Det här blir mitt första inlägg som jag skriver utifrån vad jag har fått höra att läsarna är intresserade av. Jag planerar att skriva sådana här personliga saker lite oftare i bloggen, sådär som omväxling från ett ständigt hög- eller abstinensprat.
Här är min droghistoria, lite översiktligt då jag inte är i rätt tillstånd för att skriva djupa och välutvecklade texter just nu:
När jag var tretton år gammal började jag medicineras mot psykisk hälsa som involverade bland annat stora sömnproblem. Min ångest var skyhög och jag hade genomlidit en djup depression i ett flertal år, samt gick i terapi för bland annat trauman. Anledningen till att jag först hamnade på BUP, som jag då gick till, var min inläggning efter en period av grova ätstörningar. Under min ätstörningsperiod rökte jag endast cigaretter och drack alkohol, men höll inte på med andra droger.
Jag testade alla sömnmediciner i sortimentet utan någon vidare effekt och fick därför Imovane och Stilnoct utskrivet som en sista utväg. Dessa preparat är benzobesläktade och har risk för tillvänjning samt missbruk. Det dröjde inte länge innan jag började hålla mig vaken för att njuta av effekten och med tiden ta medicinerna i större mängder. Min ångest minskade, livet kändes inte så jobbigt och det var dessutom otroligt roligt och skönt att vila i ett rus utav dessa mediciner, gärna i stora mängder. Först var det om kvällarna men med tiden även på dagarna och mellanrummen mellan intagningarna blev mindre och mindre. Jag ansåg det aldrig som ett missbruk, inte ens som ett bruk, utan var ung och dum och tänkte att det "bara var min medicin, ju". Efter att ha intagit för många utav pillerna vid flera tillfällen hamnade jag på sjukhus vid det sista av dessa tillfällen och fick återgå till andra mediciner som inte gav någon "rolig" effekt och därför inte riktigt gick att missbruka. Dessutom låste mina föräldrar in min medicin i ett skåp och nyckeln till detta hade de alltid i fickan.
Ungefär vid den här tiden, närmare min fjortonårstid, lärde jag känna en kille i skolan som rökte mycket samt hade tillgång till benzo. Vi blev snabbt vänner och han frågade mig om jag ville följa med honom till ett naturreservatsområde i närheten av mitt hus och röka hasch. Givetvis sa jag ja, men förstod faktiskt inte riktigt vad all the hype was about när jag rökte det första gången. Ändå fortsatte jag röka eftersom att effekten skulle bli bättre med tiden, påstod han och alla andra. Dock övergick jag snabbt till marijuana och struntade i hasch sålänge jag hade tillgång till det andra. Jag började även få tag på benzo, så här kom mitt första olagliga missbruk in och då var jag cirka fjorton år gammal. All benzo jag kunde få tag på tryckte jag i mig och jag rökte regelbundet. Sömnen blev lite bättre, läkarna började lita på mig igen och jag fick Stilnoct utskrivet igen. Jag fick nya vänner via den här killen jag nyss hade lärt känna i skolan, och jag umgicks mestadels med dem. Droger blev ett sätt att umgås, ett sätt att fly, ett sätt att leva.
När man håller på med droger känns det som att drogerna följer en överallt. Så med detta sagt lärde jag känna andra som sysslade med droger och utvecklade ett intresse för E, svamp och syra samt andra psykadelier. Här var jag cirka femton år gammal. Jag hamnade med pojkvänner som hade tillgång till droger, lärde känna främmande män som bjöd på droger och var fast besluten om att testa allt som gick att få tag på. Drogerna blev min flykt från verkligheten, från ett liv som jag ändå inte ville leva. Stunderna av overklighet gjorde min verklighet hanterbar och jag utvecklade en kärlek för droger, samt kunde urskilja mina favoriter som jag gärna brukade oftare. Under den här tiden blev tjack, koks, e och benzo mina drugs of choice. Needless to say så hade jag inte testat heroin ännu.
