EllaRoses blogg

Livet vände och från att ha haft en plan och lite problem har jag nu stora problem, livet sa fuck you dra åt helvete. Måste bara samla ihop mig och hitta en fucking lösning på något jävla vänster, lägenheten hänger på det och min fucking framtid. Hade gärna tagit en slägga och bara baknat sönder något typ ett kök eller en skrotbil.

(När ni läser detta så handlar det om en specifik församling med präst och anhang betyder inte att alla församlingar är likadana, vissa är värre och många är bättre, min är homofobisk mm. Jag ska lämna den delen av mitt liv bakom mig men jag tänker inte ge mig av utan att få ut vissa saker i ljuset.)

Jag blev hjärntvättad på konfirmationen och det har satt sina spår men nu fick jag veta att de aktivt hindrat konfirmander att få argumentera eller ha en annan åsikt även när de försökt uttrycka den. Jag tänker inte vara tyst jag klarar inte av att se detta hända så nu ska jag höra av mig till de lite högre upp i kedjan och ifrågasätta om de tycker det är okej. (redan talat med en annan församling som blev chockad av det jag hade att berätta och talade om att det inte var okej)

Detta handlar inte om religionen i sig utan det jag lägger fokus på att de ger sig på unga konfirmander och tvingar dem att lyssna och att de inte får säga ifrån om de försöker det eller försöker uttrycka sina tankar så har de genast blivit tystade. De använde skrämselteknik på min grupp, och argumenten föt deras sak var egentligen inte korrekta rent faktamässigt. Dessutom fick vi ett hot om att de skulle stoppa oss och alltså fysiskt hindra oss från göra vissa saker.

Nu är det nog, nu ska jag ta tag i det flera år för sent egentligen men jag har mer kunskap nu än då.

Andas tänk gör det precis så
Då kommer någon och säger lugnt med vänlig röst
Du har gjort fel....... Men det kan vi fixa
Det finns inget att fixa skadan är redan skedd
I samma stund som jag hörde
"Du har gjort fel" faller jag ner i ett mörker
Där skriker många röster högre än väggarna runt mig
Jag får inte göra fel
Det måste vara rätt
Det är inte ditt fel det är mitt
Du kan inte hjälpa att jag inte klarar av att höra att jag gjort fel
Det är min brist min svaghet mitt problem
Man kan ju inte vara rädd för att säga åt folk att de gjort fel det blir ju fel
Men varför reagerar jag så starkt
Fel
Ett ord som inte får finnas
Jag ska göra allt rätt
Perfektion är det enda
Inget annat är tillräckligt

Fick ett klagomål från grannen ett par nätter sedan att jag skulle sluta gå då det lät mycket nere hos dem, klockan var två på natten och jag försökte tvätta ur håret.

Detta har tyvärr satt sina spår jag vågar inte gå i lägenheten utan smyger typ konstant runt och efter kl tio kommer tankarna om att inte väsnas. Stod och gjorde lite disk strax innan tio och när jag såg att det var tio minuter över tio blev varje medelande på telefonen en mardröm det kunde ju vara ett nytt klagomål.

Att spela musik på låg volym dagtid känns som en omöjlighet och allt bara är kaos. Har insett att jag lätt tar åt mig och nu måste jag nog prata med min mor eftersom jag inte riktigt vet hur jag ska hantera detta. Rädslan att få klagomål hänger ju över mig som en fucking sol konstant där och får mig att svettas och vilja lägga mig ner och bara sluta existera i typ 10 min.

Ska nu borsta tänderna, smyga till min säng och sedan typ skriva eller något annat sängbundet. Är fucking nattuggla så det är inte bara att "lägga sig tidigt"

Syrran (11 år gammal) kommer in med en hund i famnen och säger
- Jag hittade en hund!
Ehhhh du gjorde VAD?
Hon hittade en hund lös utan ägare i närheten som sprang omkring och helt sonika plockat upp den och gått med den hem till mig....
Nu håller vi på och letar ägare.

Min lillsyrra hade tidigare under dagen vart ute med Zigge och hon höll inte ordentligt i kopplet så han sprang efter den lösa hunden, efter att ha känt sig ansvarig och gått för att kolla hur det gick med hunden hittade hon den lös fortfarande utan ägare. Tur var väl det då vi har ett par ägare med större hundar med fruktansvärt dåligt ryckte samt pundarnas hundar som rymmer då och då.

