chokladanus blogg

Det känns som att min själ vill så mycket mer än vad som är möjligt. Den springer ifrån min kropp, min själ är på en strand, på ett torg med vackra färger, på dansgolv med massor av folk och blinkande lampor, i en fridfull och varm skog, vid ett stort vattenfall, min själ vill vara fri.

Jag vill ju inte känna. Hela jag fylls av ångest och jag kan inte förstå vad det kommer ifrån.
Vill iväg, vill aldrig känna på den trista verkligheten igen. Hur ska man ens kunna vara lite lycklig i vårt samhälle när man är tonåring och fast i en förort där det inte händer något och där man inte utvecklas på något sätt, slösar bort tid.
niohöuguicyullfyflyj

alltså all denna ångest över mitt superfula korta hår.
så misslyckat. kan ju inte göra ett skit med det.

Ge mig nåt som kan ta mig någonstans. Ett ingemansland med blinkande, färgglada lampor överallt. Människor som rör sig i slowmotion som ett gungande hav, ett smärtsamt, lugnt hav. Jag känner lugnet inom mig, det lägger sig som en våg uppifrån och ned. Det kanske är en våg från det människohav jag just skrev om.
Jag har inga problem, har inte gjort någonting fel och ingenting har hänt. Men ändå så tränger sig smärtan på, en objuden gäst som ändå får säga hej och stanna några minuter i dörröppningen.
Du är det enda som jag kan tänka mig kan ha påverkat denna smärtan. Men du är ju så långt bort, du är ingen jag känner, ingen jag vet någonting om. Du har försvunnit, inte fysiskt, men psykiskt.

Öhm, vill någon träffas och förslagsvis dricka vitt vin och röka?
Jag vet inte ens.

Hej stalker.
Har pluggat hela dan med Älin i kulturhuset, känner mig riktigt dutti faktiskt.
Fast jag tror vi var där o plugga mest för att käka gifflar, munkar o dricka le energi drinkz höhö.
Sen träffa jag Lelle, tog nåra cigg och gick runt o prata, drog till en sjö o lite så.
Skogen. Det blev dit jag gick sen. Jag vet inte, jag låg där i en halvtimme.
Lyssnade på musik o bara tänkte. Det ska jag göra mer, fyfan va mysigt de var.
Hoppades på att nån skulle märka mig o ta in mig på psyket.
Jag är så jävla konstig så jag vet inte vad jag ska göra längre.
Jag ville på Ansiktet idag..men ingen kunde gå. Tänker på dig..att du är där.
Vill oxå, vill oxå vara där, med dig. Hålla om dig och skrika till deras helt jävla underbara musik.
Skratta. På riktigt. Aja, bajs, nu ska jag dricka te och dränka mig i musik, blä.

Alltså åh. Jag vill ha pengar, jag vill gå ner i vikt, jag vill ha vitt fint hår.
Så mycket man vill men man är fan för lat för att gå ut i världen och göra något åt saken.
Jag vill släppa låtar. Jag har allt som behövs för att göra det, men jag gör det inte.
Varför? Fan vet jag. Säger alltid till mig själv att: När jag mår bättre, snart ska jag göra något åt saken.
Men jag kommer att må bättre när jag gör något åt saken, när jag kämpar för det jag vill.
Jag är så dum, men jag orkar inte. Jag vill, men jag känner för mycket press, så mycket att göra, men ändå så känner jag att jag inte gör något. Wierd shit.. jag dricker energidricka kl 2 på natten btw..jag har inge liv.
Pözz på era lena rumpor.