Jag lever egentligen i samma universium som alla andra gör, och det finns ingen levande varelse som fysiskt sätt befinner sig utanför den, åtminstone inte om man inte tror på sådant. Ändå har det känts, precis som jag har beskrivit så många gånger tidigare, att min verklighet, den som jag byggt upp för mig själv, är så långt ifrån alla andras. Som att sulorna på mina kängor går på trottoarer som bara finns för mig. Särskilt har det varit så de senaste veckorna.
Förutom att ha befunnit mig i en övergiven, gammal, nedklottrad tunnel med en tågräls löpande över taket, med sovsäckar och kläder omsorgsfullt utspridda längs väggarna, så har jag befunnit mig i ett ungefär likadant uppbyggt rum, minus detaljer som tågrälsen. Jag har minnesbilder kvar någonstans i mitt huvud, utspridda över hela hjärnan. Så säger forskarna att det är i alla fall. Att minnen sitter överallt i hjärnan. Och precis så känns det också, för de är för mig bara som små fragment just nu, som är långt ifrån varandra, som att de inte alls har utspelat sig intill varandra och som att de är svåra att få tag i. Hur som haver så minns jag D och hans vanliga halvöppna blick riktad mot mig i mörkret, mina stela fötter innanför kängorna som inte alls känns kalla på grund av värmen som växer inom mig. Jag minns även andra liknande saker som egentligen inte alls är så intressanta att berätta om. Därför tänkte jag berätta om det jag nämnde i mitt blogginlägg alldeles nyss. Ägna ännu en tanke åt någon som har försvunnit nu, för visst förtjänar hon det, trots hennes eviga gap, skrik och verbala självömkan. Det är inte det jag ska fokusera på nu dock, det där sistnämnda alltså. Så ska vi inte se henne.
En dag precis som alla andra här i Stockholm så regnade det. Oerhört mycket. Kylan penetrerade till och med heroinvärmen blandat med alkoholpåverkans värme i våra kroppar och att komma in innanför dörren till källaren var fantastiskt. Dagen ägnades åt heroin och rödvin, det vanliga, samt med mig på gitarren och resten på svag, grumlig, falsk allsång. Mot natten skulle vi givetvis sova och den yngste av oss, som faktiskt hade föräldrar som bodde i samma hus, hade bett sina föräldrar att inte komma in. Tyvärr gjorde de inte heller det.
Den här historian likt den andra utspelar sig i en värld som i många andras liv är helt normal, frid och fröjd, småtjafs med frugan och bråk med mamman. Och den börjar likt den andra med en djup sömn. Den här sömnen är så välkänd för mig liksom för alla andra (förutom den yngste) i rummet vid det här laget, särskilt för D som har hållit på med h i halva sitt liv. A var den där yngsta, den som vi tittade efter, ungefär som Shaun i This is England. Och det störde oss inte, även om vi inte alls är rätt personer för föräldrarrollen, trots att umgänget innefattar människor i åldrar över trettio. Vi tar hand om varandra så väl, i alla fall när någon behöver tas hand om. Vissa behöver inte tas hand om; de har gjort det klart för alla att de klarar sig själva och att om de plötsligt slutar höra av sig så ska vi inte oroa oss. Så enkelt ska det vara. Någon försvinner och de andra ska rycka på axlarna. Åtminstone är det var D tycker, men han är aldrig i sitt klara sinne för logiskt tänkande.
Rummet är inte försett med fönster, så när jag vaknar den dagen har jag ingen aning om vad klockan är. Mobilen visar i vilket fall att den är ett på dagen och det betyder att jag per automatik försöker sätta mig upp, samtidigt som jag inser att jag har somnat på golvet. Det kom väl plötsligt. Bredvid mig ligger D som inte vill väckas och han andas, så att väcka honom är ingenting jag heller väljer att göra. Istället reser jag mig upp och rör mig mot minikylskåpet, samtidigt som jag försäkrar att både heroin och sprutor ligger på bordet. Det ligger där och inget är stulet. Man ska ju inte behöva kolla efter sådant när man är med sina vänner, men det finns ju en sak som man måste ta hänsyn till och det är att vi är sådana uppenbara jävla missbrukare.
