dystra melodier och ett tungt mörker.

I fredags brast min värld i tusen bitar och jag föll handlöst. För en sekund kände jag mig också helt ensam och övergiven, ingen älskade mig, ingen ville veta av mig.
I ren panik rymde jag ut på stadens gator. Tog mig på en buss som tog mig fram längst gatorna. Ensam satt jag med huvudet mot rutan och snyftade. Bakom halsduken som tänkte halva mitt ansikte rann tårar som jag inte längre orkade torka bort. Jag var förlorad.
Men från ingenstans kom det samtal som kom att rädd min kväll. Ett samtal som åter igen gav mig en gnutta hopp och styrka.
Min kväll räddades av två kärleksfulla, helt fantastiska personer, en hund, några katter och en ångestdämpamde zebrafilt.

Mina vänner är de bästa vännerna.