Zuxzus blogg

typ.

känner mig typ,


sen typ



och sist och faktiskt minst, en random gif




peace.

Jag saknar dig en massa.
Grattis på födelsedagen.

En sådan dag som egentligen är så sjukt onödig.
Åt buffé med pojken min och mor (haha fett random), fick ett par skor (tidig födelsedagspresent) och såg lego filmen.
Inget speciellt egentligen. En fin fredag helt enkelt.

Nu ska jag försvinna in i seriernas värld.
Försöka glömma lördagen den 15 februari.
Min farfars födelsedag.
Gör ont i hela själen att tänka på att du är död.
Jag älskar dig farfar och jag saknar dig.

Fan. Hatar allt.

Hänger just nu i Mullsjö, hos systern min.
Systern, hennes man och tre ungjävlar.
Skrik, bajs och sömnlöshet sammanfattar det senaste dygnet. Död.
Har idag kollat på os och bakat semlor.

Jag har även bråkat lite lätt om hårväxt.
Hörde att jag visst nedvärderar kvinnor eftersom jag rakar mig.
Ber så himla mycket om ursäkt om jag kränker någon med mitt icke existerande hår... men ugggh (donno were to start). Det är bara dumt. Låt mig.

*arg*

Så rädd för framtiden och allt jag kommer att förlora.
Jag vill inte famla i ovishetens tomma mörker. Jag vill leva.
Men jag står fastfrusen av rädsla inför framtiden och dess faror. Jag vill aldrig mer behöva säga farväl, även om jag vet att jag kommer behöva det.
Jag vill inte skäppa taget om det få ting omkring mig som jag värderar så högt. Jag vill inte. Men jag vet att jag någon gång måste.

Min största rädsla är att lämnas ensam. Att behöva slåss ensam mot de onda ting som långsamt gräver sig in i mig och som ständigt försöker bryta mig itu. Bara tanken av att jag en dag kommer stå där helt ensam gör mig helt förtvivlad och lämnar mig helt sönder i min säng där jag maniskt söker skydd under mina täcken och kuddar. Jag vill inte längre möta "morgondagens nya äventyr" då tanken om att det kan vara dagen då allt faller samman och jag står ensam kvar.
Jag känner inte längre hoppet som ska ta mig framåt. Istället söker jag ständigt eftet skydd bakåt. Försöker hålla kvar i allt det som jag håller kärt och aldrig vill förlora.

Jag försöker andas men det gör bara ont. Hela mitt hjärta är krossat i tusen små bitar och jag ligger helt trasig i min säng och snyftar efter tröst.

Vem ska trösta det trasiga barn som aldrig vågar blicka framåt?
Vem vill trösta det trasiga barn som någonstans virrat bort sig bland hopplöshet och panik?
Vem?

Då ska jag fan också bli fager. lolz.

Nej men seriöst. Blir så arg på fina/snygga människor. orkar liksom inte med dem.
Sitter här i min slitna t-shirt och trosor och drar i mitt halvröda hår och glor på snygghet efter snygghet.
Asså vart fan kommer alla dessa fina människor ifrån?? Och varför finns de?
Man mår ju liksom ba dåligt av att titta på dem.
Vissa har fan inte ens smink. Va i helvete asså?

haha. får väl tacka för att man ej är fulast i världen iaf. lolz.

skall nu försöka trycka undan irritationen med lite te och new girl. fett med najs.

(och för att det hänger så bra ihop så slänger jag in en bild på mig. lolz.)

I fredags brast min värld i tusen bitar och jag föll handlöst. För en sekund kände jag mig också helt ensam och övergiven, ingen älskade mig, ingen ville veta av mig.
I ren panik rymde jag ut på stadens gator. Tog mig på en buss som tog mig fram längst gatorna. Ensam satt jag med huvudet mot rutan och snyftade. Bakom halsduken som tänkte halva mitt ansikte rann tårar som jag inte längre orkade torka bort. Jag var förlorad.
Men från ingenstans kom det samtal som kom att rädd min kväll. Ett samtal som åter igen gav mig en gnutta hopp och styrka.
Min kväll räddades av två kärleksfulla, helt fantastiska personer, en hund, några katter och en ångestdämpamde zebrafilt.

Mina vänner är de bästa vännerna.

Så många dagar kommer jag gå i skolan nästa vecka. Sedan går jag på lov.
Har ca 1000 saker jag "måste" göra på lovet men egentligen vill jag inte göra någonting.

Fyller visst år också men har lovat bort mig till någon annans kalas på min födelsedag.
Jag vet ej riktigt hur jag känner för det.
Jag är bara för trött för att orka bry mig egentligen.

Idag måste jag också göra saker som jag inte känner för att göra.
Åka bil med mor och far är inte det roligaste.

Arctic monkeys spelas högt i mitt rum och jag går runt med ett eko i huvudet.
Saknar min pojk sådär lagom mycket men är samtidigt tacksam för ensamheten.

Skall se Betner igen i veckan.
Fantastico.

Jag är även dösugen på att kolla på Känn Ingen Sorg.
Verkligen dösugen.

Är även sugen på vin.

Haha misär.

Jag lite sådär smått sugen på lov.
Är lite sådär smått sugen på vin också.

Överväger o åka till gbg snart o typ vandra runt i secondhand butiker.
Wah. Alkohol o fint folk. Kom hit.
Jag är typ sugen på Veronica Maggio, Håkan o lite annan fin musik och typ alkohol.
Mysfylla typ. Då man ba myser haha.


Wah. Men skolan tar över. 3000 inlämningar senare sitter jag helt trasig och vet ej vem jag är längre. Vad vill jag med mitt liv? Var ska jag?

Blä. Svart och svår, 18 år.

Trillade in på denna artikel. Gud så underbart! Haha so much memories.
Dör, så aökdngjadfgjanr haha <3

http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/sanningen-bakom-emo/