Såg den där videon nyss om den skånska pojken som avskyr Justin Bieber och vill stycka honom med en kökskniv. Vet inte vad jag tycker, bryr mig egentligen inte heller. But I guess someone is a major attentionwhore in Skåne. Ba Jesus get over it, Justin är världskänd and you'll never be.
Istället för att ödsla tid på ett mini-äckel som kan alla böjningar utav fuck så jag lyssnar på Mogwai.
Jag känner ingenting.
Alla kör med mig, alla gör någonting, alla är någonting. I don't give a flying fuck, faktiskt.
Jag följer bara med i strömmen, och det känns meningslöst.
Hat eller ilska eller tomhet eller sadness. Vet inte vad sadness kallas på svenska.
Ledsamhet, förmodligen?
Längtar år och dagar framåt i mitt liv så jag slipper vara här och skämmas skämmas över allt som jag gör.
Whatever, hejdå.
Stötte också på my bro' på Jakobsbergs station och snart växer jag om honom. Bara 30 centimeter kvar, sen är jag där! Good to know.
Jag är deeply förälskad i mitt knävelborr-halsband. Det verkar ha en smärre effekt på omgivningen, eftersom att många går fram till mig och pillar på den. Lite vardagliga lustigheter.
Och så vågar jag inte kamma fram min bang bang-lugg offentligt, fastän jag tycker att den är lite grunge 90-tal häftig när jag är hemma och fotar med min webcam.
Och åh, imorgon ska niorna ha stadsvandring i stan och bajsa, lalla runt i snöslasket och inte att förglömma:
fototävling i grupper. Nej tack, du!
Är det nåt som jag inte gillar, så är det tävlingar. Okej, om jag tävlar i något oviktigt. Nu plockar jag lite exempel på tävlingar som jag kan delta i och inte känna någon press i:
fotboll, kuddkrig, armbrytning, raptävling, arga leken, kortspel etc.
Men jag gillar verkligen inte dessa förväntningar... Alla som förväntar sig att jag ska vara bäst i någonting och så måste jag satsa allt och vara beredd på att förlora. Jag bryr mig inte om jag vinner eller förlorar, jag blir mest besviken om jag skulle vara med i en konsttävling och så förlorade jag. Om jag gjorde mitt allra bästa, men inte lyckades. Vem gillar den känslan, egentligen?
Det suger att göra sitt bästa men inte få nån cred eller beröm.
Därför är det skönare med oseriositet och nonchalans, för då bryr jag mig inte så mycket.
Åh, dessa dagar när alla gnäller och klagar hela djävla tiden. Jag vet inte vad jag tycker, jag blir mest påverkad av omgivningens humör.
Dessa djävla dagar innan julen, dom känns så onödiga. Alla springer runt och stressar, jag hinner knappt sätta mig ner och känna vad jag känner.
Torsdag, that is... when the world will come to an end. Eller åtminstone skolan. Jag längtar som in i satan.
Men ändå så vill jag inte vara ledig och känna av pressen att stämma möten och träffar och blablabla.
People are nice to me, though. De flesta, iallafall. När jag inte ens hinner stanna upp och andas och tänka efter så blir jag lite varm om hjärtat av vänlighet. Maybe some christmas spirit, I don't know.
Kuk.
Blir så förbannat trött, jag gör bra ifrån mig men behandlas som en pundare eller något. Eller, jag vet inte.
Jag blir upprörd, jag blir pissarg och sen blir jag bara matt och trött.
Det spelar ändå ingen djävla roll hur jag än beter mig, så varför flippar jag inte ur då och bryter emot exakt alla regler som jag skulle kunna bryta?
Good question.
Don't expect me to crye, don't expect me to lie.
Don't expect me to die for thee.
Regnbågskraft och älvguldstoft.
Jag ska sova hos Sanne ikväll, by the way och det gör mig a bit nervous, haha. Måste packa kläder och saker och nu blev jag stressad.
