Ingen vill ju ha en ledsen flicka, egentligen.

Måste sluta intala mig själv på morgonen att det kommer bli "en bra dag", för jag lyckas ju alltid bli så jävla besviken.

Hon sitter på min sängkant och fast jag inte ens säger någonting så halvt skriker hon på mig. Hon verkar beskylla mig för allt i hela världen. Nej mamma, det är inte mitt fel att du nu mår så dåligt som du säger att du gör. Snälla, prata med någon som orkar ta din skit; för jag gör verkligen inte det. Det borde du förstå.
"Har man så dåliga dagar och mår så dåligt som du påstår att du gör, så kryper man väl ihop i sin säng och inte gör någonting. Inte går ut och försöker vara social!"
Förlåt mamma, att jag försöker. Förlåt mamma, att jag ens kom hem ikväll. Förlåt, det ska inte hända igen?

Så himla fantastiskt att få så mycket skit kastad på sig direkt när en kommer hem efter en fantastiskt skitdålig dag. Jag vet att jag snart kommer lyckas tippa över och jag kommer inte ens bry mig. Ingen annan för den delen heller; är nu så äckligt jävla medveten om det faktumet.
Inte en enda fråga, inte en enda blick, stel kram med en arm. Varför skulle jag ens bry mig om att låtsas orka?