Jag avtände från benzo i femtonårsåldern men brukade det ändå occasionally. Det var en hemsk abstinens men trots detta trodde jag inte att det var abstinens. Jag kunde inte riktigt förstå att jag var beroende av droger. För jag skulle ju inte bli det. Jag blir inte beroende. Det var först senare som jag förstod att det jag gick igenom faktiskt var min första abstinens. Nu har jag genomlidit vad som känns som miljontals abstinenser.
När jag var sexton lärde jag känna min dåvarande bästa vän (som jag numer inte varken pratar eller umgås med). Tillsammans intog vi allt vi kunde få, lärde känna fler och fler människor som var som vi och satte oss själva i egentligen dödsfarliga situationer för drogernas skull.
Vi brukade sitta i en killes lägenhet och röka, dricka och få i oss diverse andra substanser, gärna med andra människor. Han var bekant med i princip endast missbrukare, som ofta var mycket äldre än jag och var hooked på en särskilt drog, främst heroin men även tjack. Vi festade mycket med den här killen och hans vänner, ofta hand i hand med festdroger i kombination med alkohol förstås. Den här killen, som vi spenderade mycket tid med, hade en vän. Jag kallar honom för T här i bloggen. När jag steg in i lägenheten en dag under mitt sextonårsår så satt T i den skitiga, obäddade sängen med små högar vitt, svagt brunaktigt pulver framför sig på bordet, alla placerade på små bitar plastfolie. Jag hälsade, kramade om honom och tog undan kläderna samt borstade av smulorna på sängen innan jag slog mig ner. Ur min väska drog jag upp ett paket Lucky Strike och placerade cigaretten mellan läpparna.
"What's that?" hade jag frågat med en lätt nickning mot högarna på bordet, på engelska då han inte förstod svenska.
"It's heroin. I sell it." förklarade han med ett litet leende samtidigt som han började sluta plastfoliet runt högarna och bränna toppen med en tändare för att sluta den lilla påsen.
Vid detta tillfälle steg min dåvarande bästa vän in i rummet och hörde vad han hade sagt. Hennes höga ögon lyste upp. Hon hade tjatat i månader om att hon ville testa heroin, bara en gång, för att veta varför det är en så stor grej.
När jag var sexton år gammal snortade jag heroin för första gången. Vi hade hällt upp pulvret på min mobil, format linor och turats om att snorta. Lite för mycket, men vi visste ju inte. Och... wow. Den där värmen. Det där trygga lugnet som började i bröstkorgen och spred sig vidare i kroppen. Pupillerna som drog ihop sig, välmåendet som expanderade. Aldrig hade jag känt ett sådant behagligt välmående av en drog tidigare. Men så speciellt var det inte som de hade sagt att det skulle vara. Det fanns ju bättre droger. Jag skulle aldrig bli beroende av detta. Det visste jag från första början. Min vän spydde i stora mängder de första fem gångerna, medan jag inte spydde en enda gång. Kanske var det delvis därför hon inte blev fast men jag blev det. För att det passade mig och inte henne. (Sen update som jag kände mig tvungen att lägga till när jag läste detta inlägg: den här tjejen dog sedan i en heroinöverdos).
