Självhatet

Usch och fan och helvete att de här tankarna fick slå rot inatt igen. Det ilar i bröstet och de där familjära känslorna bubblar upp och tar över. Känner mig dum, känner mig ful, känner mig värdelös och framförallt aldrig bra nog. Vet inte vad jag ska säga till hjärnspökena inatt för allt känns som sanning. Allt är sanning.

Jag har en så himla bra och spännande vecka framför mig, men just nu känns det bara som att det blir bättre om jag struntar i att delta. Folk kommer må bättre utan min närvaro. Önskar verkligen att det inte kändes så jävla mycket som den självklaraste sanningen. Fan, jag har ju inte kommit någonstans.