Vägen mot kylskåpet från andra sidan rummet involverar att jag ser mig omkring och möts av en syn som jag så väl känner igen. Ett ansikte som trots sina personliga och unika drag påminner om så många andra. Det påminner om O och hans ansiktsuttryck när han gick bort den där sommarkvällen för några år sedan. Min först upplevda heroindöd. Och trots att allt i min kropp säger nej och att det inte är som med honom, att hon bara sover, så poppar saker upp i mitt synfält allt eftersom att jag rör mig närmre henne. Längs mungiporna, ned för kinden och ned mot golvet har det runnit spya, och hon skulle inte kunna sova, för hennes ögon är öppna. Och blicken är inte fäst vid någonting alls. Det ovårdade, smutsiga, stripiga, utväxtmålade och sönderblekta håret har på ena sidan blivit fläckat av samma sörja som rann ned längs hennes kind. Och den tidigare bleka huden är om möjligt ännu blekare, tillsammans med läpparna. Trots att blicken inte har något fästa penetrerar den mig och hela min existens, som en kniv som sätts i min mage. Den ilande växande smärtan.
Jag vill inte utelämna detaljer för att jag nämnt exakt samma detaljer förut. Jag vill inte bara putta bort det som att hon var en av alla och att det är same shit different person. För hon var inte bara en av alla.
Av ren instinkt flyger jag över henne och försöker mig på en usel hjärt- och lungräddning som jag sparat någonstans inom mig. Givetvis funkar det inte, och i takt med den insikten kommer de välkända tårarna fram för att svida bakom de slutande ögonlocken. Hjärtat slår snabbt i mitt bröst och andningen blir oregelbunden. Hos personen under mig slår hjärtat inte alls och lungorna har gett upp för jag vet inte hur länge sedan. Med händer famlande efter mobilen ringer jag 112, det enda numret som jag tror kan hjälpa oss. Mellan hostningar och pauser, med darrande, sluddrande röst och sprickande stämmor får jag ut var vi befinner oss och vad som har hänt. Och kvinnan i andra änden andas lugnt. Hon säger att hon ska skicka hjälp. Hon säger inte att det ska ordna sig för det vet hon att det inte gör och jag vill skrika på henne för att hon inte säger det, för att hon inte ens försöker ljuga för mig. Varför kan hon inte bara ljuga för mig? Varför kan hon inte säga att A inte kommer försvinna när hon är sexton år gammal?
Ambulansen kommer och stannar utanför huset, med sirener som fångar alla grannarnas uppmärksamhet. När ambulanspersonalen leds in i rummet möts de av en något äcklig miljö men åtminstone utan några substanser i sin åsyn. Inte heller är de observanta nog att bry sig. Istället tar de flickans puls och ställer frågor och bär upp den tunna livlösa kroppen på båren som att de har hand om ett föremål. För det är så de gör när det gäller missbrukardödar. Och just när de bär in henne genom bakluckan efter att ha rullat henne på båren längs gatan, då springer hennes pappa ut genom porten. Han frågar vem som ligger där för han vet ju att hans dotter har befunnit sig här och ambulanspersonalen svarar, stannar. Mitt hjärta stannar. Och pappans andning stannar. För hans flicka var sexton år och då dör man inte. Det var inte hon som hade dött, de sa bara fel namn. Hon var för i helvete sexton år gammal. Då försvinner man ju inte. Inte fan försvinner man när man är sexton år och hundrafemtionio centimeter lång och går i ettan på gymnasiet och lyssnar på musik på högsta volym i sitt rum och skrattade och levde dagen innan. Då försvinner man inte. Och han svär åt mig med tårar i ögonen bakom glasen på insidan av bågarna, han svär åt oss alla medan vi skyldigt tittar ner i marken med tårar droppande ner mot marken. Han gråter och jag viskar att jag hade gjort allt för att få tillbaka henne. Jag hade gjort allt för att till och med få tillbaka hennes eviga tjat, bara för att få höra hennes sekunder och minuter av skratt. Så jävla klyschigt men så jävla sant. Så stängs dörrarna och personalen närmar sig fadern för att förklara. I samma sekund sätter jag mig på marken och begraver ansiktet i händerna. Bilden av hennes tomma ögon lyser bakom mina ögonlock.