Jag började köpa heroin av T och tog det bara någon gång i veckan i flera veckor. Han försökte övertala mig att inte köpa av honom i början, försökte säga att jag som var så vacker inte skulle förstöra mig sådär. Det gjorde mig arg att han tänkte på att jag inte skulle "bli ful" istället för att tänka på att jag inte skulle gå sönder, men då vi trots allt lärt känna varandra genom att han och hans vän (han med lägenheten) kom fram till mig och bad om nummer, så kunde jag inte förvänta mig så mycket mer. Till slut gav han sig och han blev min kran. Med tiden började jag uppskatta och älska ruset mer och mer. Det blev som en sko som anpassades perfekt efter min fot, mer och mer, tills den satt så himla skönt att den blev som en del av mig. Jag klarade även av livet bättre än jag någonsin gjort. Jag gick till skolan, satt på lektionerna och lyssnade, pratade med mina ovetande föräldrar om vardagssaker, var med mina vänner, levde. Och allt var skönt. Allt var värt att göra. Allt var bra. Inte ens var jag beroende, trodde jag, utan jag hade ju kontroll över situationen. Jag fick ingen fysisk abstinens. Vid ungefär denna tid sa jag till D, som hade skjutit heroin i år, att jag tog h fast kontrollerat. Han sa att man inte kan ta h kontrollerat, och så noddade han innan han lät sin kropp sjunka in i soffan och lade armen om sin numera döda fru. Hon var 25.
En gång i veckan övergick till två gånger i veckan. Två gånger till tre gånger. Tre gånger till fyra gånger. Och sedan är man fast. Alla säger att det inte händer dem men det gör det. Jag var en av de som sa så och här sitter jag nu. Jag har satt mitt liv på spel miljontals gånger, hamnat med alldeles för aggressiva och instabila langare, tagit överdoser, samlat på mig skulder. Behövt fly. Innan jag ens var myndig.
Att snorta blev inte så härligt för min plånbok, så jag började injicera istället. Vid den här tiden förlorade jag min bästa vän som lämnade mig eftersom att jag blivit beroende av h, vilket jag vid den tidpunkten fortfarande förnekade. Hon kunde dock inte riktigt kallas för vän då hon var en manipulerande, kontrollerande, kränkande tjej som levde på att förstöra för andra, inklusive mig. Så det störde mig inte det minsta och jag hade andra vänner runt mig som sysslade med samma saker som jag. Missbrukarvänner. De hjälpte mig att injicera första gångerna, tills jag kunde klara det själv, vilket tog lite tid eftersom att jag fann det obehagligt att sätta en nål i mig själv, även om jag inte har något emot när andra gör det. Att se blodet i sprutan blev så vackert till slut och att skjuta blev ett rent nöje. Heroin blev den finaste, vackraste relationen jag hade och i några veckor var det så fantastiskt vackert. Sedan försvann det fina och det destruktiva växte fram. Jag fastnade i ett grepp jag inte kunde ta mig ur och jag är kvar där än idag. Två år senare. Två år av mitt liv som jag har spenderat letande utanför Burger King vid Sergels torg, väntande på langare som inte dyker upp förrän flera timmar senare eller aldrig över huvud taget, förlorande vänner. Den största delen av min telefonlista på mobilen har bestått av langare och missbrukare som kommit fram till mig och sagt att jag är vacker för att sedan ge mig sitt nummer, trots att jag inte planerat att höra av mig. Så länge de inte har droger. Många på min telefonlista finns inte kvar längre. Vissa har bytt nummer, vissa har bytt ut sina liv mot döden. Folk försvinner, krossas som flugor mot väggen och faller mot golvet och blir bortglömda. Allt förnyas utan dem. Allt finns kvar och de glöms bort. Som luft. Ett liv som inte är lika glamoröst som jag trodde när jag gick in i det (även om det emellanåt känns otroligt glamoröst). Ett liv som inte riktigt alls är som The Velvet Undergrounds' låt Heroin. Men det är det livet jag har. Och ibland är det livet jag vill ha.
Ni vet den där sektionen på Ica Maxi och diverse andra liknande affärskedjor, där det bara finns godis? Lösgodis i stora mängder, i alla olika färger, för alla olika smaker. Ungefär så hade man ju gärna velat ha det fast med droger istället. Jag hade ett sådant moment idag, fast valmöjligheterna var väl aningen färre än i godissituationen. Jag fick välja och vraka och kombinera som jag ville och satan, vad jag älskar det. Jag njuter så fantastiskt mycket just nu. Av allt. Fick en nodd som gav mig gåshud i värmen för att den var så skön. Jag flöt upp någonstans och befann mig, för några sekunder, inte i världen.