Händer alltid något, ett par veckor sedan fångade vi in en hund som varit på ryllen i ca 5 dagar. Vi plockade även in pundarnas hundar och lämnade in till polisen men de åkte bara tillbaka och springer fortfarande titt som tätt på samhället.

Vandrar omkring i något sorts vakuum känns som om livet står still kommer ingenstans. Har senaste tiden saknat att göra riktiga röstuppvärmningar och sjunga, bor i samhället jag egentligen ville bort från hela livet.

Jaja cafét stänger för säsongen 5-6 så blir ledig då efter slit och jobb. Det ska bli gött och kommer förmodligen sova en hel del höll på att somna på ett kalas idag. Mina kompisar har varit väldigt oroliga eftersom jag jobbat mycket och gjort en hel del övertid (stod och diska mitt i natten och annat för att slippa stress på morgonen) men jag är en enveten jävel.

Får mer tid till hunden också vilket blir skönt lite mer träning och disciplin och rutiner till hans vardag. Sedan när skolan börjar då blir det annat, det är ett år av vakuum men om jag tar mig igenom det så kan jag ta mig ur det sen. Och jag får antagligen mer tid att umgås med uven vilket är roligt.

Mina föräldrar hjälpte mig i lägenheten och insåg nu hur vilken tur jag har, eftersom jag har intressen åt det mer makabra hållet har många andra runtomkring backat men mina föräldrar har tagit det hur bra som helst. Vill jag disskutera seriemördare, kroppsdelar, giftiga växter och giftets effekt, allt från verkliga hemskheter till fiktiva monster och mord med alla hemska detaljer så har jag fått det (förutom vissa tillfällen tex matbordet).

Min storasyster köpte mig en bok när jag var 16 med 1000 äckliga faktan, min syster berätta när och var hon såg en skalle i skogen och mamma lät mig hållas med både böcker och historier.

Musikmässigt har mina föräldrar inte haft några problem heller och de anser att min stil passar mig och har endast önskemål vid vissa specifika tillfällen.

Borde vara en självklarhet att alla föräldrar accepterar sina barn och deras intressen och stöttar dem i deras väg men alla föräldrar är inte sådana och anser att deras livsåskådning och uppfattning är den deras barn ska anamma.

Mina föräldrar sa "fuck it ni får välja vilken religion ni vill, ni får lyssna på vad ni vill men ifrågasätt och argumentera, granska och ta inget för givet"

Uppskattar mina föräldrar och att de låtit mig vara som jag är trots motgångar från vad andra sagt och oron över hur världen skulle vara mot mig.

De är långt ifrån bäst men de är väldigt accepterande och stöttar sina barn, något jag vill se hos fler föräldrar.

Min första lediga dag på länge och har ingen aning vad jag ska göra, imorgon jobbar jag igen så det blir att hitta på något snabbt eftersom dagen tar snabbt slut. Kommer förmodligen greja i lägenheten och anteckna, städa fixa håret och kanske fixa med möbler. Inget som får mig att hoppa av glädje men det måste göras och jag har ju i princip ingen ledig tid så får ta vara på den när jag kan.

Människor man inte hört av på evigheter dyker upp, vänskaper försvinner och jag har flyttat två gånger och annat. Jag har också upptäckt saker med mig själv både bra och dåliga och känner av mycket annat nytt men också att jag stänger av mer än innan.

Personen som var min bästa vän i tre år som typ varit minimal kontakt sedan 2018 hörde av sig utifrån det blå och nu sitter jag här och lyssnar på albumet ur dramatens teater Bortbytingen.

Skumt år för alla men vad är det som händer.

Jobb imorgon och helt slut de vet inte när jag kan få ledigt eftersom de är väldigt beroende av mig.
Vi är två personer som kan ha verksamheten rullande med alla moment men person två är inte så bra i kroppen och kan inte köra på för mycket.

Samtidigt är min lägenhet en enda röra har typ inga möbler eller köksgrejer, en dörr har lossnat och det ska grejas och fixas en del skavanker men ingen har tid. De som ska fixa har fullt upp konstant och jag spenderar mer tid på jobbet än hemma.

Hunden mår iallafall bra, och allt verkar tyda på att han mår bättre nu än innan vilket känns skönt efter oron av hur det skulle gå.