framtiden, min största rädsla.

Så rädd för framtiden och allt jag kommer att förlora.
Jag vill inte famla i ovishetens tomma mörker. Jag vill leva.
Men jag står fastfrusen av rädsla inför framtiden och dess faror. Jag vill aldrig mer behöva säga farväl, även om jag vet att jag kommer behöva det.
Jag vill inte skäppa taget om det få ting omkring mig som jag värderar så högt. Jag vill inte. Men jag vet att jag någon gång måste.

Min största rädsla är att lämnas ensam. Att behöva slåss ensam mot de onda ting som långsamt gräver sig in i mig och som ständigt försöker bryta mig itu. Bara tanken av att jag en dag kommer stå där helt ensam gör mig helt förtvivlad och lämnar mig helt sönder i min säng där jag maniskt söker skydd under mina täcken och kuddar. Jag vill inte längre möta "morgondagens nya äventyr" då tanken om att det kan vara dagen då allt faller samman och jag står ensam kvar.
Jag känner inte längre hoppet som ska ta mig framåt. Istället söker jag ständigt eftet skydd bakåt. Försöker hålla kvar i allt det som jag håller kärt och aldrig vill förlora.

Jag försöker andas men det gör bara ont. Hela mitt hjärta är krossat i tusen små bitar och jag ligger helt trasig i min säng och snyftar efter tröst.

Vem ska trösta det trasiga barn som aldrig vågar blicka framåt?
Vem vill trösta det trasiga barn som någonstans virrat bort sig bland hopplöshet och panik?
Vem?