defectionems blogg

Tänkte ge mig på att försöka sammanfatta way out west-vistelsen, men jag har inte kunnat hålla en enda vettig tanke i huvudet idag, än mindre kunnat skriva ner dem. Så jag låter det vara, för tillfället.

Just nu är jag bara rädd. Rädd för hur jag hanterade saker och visade mig svag framför ett antal människor som jag absolut aldrig ville visa mig svag inför. Jag blir rädd för hur svag jag blev, snarare än arg, och jag blir mest rädd för hur jag inte kan släppa det. Det. Allt. Jag trodde att jag hade löst det och lyckats släppa alla de där tankarna men den villfarelsen slogs sönder på bara sekunder. Och jag var inte ens arg.
Vad fan gör man nu?

Usch och fan och helvete att de här tankarna fick slå rot inatt igen. Det ilar i bröstet och de där familjära känslorna bubblar upp och tar över. Känner mig dum, känner mig ful, känner mig värdelös och framförallt aldrig bra nog. Vet inte vad jag ska säga till hjärnspökena inatt för allt känns som sanning. Allt är sanning.

Jag har en så himla bra och spännande vecka framför mig, men just nu känns det bara som att det blir bättre om jag struntar i att delta. Folk kommer må bättre utan min närvaro. Önskar verkligen att det inte kändes så jävla mycket som den självklaraste sanningen. Fan, jag har ju inte kommit någonstans.

Min kusin och hennes man kände för att lämna Grums fartfyllda gator och ta en sväng till Göteborg. Så idag fick vi besök, tillsammans med deras helt fantastiskt supersöta lilla gullunge. Sju månader och redan en heartbreaker. Har ju aldrig varit typen som vill skaffa barn, men den ungen skulle jag ändå kunna tänka mig. Sånt himla litet charmtroll.

Annars håller jag på och renoverar mitt rum. Har målat klart ungefär tre fjärdedelar av väggarna men det känns ändå som jag knappt börjat. Bara tapetseringen kvar egentligen. Ska bli skönt att få en lite varmare ton på rummet och slippa det gråa.

Varvar målandet med att försöka sätta ihop en spellista åt Arvid med bra Libertines-låtar. Han ville lyssna in sig lite innan Way Out West drar igång. Men det är så jävla svårt. Halvvägs igenom Up The Bracket insåg jag att jag hade lagt till i princip alla låtar i spellistan. Får se hur det slutar. Kanske lika bra att bara säga åt honom att lyssna på allt.
Att jag kommer få se ett av mina favoritband på torsdag känns fortfarande helt skevt. Torsdag! Och om ni dessutom har missat det så tjuvstartar vi festveckan lite på Festivalryktens Way Out West-förfest genom att giga tillsammans med Steve Buscemi's Dreamy Eyes. Jazzhuset! Onsdag! 100 pix i dörren! (https://www.facebook.com/events/634230456739814/)

Vi spelar på Festival Del Mar om några timmar, med den mysigaste omgivningen, och jag har en må bra-känsla i hela kroppen. Vet inte om det är peppen eller det faktumet att jag är kissnödig. Hoppas i alla fall det håller i sig.

För det är män som sitter på spårvagnen och frågar hur mycket jag kostar för att jag har nätstrumbyxor på mig. Det är män som säger åt mig att ha lite humor när jag inte vågar ge svar på tal. Det är män som spottar på folk som faktiskt vågar be dem hålla käften. Det är män som kallar samma människor för "fittor". Fyfan vad jag hatar att inte ens kunna åka spårvagn utan att känna mig så jävla otrygg.

De senaste sex timmarna har jag och Felix gått runt i Göteborg på Pokémon-jakt. Trodde inte att jag skulle bli så fast, men tji fick jag.
Lite öl, musik, promenad och Pokémon = bra lördag.

Ikväll spelar vi på Nefertiti tillsammans med danska Yung.
Jag är tjock i halsen och känner mig för ovanlighetens skull jättecute, så det kan ju inte bli annat än bra. Skittrevligt.
(https://www.facebook.com/events/155351951552282/)

Parkerade nyss rumpan hemma i sängen efter ungefär fyra timmars flygtur. Har knappt sovit någonting på ett dygn så är så trött att hela kroppen gör ont. Kanske till och med börjar bli lite sjuk.
Ska ta en liten tupplur och ladda om, så ska jag Spanien-uppdatera er sen. We had a blast.

Har även 179 stycken blogginlägg att läsa igenom.

Ikväll kunde jag äntligen pusta ut lite av det där jävla ångestsurret som legat över mig i flera flera månader, kanske till och med snart år. Det kommer bli bra. Det blir någonting nytt.
Idag var även första dagen på fem år som jag medvetet gick utan min medicin. Tog sista dosen igår. Pillerfri. Det känns så himla skönt.

Om några timmar sätter jag mig på ett flygplan bort från Sverige och kommer spendera närmsta veckan i Málaga. Även det känns väldigt skönt. Solkräm med högsta solskyddsfaktor är nedpackad och i resväskan ligger det nästan uteslutande svarta kläder. Hm.
Hoppas ni har det fint, så hörs vi om en vecka.

Inatt gick jag hem igenom ösregn så idag är alla mina kläder genomblöta.

Och idag är mitt mående jättekonstigt. Det känns som det ösregnar på insidan också och jag kan verkligen inte sluta gråta. Har inte kunnat yttra ett enda ord idag utan att det fastnar i halsen. Vet egentligen inte varför allt gör så fruktansvärt jävla ont idag, men jag vet att jag förtjänar att känna så här och jag vet att jag är ett riktigt bottenskrap.