Och med det här visar jag en förenklad bild av en vardag, något nedtonad och mer tom på känslor, som möter de flesta med den här livsstilen. Den glamorösa livsstilen med de snygga offren som Kurt Cobain och Amy Winehouse och Anthony Kiedis. Men är man ingen Kurt Cobain ser det bara ut såhär. Orden på skärmen är ett helvete i kroppen.
Må A vila i frid och må hennes föräldrar och syster förlåta mig och alla andra som var där den dagen och inte lyckades ta tillbaka hennes liv eller ens lyckades med att inte beröva det från första början. Ingen av oss vet hur mycket hon tog för hon gjorde det själv. Och ingen av oss vet om det var meningen, om hennes ständiga ord och fixering vid självmord var vad som drev henne till att försvinna. Vi skulle ha kollat hur mycket hon tog. Varför kollade vi inte hur mycket hon tog? Jag lovade ju att ta hand om henne. Jag höll om henne med vinflaskan i min hand i somras och sa att om hon försvinner så försvinner jag. Varför såg jag inte till att hon inte försvann?
Oavsett vad känner hon ingenting nu. Och det är väl det enda positiva man kan se i det hela.
Nu är jag tillbaka igen. Under tiden jag har varit borta, veckorna jag inte hållit reda på, det kan antingen vara en vecka eller åtta som jag har varit borta, så minns jag några timmar. Jag har noddat in och ut ur verkligheten och livet har rullat på utanför stängda fönster. Och en person har dött. Hon med det lilla leendet som hon gömde i ärmtäckta händer, hon som alltid behövde hjälp med att ta bort sprutan ur sin arm för att heroinet fick henne att somna, hon som föll ihop som en boll på marken när hon tog en tripp. Hon är borta nu. Och så är det väl när man ger sig in i det här, det är sådant man får vänja sig vid. Jag har bara inte gjort det ännu. Den här världen är den enda världen som finns för mig men det som finns i den är fortfarande lika skrämmande.
Jag vill tacka så hemskt mycket för era fina ord på mina blogginlägg; och det är faktiskt därför jag är tillbaka. För att kunna skriva och för att kunna få höra något positivt någon gång, även om det nu skulle vara på ett blogginlägg av tio. Nu kommer jag skriva som förr igen, i alla fall hoppas jag det, och jag ska försöka skriva inlägg inriktade på speciella områden inom livet jag lever. Det hoppas jag att ni uppskattar.
Det här var bara ett hej från mig, ett litet bevis på att jag är tillbaka och lever och sådär, så egentligen är inlägget ganska värdelöst. Jag hoppas att ni har haft det bra och minns era dagar bättre än jag gör; och om ni inte gör det, så hoppas jag att det inte är av samma anledning som jag beskrev.
Jag var sjutton år gammal och låg på det jag trodde var botten, med så mycket dimma framför mig att det var omöjligt att fly eller klättra mot något bra. Kanske gömmer sig något sämre där borta. Framtiden var oförutsägbar. Jag brukar prata om min psykiska ohälsa som en berg- och dalbana, fast utan de där lyckoskriken och fjärilarna i magen vid varje upp- och nedgång; snarare med ångest som försöker slå sig ut från insidan av min hud varje gång jag rör mig mot en botten som befinner sig djupare och djupare ner. Mest vilar jag i dalarna sedan många år, i en trasig obekväm stålvagn.