Det enda som finns är jag, musiken och datorn framför mig. Ingenting spelar roll, förutom de där tjejerna som pratar när jag börjar halvhallucinera. Allt är så långt borta, jag svävar i en egen dimension. Jag släpper ner huvudet att falla in i en dröm och sliter sedan upp det, vaknar till verkligheten där sängen jag sjunkit in i är den finaste sängen någonsin. Värmen pulserar runt i min kropp och över min lena varma hud ligger ett tjockt täcke. Jag noddar igen. Ser en hand på mitt ben men när jag kollar närmre är den borta. Bryr mig inte. Är varm, lugn, kan ta djupa andetag och känner inte någon minsta smärta någonstans. Varken på insidan eller utsidan. Såhär vill jag må. För alltid.
Jag funderar på om jag ska skriva någonting aningen mer personligt här i bloggen. Inte nödvändigtvis typ hur jag förlorade min oskuld och sådan ointressant skit, men mer om mig bara inom de aspekter som bloggen täcker. Så droger, antagligen. Den människan och de drogerna som finns bakom skärmen. Men jag vet inte än. Jag är inte i rätt tillstånd för att spekulera. Jag begriper ju knappt vad jag själv skriver.
En fråga till er läsare: Vad vill ni att jag ska skriva i bloggen?
Ge gärna förslag på något ämne så skriver jag ett inlägg om det. T.ex. hur jag började hålla på med droger, hur det ser ut i familjen pga situationen, hur känns det att injicera, och så vidare. Jag älskar att skriva, (vilket kanske inte märks med tanke på hur dåligt jag skriver i den här highen), så jag uppskattar alla sorts förslag.
Idag föll jag tillbaka igen. Det var oväntat då jag för en gångs skull kände att jag hade kontroll över situationen, till skillnad från alla andra gånger jag har försökt sluta. Men ändå föll jag tillbaka, köpte det jag behövde och sprang hem för att få i mig det. Jag klarade mig i två dagar.
Jag ser ut genom höstlandskapet och studerar de fallna löven med blicken. Får solen i ögonen och kisar. Kan ha min favoritjacka utan att frysa eller svettas. Kan avnjuta solen utan att bli varm. Men jag uppskattar det inte alls. Känner inte att det är så vackert förrän jag fått i mig mitt överlevnadsmedel och äntligen kan se på världen med de där ögonen jag alltid vill ha. Knappnålspupiller och svävande blick.
Jag befinner mig just nu i ett underbart tillstånd som har fötts ur mina perfekta kombinationer. Mår okej och det är så skönt. Det här tillståndet vill jag alltid vara i, oavsett var jag är. Vill aldrig ta av heroinets ring från mitt vänstra ringfinger, även om jag drar av den och slänger den så ofta jag bara kan. Destruktiv kärlek.
Jag trodde inte att jag skulle klara av dag 1 för att vara helt ärlig. Min smärta var outhärdlig och jag har aldrig någonsin i mitt liv haft så ont. Det var värre än att bryta alla ben i hela kroppen utan att bli bedövad av smärtan. Mot slutet av dagen var jag sekunder ifrån att smsa honom i desperation, men jag hejdade mig och lät bli. Här är jag nu. Dag två idag och jag antar att det är bättre. Visst svettas jag som att jag sprungit världen runt, samt skakar, spyr och annat trevligt. Men min kropp har börjat fungera lite. Jag har kunnat få i mig lite mat, kunnat dricka lite vatten och lyckats gå ut och köpa lite saker (saker som INTE inkluderar några som helst droger). Tog mig iväg till affären endast för att köpa Tartex, shampoo & godis till min katt, vilket jag egentligen kunde ha skitit i. Jag tvingade mig ut bara för att och jag klarade det. Nu är jag faktiskt lite stolt över mig själv.
