Ännu ett bekymrat blogginlägg

Tänkte ge mig på att försöka sammanfatta way out west-vistelsen, men jag har inte kunnat hålla en enda vettig tanke i huvudet idag, än mindre kunnat skriva ner dem. Så jag låter det vara, för tillfället.

Just nu är jag bara rädd. Rädd för hur jag hanterade saker och visade mig svag framför ett antal människor som jag absolut aldrig ville visa mig svag inför. Jag blir rädd för hur svag jag blev, snarare än arg, och jag blir mest rädd för hur jag inte kan släppa det. Det. Allt. Jag trodde att jag hade löst det och lyckats släppa alla de där tankarna men den villfarelsen slogs sönder på bara sekunder. Och jag var inte ens arg.
Vad fan gör man nu?