Nästan allt som gick att se i missbrukarvärlden jag byggt upp för mig hade jag sett. Den här kvällen var en kväll för länge sedan, som egentligen hade kunnat glömmas bort om ingenting hade hänt, om vi hade bestämt oss för att göra någonting annat. I sommarkvällen joggade någon med sin hund, någon pappa satt och bläddrade förstrött genom alla kanaler, passerande varje kanal multipla gånger, någons lycka löstes upp i sin kärleks armar och någonstans i den här världen som inte angick någon förutom oss, så satt jag och två vänner i ett affischklätt rum i innerstaden, med en låga placerad under en metallsked och med blickar hungriga som vargens, alla med samma beroende. Bara förberedelseprocessen sänkte ångesten med någon procent. Vi bestämde oss faktiskt för att sluta tillsammans den gången men våra förhoppningar gick sönder, precis som de alltid gör i sådana här förgiftade liv. Vi gick ner på knä för Mr H igen. Fåglarna tystnade för timmar sedan. Vi mådde så fasansfullt dåligt alla tre, trots att den fysiska abstinensproblematiken inte var så illa som den brukade vara. Sekunder senare hade nålen penetrerat min lätt abstinensblöta hud, som sakta började torka i takt med att mina pupiller drogs ihop till att nästan inte synas i mina bruna ögon. Lika många sekunder senare blev allt svart; för min del blev det en vanlig, utdragen noddning, en sorts insomning.
Timmar senare öppnade jag ögonen och orienterade mig med den trötta, förvirrade blicken i rummet. Mina egna andetag överröstade allt i min värld för några sekunder, samtidigt som det avlägsna pipandet i öronen gjorde sig påmint på grund av tystnaden i rummet. O låg på golvet, på rygg, med slutna ögon och ansiktet riktat uppåt. Verkligheten såg att komma i en annan form, som att jag inte var en del av den tidigare. Kroppen var tung, så tung att det till och med var ansträngande att röra händerna närmre O för att väcka honom. Desorienterad. Det kändes ungefär som en film där karaktären somnar in och sedan vaknar i framtiden för att upptäcka att allt känns så fruktansvärt konstigt. Men O vaknade inte. Han hade inte frusit sin kropp för att vakna i framtiden, han hade bara låtit heroinet ta över den. Inte ens andades han. Jag satt i chocktillstånd och bara stirrade på den livlösa kroppen, med en växande klump i magen och halsen. Hans torra, blå, spruckna läppar, hans livlösa ansikte, hans slutna döda ögon, hans kalla, bleka kropp. O har försvunnit. O med det mörka håret, med det smittsamma skrattet, med så klarblå ögon att det märkts direkt när han har fått i sig sitt h. Han är borta nu men jag lever. Han blev bara arton år gammal. Och jag känner mig på något vis skyldig för jag borde ha dött istället.
R, som vaknade till slut han med, lät blicken svepa genom rummet för att se O ligga platt på rygg på parkettgolvet. Det händer inte. Det är ett skämt. Han, liksom jag, studerade bara den döda kroppen ett tag, fortfarande dåsiga efter våra - inte så allvarliga - överdoser. Efter någon minut slog det R att det inte var ett skämt, att en sovande människa inte ser ut sådär. O låg som en docka på golvet och inget i hans utseende tydde på liv. R greps av panik innan jag gjorde det, kanske för att min kropp stängde av känslorna direkt då jag upptäckt vad som vilade bredvid mig. Tårarna började först efter ett litet tag skymma mitt synfält, för att förändra det jag såg till en klump av konturer av föremålen runt mig. Kroppen bredvid mig. Jag ville inte se, jag ville inte tänka. Jag ville rusa därifrån, skrika rakt ut och spy ut insidan av min kropp, falla ihop på marken och frysa ihjäl. För O är borta för alltid. Och inte ens det varma, mjuka ruset kunde ta mig därifrån.
Härom dagen skrev mitt ex till mig och det är ju ingenting särskilt, kan de flesta tycka. Det är bara några svarta ord i en gul pratbubbla som man snabbt kan backa från på ett knapptryck. Och det är givetvis sant. Dessvärre kan jag inte backa från ovälkomna känslor på ett knapptryck, så inom loppet av några sekunder öste bortglömda minnen, känslor och tankar över mig i abnorma mängder. Minnet av honom hade varit nästan försvunnet för länge sedan; jag svalde det tillsammans med alla piller. Visst kunde jag känna smaken av känslorna han försedde mig med ibland, och jag antar att det är en naturlig reaktion på att ha upplevt honom. Slagen, sparkarna, kränkningarna och hoten (då menar jag inte de fina slagen i sexet) som formade min tidiga ungdom gick inte att glömma till hundra procent men det gick att försöka. Och någonstans fastnade han i min hals, sådär så att man kan svälja miljontals gånger men det känns som att någonting litet ändå sitter kvar. I år satt det där och gjorde inte egentligen ont, utan gjorde sig bara påmint, tills det nyligen äntligen hade försvunnit. I lördags fick han för sig att skriva igen, för första gången sedan jag var sexton år gammal. Men till min förvåning målades inte hela verkligheten i svart; kanske är det substansernas förtjänst och kanske är det min egen. Kanske har jag äntligen lyckats med det jag aldrig trodde att jag skulle klara av. Jag har brutit mig loss.