Ser så sjuk ut. Mitt ansikte är blekt och håret har jag inte orkat ta hand om på hur länge som helst. Har haft det i en tofs som lämnat ifrån sig några hårslingor att hänga ned mot axlarna med dagarna. Rufsigt, ovårdat, rött.
Blastar Pink Floyd och Amy Winehouse på hög volym och röker bowl efter bowl i hopp om att göra abstinensen mer hanterbar. Men den är värre nu än den någonsin har varit och jag antar att de hade rätt. För det blir bara värre. Man kan inte hantera den bättre oavsett hur många gånger man går igeom skiten. Ändå sätter jag mig i samma sits hela jävla tiden.
Här får ni två bilder på - vid fotots tidpunkt - njutande ögon. Det översta är mitt och det understa är en föredetta väns vid någon av hennes första gånger.
Smärtan jag genomlider just nu är olidlig. Det känns som att jag kommer att gå sönder och dö vilken sekund som helst. Svetten lämnar avtryck på tangenterna och den fräna, vidriga lukten av skoltoalett svider i näsan. Jag ligger på det gula, smutsiga golvet och håller fast i toalettsitsen för att spy. Några centimeter under min näsa vilar könshår från killar som pissat och skitit i toaletten för att sedan lämna delar av sin vidriga kroppsbehåring på porslinet. De svarta håren pryder toalettsitsen och jag spyr igen. Spyr och spyr och spyr. Fasansfullt mycket. Mina axlar och min rygg smärtar så mycket att minsta lilla beröring får mig att skrika, även om det är jag själv som råkar stöta i min rygg eller mina axlar genom att luta mig mot väggen. Aldrig igen vill jag känna såhär. Jag vill aldrig ha såhär ont igen. Vill aldrig spy såhär mycket igen. Vill aldrig frysa och svettas såhär mycket på samma gång igen.
Mitt i allt får jag ett sms från en vän. Han säger att han kan komma och krama mig om jag behöver det. Men jag vill inte ha några jävla kramar eller något jävla medlidande. Jag vill ha h.
Snart är det höstlov för oss gymnasieelever. Jag tänker vara ren från opiater och opioider hela lovet, det har jag bestämt. Det bestämde jag mig för i söndags också, när jag raderade alla nummer tillhörande människor som säljer dessa substanser till mig och till och med planerade att byta nummer. Men efter att desperat försöka få tag i T igen lyckades jag och fick i mig mitt överlevnadsmedel på en toalett i Sickla köpkvarter. Nu är allt bra, varmt och tryggt. Precis som jag alltid vill ha det.
Vad som kommer skilja höstlovet från alla andra gånger jag försökt sluta vet jag inte. Kanske kommer jag åka iväg, lämna Sverige och all möjlighet till att få tag på h. Jag har ju planerat en resa till London så om den blir av kanske det boostar mina chanser. Kanske stannar jag i Stockholm och klarar av att vara ren i några få dagar, precis som vanligt. Kanske är jag inte ren en endaste dag. Det vet man ju aldrig.
Igår hälsade jag på crystal och dansade iväg med henne i timmar. Jag ser fram emot att träffa henne igen.
Idag har varit en extremt dålig dag. I ran out, så att säga. Jag hade egentligen planerat att sluta men när det väl tog slut fick jag panik. Stup i kvarten flög jag till toaletten från klassrummen, spydde även fast det inte fanns någonting kvar att spy upp och svettades så mycket att kläderna klibbades mot kroppen. Gräset och benzon har hjälpt en aning och just nu är abstinensen hanterbar. Precis över gränsen till hanterbar faktiskt, så minsta lilla kommer att få mig att hamna under gränsen igen och vilja dö. Det är bara att acceptera det och gå vidare. Jag har smsat T igen och han ska få allt att bli bra igen. Hatar honom egentligen och hade aldrig någonsin sett honom i ögonen igen om det inte vore för att han har vad jag behöver.
