Riktigt namn:
Elliot Civilstatus:
Upptagen
Läggning:
Bisexuell
Intresse:
Spel
Bor:
Med någon
Politik:
Feminist
Dricker:
Te
Musikstil:
Metal
Klädstil:
Svart
Medlem sedan:
2012-08-20
Om jag säger såhär: stort fan av originalen, riktigt bra filmer som håller än idag. Sett alla flertalet gånger och de är obehagliga än. Kayako får man inte ut ur huvudet i första laget.
Den nya: dafuq?? Jag förstår inte riktigt hur man kan misslyckas med en film så brutalt?? Fast det är klart, har man jobbat på den sen 2014 har man gott om tid på att fucka upp saker och ting :)))
Vad var grejen med ljudet som Kayako gör i de gamla filmerna i denna film?
Hon låter så för att hon fick sin nacke knäckt, det var absolut 0 personer som fick sina nackar brutna i denna. Och att folk blev typ "besatta" och mördade sina familjer. Förstår inte riktigt den heller. Att hon Fiona får med sej förbannelsen hem till USA från Japan, absolut, men att den får henne att mörda sin familj?!? Varför? Borde det inte bara varit hon som dog och det av Kayako and that's it?
Men också: dessa eviga jumpscares som så många av dagens skräckfilmer förlitar sej på.
Vad hände med uppbyggnad? Den psykologiska skräcken? Tråkigt..
Så nej, tyvärr väldigt besviken för detta var en film jag hade sett fram emot.
Sen hade den definitivt scener som jag gillade! Exempelvis slutscenen där mamman kramar om sin son då han ska gå till skolan, och så hör man den riktiga sonen i bakgrunden som ropar hejdå när han går.
Värt att lägga pengar på? - Definitivt inte.
Värd att se? - Egentligen inte
Värd att lägga lite tid på? - Ja, varför inte. Alltid kul att utöka listan över filmer man sett~
Att läsa genusvetenskap är oerhört intressant men också väldigt påfrestande emellanåt.
Som i nuläget då jag läser om mäns våld mot kvinnor, sexuella trakasserier och våldtäkter...
Att läsa om de sakerna när man själv blivit utsatt för det, inte bara en utan flera gånger, är ganska tungt. Det blir att man lätt tänker tillbaka på alla de tillfällena. På smärtan, rädslan och förnedringen. Klumpen i magen byggs på.
Tack och lov så läser jag om detta hemma hos pojkvännen (som jag har berättat allting för) så jag kan ta lite pauser i hans famn, och han kollar av hur det går och hur jag mår. Toppen över i: ska skriva ihop en diskuterande text om detta sen, vilket kommer resultera i mer egna minnen när jag sitter och tänker kring allting.
Absolut viktiga ämnen att läsa och lära om, men väldigt tunga.
Sista dagen på 2019 är kommen. Året som bjöd kaos och lycka~
Kom över denna bild i början av året och kände att de punkterna vore trevliga att få uppfylla, och gissa vad? Det gjorde jag.
2019 började i kaos: uppbrott från mitt ex (vilket förvisso var en bra grej men en stor omställning), var nära på att falla tillbaka i min gamla ätstörning och mådde skit rent psykisk.
Under sommaren började det ordna upp sej: började äta medicin mot min ångest, kom in på skolan, flyttade till en ny stad och lärde känna nya kompisar.
Slutet av detta år: träffade en helt magisk person som jag blev kär i ganska omgående och idag är han min pojkvän. Hela jag pirrar och jag mår så fantastiskt bra av att vara med honom.
Det har varit ett påfrestande år men när jag tittar tillbaka på allting är jag så stolt över mej som tagit mej så långt, trots diverse omständigheter.
Tatueringsstudion -där jag gjort alla mina tatueringar av samma tjej- hade drop in under juldagen plus fika. Så det var ganska givet att åka in och åtminstone kolla om hon hade tid. Och jodå, för jag åkte hem med denna raring sen:
Äntligen fick min triforce lite sällskap efter 5 års ensamhet.
Planen är att fylla hela högerarmen med spelrelaterade tatueringar.
Nu har den dock kommit till stadiet där den kliar. Love it :)))
Har kört Alexander till tåget och sitter nu hemma hos familjen och luktar på matos och pluggar.
Lite tomt och vemodigt att han åkt men är så glad över att han firade jul med mej och min familj.
Vi fick en fin sista kväll ihop - promenad ute i den efterlängtade snön:
All snö har dock smällt undan nu....
Imorgon bär det av till pojkvännen då jag ska fira nyår med honom.
Familjen i all ära men nej tack till att fira med dem.
Bara gått 2 veckor sen jag träffade Robin men saknar honom så mycket att det gör ont.
Ytterligare en julafton är förbi men till skillnad från tidigare jular som varit ganska lika varandra stack årets ut:
- Min bror gav sin flickvän en förlovningsring i julklapp och jag grät bara lite
- Min fina vän TheOccultist firade med oss
- Vi hade bolagstomte istället för jultomte - tomtens skägg var en systembolagspåse och han kom med en kylväska och delade ut alkohol till alla
- Jag och Alexander gjorde ett veganskt julbord till oss. Godaste jag ätit~
Julafton burkar vara ganska stressigt och påfrestande för mej men jag är väldigt nöjd med årets.
Vi hade det lugnt och mysigt.
Årets sista seminarium avklarat - tema: sexualitet genom historien.
Min grupp pratade om "Guds lag" under 1600-talet. Grova grejer det här med samkönade sexuella handlingar. Dödsstraff på den. Skönt att människor inte är trångsynta utan förstår sej på människans sätt att älska :)))
Hur som, det gick superb och så hade vi lite julfika samtidigt~
Nu ska jag packa ihop mej och åka hem till familjen samt äntligen få träffa TheOccultist som ska fira jul med oss.
Ska bli så fantastiskt skönt att få komma hem hem, träffa alla, vila upp sej och bara mysa runt.
Och antagligen stressa med förberedelser inför julen men det sköljs ner med glögg och julmusik
Och så har man ytterligare ett hål och ett smycke i kroppen!
Piercade näsan för 4 år sen första gången, men under 2 års tid krånglade den massor. Fick konstant infektioner så slutade med att jag tog ut den. Men nu, 2 år senare, var det dags igen! Saknar min svarta ring i näsan..
Gjorde på samma ställe så gjorde ganska så jävla skitont då jag hade ärrvävnad. Var centimeter ifrån att ta tag i piercarens arm och dra bort henne :)))
Men hon var supergo och kände mej så trygg med henne.
De filmade samtidigt?? (Med mitt godkännande såklart). Ställde upp värsta kamerastativet och donade med vinklar.
Anledningen att jag gjorde den just nu (för har ändå velat ta om den i 2 år men varit feg - låg smärttröskel) var för att jag och min pojkvän pratade om piercingar vi vill skaffa. Men då kom hela den här "fast då kommer vi knappt kunna göra saker, kyssas och ligga och så, för det kommer göra så ont när det kommer emot precis i början". Men nu kommer vi inte ses förrän efter nyår så då sa vi att då piercar vi oss nu så har vi i alla fall 2 veckor där vi inte är med varann och piercingarna verkligen får vara ifred!
Så han piercade naveln igår och jag näsan idag~
Så glad att jag äntligen tog tag i det!
Men nu kommer det absolut jobbigaste: läkningsprocessen....
Tvätta morgon och kväll med saltlösning som svider satan, inte kunna snyta sej ordentligt och få fantastiskt ont om man råkar komma emot den. Allt där göttiga som man verkligen älskar :))
