defectionems blogg

d va ba d

Igår vaknade jag upp till en megaförkylning, inte så kul. Hade helst velat spendera resten utav dagen i sängen, men om några timmar ska jag sitta på ett tåg mot Arvika. Varför i helvete Arvika?, tänker ni då; jag har ingen aning.
Får ju i alla fall chansen att snora ner alla småbarn på tåget, istället för tvärt om, träffa min rasist-släkt och känna mig lite väl felplacerad ifall jag blir uttvingad på stan.

Äsch äsch. Hörde att vi i alla fall ska spela bingolotto :---))

Ps. mitt band har blivit signat så det är ju kul ooops. Ds

Nu på lördag ska vi delta i Musik Direkts semifinal i Kungälv. Är så jävla kluven.
Det är väl kul och jag ser fram emot att stå på scen men det är själva tävlings-grejen som gör det lite obehagligt. Jag vill inte tävla. Jag orkar inte att det ska bli så onödigt seriöst. Man, just let me do my thing.

Det roliga är väl dock att:
Folk (läs: ett stycke människa) vill signa oss
"Snacket går om er"
Vi ska snart spela in en EP ifall allt löser sig etc


On other notes, så är detta vad jag ser fram emot mest just nu. Sorgligt eller fint? I don't know.


On OTHER notes, så borde jag nog städa mitt rum då mina dammråttor snart börjar andas.

Peace.

Jag snubblar
ramlar
halkar
slår ihjäl mig
När jag tittar på dig
Jag vill hålla dina händer när du inte kan hålla dem i styr

Åh, dessa dissociativa tillstånd. De blir verkligen bara allt fler och skrämmande nog kan jag inte senast minnas när jag var helt och fullt närvarande i min egen kropp.
En enda positiv sak med detta är att jag kan sitta still och göra ingenting, vänta etc, ett ganska bra tag innan jag får panik. Det känns bara som att tiden flyter ihop och två timmar kan gå på två sekunder utan att jag ens kommer ihåg dem.

Självklart är det övervägande problematiskt då jag, helt enkelt, inte känner min kropp vid de flesta tillfällen. Allting känns som att det utspelar sig i en dröm och jag inte är den som styr min egna kropp. Min motorik blir urusel, jag kan råka säga extremt elaka saker utan att ens förstå att jag säger dem, jag kan inte formulera en enda förståelig tanke och det känns på något sätt alldeles för onödigt att leva fastnaglad i en värdelös kropp som inte ens känns som min egen.

Detta har också fått mig att bli så otroligt mycket sämre på att hantera stress. En lite för stressig situation får direkt mitt psyke att balla ur totalt.
Jag orkar inte mer. Vill bara kunna få den hjälp jag faktiskt skulle behöva.
Orkar inte leva i en kropp som inte känns som min.

Mamma hittade en klase bananer för 10:- i något reklamblad vilket resulterade i ovanstående replik och 20 minuters småfnittrande till Broder Daniel-intervjuer. Värt.

Nu ska jag äta potatisgratäng och titta på senaste säsongen av New Girl.
Insåg precis att potatis nog verkligen är livets bästa gåva. Mmmmmmm.

Det har varit en ganska medioker dag - men fyhelvete vad skönt att den inte varit piss - och om någon timme tänkte jag färga mitt hår mörklila, igen.

Jag tror att jag var på glitterfest igår. Eller tror och tror, bevisen finns ju nästan överallt i form utav småkornigt glitter. På kudden, i min hårbotten, på mitt golv, på gårdagens klädesplagg; överallt, haha. Det är så svårt att få bort från hud också. Permanent glittrig? Sweet.
Äsch det var väl kul ändå.

Insåg även att jag avskyr mitt hår som det just nu är. Saknar när det var midjelångt. Dum på riktigt som klippte av det.

Because our lips won't last forever
And that's exactly why

Ikväll satt jag som i en jävla film på en bro med två stycken fina och skreksjöng till Broder Daniel.
Hatar oss för att vi är så jävla klyschiga.

Måste sluta intala mig själv på morgonen att det kommer bli "en bra dag", för jag lyckas ju alltid bli så jävla besviken.

Hon sitter på min sängkant och fast jag inte ens säger någonting så halvt skriker hon på mig. Hon verkar beskylla mig för allt i hela världen. Nej mamma, det är inte mitt fel att du nu mår så dåligt som du säger att du gör. Snälla, prata med någon som orkar ta din skit; för jag gör verkligen inte det. Det borde du förstå.
"Har man så dåliga dagar och mår så dåligt som du påstår att du gör, så kryper man väl ihop i sin säng och inte gör någonting. Inte går ut och försöker vara social!"
Förlåt mamma, att jag försöker. Förlåt mamma, att jag ens kom hem ikväll. Förlåt, det ska inte hända igen?

Så himla fantastiskt att få så mycket skit kastad på sig direkt när en kommer hem efter en fantastiskt skitdålig dag. Jag vet att jag snart kommer lyckas tippa över och jag kommer inte ens bry mig. Ingen annan för den delen heller; är nu så äckligt jävla medveten om det faktumet.
Inte en enda fråga, inte en enda blick, stel kram med en arm. Varför skulle jag ens bry mig om att låtsas orka?