En liten note to self;
Det finns ett liv utan det här också. Utan växel mellan abstinens och tillgjord lycka. Du ska nå det livet, någon dag.
Idag fick jag frågan "men vadå, har du hållit på med jonk länge?" av en annan emocoremedlem. Per automatik fnös jag för mig själv i mitt huvud och tänkte att "det är faktiskt bara några månader, men det känns som år." Men det tog inte lång tid innan jag faktiskt tänkte efter och insåg att nej, det är inte några månader; det är två år. När jag var 16 fick jag min första fix och nu är jag 18. Tiden har nästan stått stilla sedan dess, månaderna har krälat sig fram. Dagarna som har gått är bara dagar med h och utan h, och de utgör ingenting större såsom veckor, månader, år. Det känns som att jag fortfarande är där, bara de där månaderna efter min heroindebut. Och jag är så fasansfullt långt bort - två år för mig är en evighet. Jag har förändrats så mycket men ändå nästan inte alls. Det är som två universum som flyter ihop i varandra.
Jag njuter just nu av min fina kombination; gräs och h. De svartsminkade ögonen har röda ögonvitor och knappnålspupiller. Det kan inte bli bättre.
Det är en vacker dag i Stockholm idag. Solen skiner in genom fönstret och persiennerna bildar skuggade linjer över linorna på bordet. Fem stora, omsorgsfullt formade linor. En utav dem nästan glittrar. Jag är så varm att jag nästan kokar, på ett sätt som är väldigt behagligt trots att det kanske låter ganska äckligt. Snart kommer min vän över med nya produkter och då kanske det blir en liten produktrecension här i bloggen! Jag vet inte om det är vad ni är intresserade utav att läsa, men med tanke på att ni bevakar min blogg så kan jag bara anta att ni kanske har någon form av intresse för droger. Kanske tycker ni om mitt sätt att skriva på också. I vilket fall som helst så ska jag försöka hålla det hela intressant, men min identitet ska hållas skyddad. Bilder kommer att komma upp, men inte på hela mig, av den simpla anledningen som jag just nämnde.
Jag var ren idag, igen. I nästan en dag var jag ren. Men att spy, svettas så att sminket rinner av och ha en ihållande outhärdlig smärta i kroppen är ingenting för mig. I alla fall inte idag. Så jag bestämde mig för att få i mig någonting igen och åh, vad extra fint det är när man har hållit sig ett tag. Det är nästan så att man borde tvinga sig själv att vara ren ett tag bara för att få njuta extra när man är påverkad.
Nu ska jag se på Breaking Bad och njuta av ruset. Hoppas att ni har en fortsatt bra dag. Gå ut och njut av solen medan den ändå är här hörni! Vädret är ju så jävla fint. Jag hatar att prata om vädret men det är svårt att låta bli dagar som denna.
Det grå himlatäcket vilar över Stockholm och jag funderar på att gå ut och ta en cigarett, kanske om några timmar, när stjärnorna börjat uppenbara sig bakom molnen och det är så mörkt att jag knappt ser rötterna och stenarna under mina kängor i skogen. Det är alltid då det är som vackrast. Särskilt när man är i tillståndet som jag har tillgång till att vara i nu. Nu finns det visserligen många tillstånd jag har tillgång till att vara i nu - så många valmöjligheter i mitt skåp, men det är ju ett särskilt som jag föredrar just idag. Det är en sådan härlig sak att falla tillbaka på. Någonting som alltid tar emot en.
Jag skriver givetvis för mig själv men jag vill ändå säga att jag är tacksam för att jag har bevakare, även om ni inte hörs. Förhoppningsvis roas ni kanske lite av det jag skriver och jag lovar er att någon dag kommer kanske någonting mer intressant upp här i bloggen, någonting som är trevligare att läsa. Jag måste bara ta och sätta mig ner när jag är i rätt tillstånd för att skriva och skriva. Kanske lägger jag upp min poesi eller andra texter som jag skrivit någon dag också.
