Hunnay, I can't feel my own skin

Åh, dessa dissociativa tillstånd. De blir verkligen bara allt fler och skrämmande nog kan jag inte senast minnas när jag var helt och fullt närvarande i min egen kropp.
En enda positiv sak med detta är att jag kan sitta still och göra ingenting, vänta etc, ett ganska bra tag innan jag får panik. Det känns bara som att tiden flyter ihop och två timmar kan gå på två sekunder utan att jag ens kommer ihåg dem.

Självklart är det övervägande problematiskt då jag, helt enkelt, inte känner min kropp vid de flesta tillfällen. Allting känns som att det utspelar sig i en dröm och jag inte är den som styr min egna kropp. Min motorik blir urusel, jag kan råka säga extremt elaka saker utan att ens förstå att jag säger dem, jag kan inte formulera en enda förståelig tanke och det känns på något sätt alldeles för onödigt att leva fastnaglad i en värdelös kropp som inte ens känns som min egen.

Detta har också fått mig att bli så otroligt mycket sämre på att hantera stress. En lite för stressig situation får direkt mitt psyke att balla ur totalt.
Jag orkar inte mer. Vill bara kunna få den hjälp jag faktiskt skulle behöva.
Orkar inte leva i en kropp som inte känns som min.