Med det sagt så är min dag någorlunda ljus, trots att ångesten och depressionen vilar någonstans i bakhuvudet och kan komma fram bara någon ger dem en liten knuff. Jag har skrattat och jag har lutat mitt huvud mot min väns axel under engelskalektionen, givetvis påverkad men inte med ett mindre leende för det. Solen har studsat mot mitt röda hår och kylan som har slutit sina armar om Stockholm lyckades inte tränga förbi min jacka. På vägen hem från den sista lektionen hämtade jag nya, rena verktyg och köpte ett paket cigaretter för att sedan slå mig ner i min obäddade säng och injicera lugn i mina vener. Nu flyter min blick och mitt sinne. Jag hoppas att ni mår ännu bättre än jag gör.
Fredagskvällen börjar närma sig. I en lägenhet på Telefonplan sitter vi med vinglasen fyllda till bädden med vin och cigaretter placerade mellan pek- och långfingrarna. Skuggor dansar över väggarna, färger och mönster sjunker in i varandra. Min rygg är lutad mot den tapetklädda väggen. Känslan av att sväva mellan dröm och verklighet. Mitt överlevnadsmedel cirkulerar i min kropp och fyller den med det åh så välkända varma lugnet, samtidigt som jag förgäves försöker skriva någonting som på något sätt ska verka vettigt. Vi inväntar en leverans och njuter av att befinna oss i känslorna vi satt våra kroppar i. Pratar om allt och inget och är helt överens om vilken musik som ska strömma ut ur högtalarna ikväll.
I, I wish you could swim
Like the dolphins, like dolphins can swim
Though nothing,
nothing will keep us together
We can beat them, for ever and ever
Oh we can be heroes,
just for one day.
Det höstklädda landet utanför angår oss inte det minsta. Idag är vi hjältar.
Och inom de närmsta dagarna ska jag fylla bloggen med bilder, sådär för att inte bara ge er en inblick i mitt liv genom ord.
Stjärnorna har uppenbarat sig på det oändliga himlatäcket idag. Det där himlatäcket där mammor och pappor en gång talat om för sina barn att alla ens önskningar skulle gå i uppfyllelse om man inte talade om dem för någon; men bara om man ser en fallande stjärna. För en stjärna måste falla för att du ska bli lycklig, en stjärna måste dö för att du ska leva. Det bara blir så. Någons värld går sönder i tårdränkta kuddar medan skratten dånar någon annanstans. Tobaksaffären runt hörnet säljer ätstörningar; välj mellan anorexi och bulimi, testa gratis i en vecka. Jag gömmer mina händer i fickorna på min militärgröna jacka och skyndar mig längs trottoarerna för att hitta en plats där jag kan få i mig det jag behöver, desperat efter att få känna lugnet, värmen och lyckan. Alltså fortsätter allt precis som vanligt.
Värmen i mitt huvud har nu spridit sig till resten av min kropp och välmåendet har expanderat så mycket att jag delar med mig av det till andra, bara genom att vistas i deras närhet. Musiken fyller rummet och huset och jag tuggar något tuggummi med smak av frukt som jag fick förra veckan. Alltså luktar jag just nu något mellan juni och juli. En av mina vänner ligger i sängen och flyter ut och in ur verkligheten, medan den andra förbereder sin räddning. Hans tjocka hår har klibbats mot ansiktet av svett och jag vet att snart, om bara några sekunder, kommer all smärta att försvinna från honom. Det är så vackert på ett så kaotiskt sätt.
På fredag kommer jag få tillgång till en liten pick and mix igen och då kommer jag kanske att skriva ett intressantare inlägg, inte bara oändligt pladder om samma saker hela tiden, som det känns som att jag ger ifrån mig nu.
