I hate myself and want to die:

Stötte också på my bro' på Jakobsbergs station och snart växer jag om honom. Bara 30 centimeter kvar, sen är jag där! Good to know.



Jag är deeply förälskad i mitt knävelborr-halsband. Det verkar ha en smärre effekt på omgivningen, eftersom att många går fram till mig och pillar på den. Lite vardagliga lustigheter.
Och så vågar jag inte kamma fram min bang bang-lugg offentligt, fastän jag tycker att den är lite grunge 90-tal häftig när jag är hemma och fotar med min webcam.


Och åh, imorgon ska niorna ha stadsvandring i stan och bajsa, lalla runt i snöslasket och inte att förglömma:
fototävling i grupper. Nej tack, du!
Är det nåt som jag inte gillar, så är det tävlingar. Okej, om jag tävlar i något oviktigt. Nu plockar jag lite exempel på tävlingar som jag kan delta i och inte känna någon press i:
fotboll, kuddkrig, armbrytning, raptävling, arga leken, kortspel etc.

Men jag gillar verkligen inte dessa förväntningar... Alla som förväntar sig att jag ska vara bäst i någonting och så måste jag satsa allt och vara beredd på att förlora. Jag bryr mig inte om jag vinner eller förlorar, jag blir mest besviken om jag skulle vara med i en konsttävling och så förlorade jag. Om jag gjorde mitt allra bästa, men inte lyckades. Vem gillar den känslan, egentligen?
Det suger att göra sitt bästa men inte få nån cred eller beröm.

Därför är det skönare med oseriositet och nonchalans, för då bryr jag mig inte så mycket.