjort.

Ja, att skriva av sig är skönt.
Jag har lite mer jag tänkte skriva av mig.
Men det får bli någon annan gång, possibly, maybe, vi får se.
Jag har ett namn till inlägget nu, win.
xoxo

Jag hoppas verkligen att du kollar det här nu direkt på morgonen.
Det här går ut till en väldigt speciell tjej, som jag råkar vara helt galen i.
Du är så himla underbar och jag hoppas du kan börja denna dagen med ett leende, jag önskar att jag kunde vara hos dig mycket oftare än vad jag är.
Att få umgås med dig är så jävla underbart, det som är ännu underbarare är att du är min, bara min.
Ha en bra dag finaste<3

Jag måste säga att jag känner en viss befrielse i att få skriva ut såhär, eller vafan man nu ska säga.
Jag har alltid haft sjukt stora problem med att uttrycka mina känslor i ord, i konversationer.
Iallafall, var ju ute med några från universitetet idag, trevlig folkskara.
Fick dock en sånhär sugig fylla där jag blir på deppigt humör, blir så när man inte är taggad antar jag, och när man ska behöva åka hem själv, minns hur det var senast.. allt var dock så mycket värre då.. men alla minnen finns kvar, och allt jag jag kvar från dig är minnen, och det är de dåliga som kommer upp, (ja, jag pratar om mitt ex nu).
Jag trodde faktiskt verkligen att jag skulle ha fått ut något bra av de 1-2 åren jag hade med dig..
Men jag börjar verkligen inse att trots att vi hade väldigt bra stunder för det mesta, så är det allt det dåliga du gjorde mot mig som lever kvar, det som jag nu får brottas med i andra relationer till andra människor.
Iallafall, när man gick där mot bussen så gick man förbi så många ställen men så många olika minnen, att gå förbi huset där du några gånger umgick med honom...
Inte bara dåliga minnen från den tiden kommer fram, man minns också underbara tider med vänner som, jag vill inte säga kommit bort, för vi har fortfarande mycket kontakt, men han har flyttat så fasansfullt långt bort, så man kan ju typ aldrig ses, vi har varit så nära varandra i så många år, vi har haft så jävla många bra stunder, och när du väl kommer hem och vi kan umgås så är allt så jävla bra
Årets sommarlåt blir ju helt klart "The kids we used to be", med Your demise såklart, så jävla bra låt, och den texten, den är så jävla sann, den går direkt in till hjärtat...
Jag måste säga att jag verkligen njuter av att skriva av mig såhär, på något sett känns det som att jag för en konversation där jag får ut alla mina tankar.
Jag skulle antagligen kunna sitta och skriva ett flertal sidor, men jag känner att om någon nu skulle orka läsa allt det här, så skulle det ju bli sjukt drygt, även fast det säkerligen kunde bli en hel del intressant läsning.


Sammanfattning av kvällen:
Härligt folk, dåligt avslut med dåliga minnen, men också en del farhågor för framtida händelser, för ja, jag är rädd, riktigt rädd för hur det ska bli.
Men det är något som gör att jag verkligen tror att du är ärlig mot mig, och det är värt så jävla mycket.
Att någon kan vara ärlig mot en vad som än händer.
Jag är din så länge du vill ha mig.

Ja, rubriken var vad jag tänkte döpa detta till.
Jag har aldrig bloggat förut, vet inte om jag vill kalla det här att blogga heller.
Jag känner bara att jag vill skriva av det, inte alltför många kommer kunna läsa det här eller, eftersom jag bara har ett fåtal vänner på EC och det är bra. Jag hade ju kunnat starta en "riktig blogg" också, så att ingen annan kunde läsa, men det är inte värt besväret.
Iaf till det jag egentligen tänkte börja inlägget med:
Det känns så jävla destruktivt. Jag vet att allt kan gå åt helvete.
Men det är samtidigt hoppet som får mig att se framåt med glädje, jag menar.. det kan ju bli bra den här gången.
Det skedde ju en grej här om dagen.. Inget jättefarligt.. och jag är inte arg eller så på någon utav de berörda.. Lite besviken kanske men inget farligt alls.. det ändrar inget överhuvudtagen, på någon av fronterna.
Det ända det gör.. är väl att få mig lite osäker igen.. osäker på hur allt kommer bli, om jag ensam som person räcker till för någon annan människa? Någon jag bryr mig om.
Jag vet inte längre, jag vet vad du är och var jag hoppas du kan bli.
Jag tror på dig, men jag tror inte på mig själv.
Jag menar, vem nöjer sig med mig?
xoxo