Jag sitter och trälar med nedladdningen av Stulna år. Usla djävla internet, jag vågar inte ta några risker och ladda ned vad som helst. Tänk om jag får virus?
Sitter på helspänn och bara väntar på att den där filmen ska vara hundra-procentig. Har läst rätt många recensioner i både tidningar och på tha internetz genom åren om den filmen (ja, jag är lite obsessed av att läsa praktiskt taget alla recensioner och analyser jag kan hitta innan jag ser själva filmen) och har rebloggat ganska många gifs på den.
Synd bara att jag är så ful idag. Behöver inget äckligt medlidande och inga protester,
och heller ingen "Ja, du är ju fan rätt ful"-kommentar heller.
Jag känner mig som Bert - den ohyggligt fula. Det är Berts fel att jag är så ful idag. Om det inte vore för att jag låg i sängen igår kväll och läste i Berts bajsiga bekännelser om Berts egna gnäll över SIN fulhet, så hade jag inte känt mig som en cancersvullen gotländsk getmacka med salamiprickar idag.
Jag vill också vara en naturlig skönhet. Skönt att Chris Crocker finns, så att jag inte behöver känna mig som den enda flickan i världen som behöver pincetter och eyeliner till bedrövelse för att kunna vara nöjd med sitt utseende.
Dela med dig av din manliga perfektion, Jay:
Från och med nu så har jag en riktig blogg, en blogg som är öppen för allmänheten och som inte är låst med användarnamn och lösenord.
En knäpp blogg kommer den slutligen bli, jag vet det. Men jag ska skriva i den tills jag stupar. Eller tills jag bara inte orkar längre. Det blir mitt fjärde försök, allt går ju att laga och jag kör på nu.
Om du som läser detta vill kika in så har just du adressen här nedan. Mieep mieep:
http://isolatoren.blogg.se/
Detta är Enrico förresten.
Han och jag delar en bitterljuv hatkärlek med varandra. Han är grabben som stått vid min sida sen 6 år tillbaka, emellanåt motvilligt och ibland frivilligt.
Älskar den byrackan, så djävla mycket. En gång när jag var blott elva år så drömde jag att en kille i min förra skola, vid namn Daniel IB, sparkade och sparkade på Enrico tills han dog.
Jag blev äcklad och grät och skrek och slog ned han Daniel. Och tog sönder hans glasögon. Sedan vaknade jag.
Tänk att jag fortfarande minns det, fan vad skumt.
Sitter och funderar på om jag ska smyga in till Johns rum inatt när han sover som ett oskyldigt lamm, hälla upp en skål med vatten och sedan lägga hans hand/fingrar i skålen. Jag borde fan göra det, efter alla gånger han har väckt mig på morgonen med leksakstrumpeter från toys 'r us, fisar i mitt fucking ansikte och daft punk på högsta volym.
Om han inte kissar på sig så häller jag bara vatten i hans kallingar och så får han gå runt och tro att han har blivit en sängvätare igen. John är junte så smart, han kommer ju inte tänka på om det luktar urin eller inte. han kommer ba hehehe och säkert inte berätta för någon utan bara helt spontant byta lakan.
Oj, jag är övertrött som in i satan. Orkar knappt sitta upp. Behöver pepparkakor!!!
I MUST GO, MY PEOPLE NEED ME.
Egentligen har jag inget att säga. Eller jag vet inte vad jag ska säga.
Jag är brutalt trött, och det gör mig lättirriterad och gråtfärdig och jag känner mig tom. Alltså att det inte finns något alls bra i denna usla mediokra värld, meeen jag vet ju att någon gång kommer allt leda till något riktigt djävla bra. Så jag ska nog trycka i mig peppisar och kolla på gay mjukporr på tumblr nu och göra allt annat än att jobba.
Jag förtjänar faktiskt något annat än att skriva en hel artikel om fotosyntesen, kärnkraftverk, koldioxid, trafik och vindkraftverk.
Jag ska ba ha det gött.