Om någon av er vill att jag ska skriva om något särskilt så tar jag gladly emot alla förslag & med största sannolikhet kommer jag också att skriva ett inlägg om det, i stil med de tidigare långa inläggen jag skrivit. Alla kommentarer tas emot med glädje från mitt håll då jag alltid uppskattar att få höra vad ni har att säga.
Som tidigare nämnt så har ett inlägg om min familjesituation (utifrån min drogsituation då) varit requested, så här kommer det. En aning sent, men så kan det gå ibland. Jag vill förvarna er om att den här berättelsen inte innefattar kaoset som droglivet innefattar, för vad det gäller mitt familjeliv så är drogerna utanför det, åtminstone till stor del. Jag varnar även om längden av inlägget, som är lite över medel vad det gäller mina blogginlägg generellt.
Jag tillhör en familj med stora kommunikationsproblem, men någonstans längst inne också en del kärlek. Det har bara kommit ut otroligt fel då min pappa har problem med sin aggression och min mamma har problem med sin egen psykiska ohälsa. På grund av dessa kommunikationsproblem och åren som har gått under vilka vi har varit främlingar så har nittio procent av mina drogproblem stannat dolda. Däremot har det inte alltid fungerat att dölja mina flykter från livet.
När jag började uppskatta mina utskrivna benzobesläktade mediciner började mina midnight ramblings. Jag rörde mig mellan mitt rum och resten av lägenheten, sökande efter fler piller i köksskåpet och njutande av att befinna mig i en bubbla i vilken jag inte kunde känna någon ångest. Mina föräldrar visste om att jag hade fått sömnmedicin utskriven och lade ingen vidare tanke på hur jag betedde mig, utan tänkte att jag bara inte hade somnat men att medicinen ändå hade kickat in. Vid ett av dessa tillfällen, då jag blandade stora mängder av medicinen med alkohol, så märkte min pappa att någonting inte var rätt med hans då väldigt unga dotter. Jag tappade medvetandet i köket. I panik tog han mig till sjukhuset där de konstaterade att mitt hjärta hade stannat under en kort tid men att det sedan hade kommit igång igen, samt att jag inte hade spår av andra droger i kroppen. Min kropp tog ingen vidare skada av intoxikationen men detsamma gällde inte min familj. Mina föräldrar tappade förtroendet för mig och låste in min medicin i ett skåp.
Tiden gick och jag började experimentera med andra droger (se mitt inlägg om hur jag började med droger). De märkte att jag skötte mig och de kunde slappna av. Jag var givetvis noga med att inte komma hem med pupiller stora som tefat eller ögonvitor röda som tomater, då jag vid detta tillfälle hittade favoriter som gav dessa effekter. Det fanns ett antal tillfällen då de påpekade att jag såg trött ut, att mina ögon var lite röda, men jag bortförklarade det snabbt genom att säga att jag var trött och att det var min pollenallergi som orsakade rödheten. De släppte det.
När man sysslar aktivt med droger så är det bara en tidsfråga innan föräldrarna kommer på en, särskilt när man inte är myndig och fortfarande bor hemma, samt tycker om tunga droger med många bieffekter. Vid ett flertal tillfällen kom de hem för att hitta mig med ovanligt stora pupiller, synbart och märkbart påverkad, på sätt som inte gick att ursäkta med alkohol. Min mamma är från Ryssland och min farfar var alkoholist; needless to say så vet de båda hur effekten av alkohol yttrar sig. Jag erkände till slut (dock efter ett bra tag; när jag var sexton år gammal) att jag hade testat att röka gräs och att jag vid ett tillfälle hade testat psykadelier. Det jag inte erkände var att jag vid det här laget redan hade använt droger regelbundet i ett fåtal år, och då handlade det inte endast om de nämnda drogerna. Att röka gräs och att ha testat psykadelier en gång var dock tillräckligt för de båda för att tappa allt förtroende för mig igen. De började kontrollera mig hårdare men satte inte allt för stor press på mig då de var medvetna om min ganska grova psykiska ohälsa. De hotade vid många tillfällen med att jag skulle börja gå på urinprover, men efter att både min ovetande psykolog och alla ovetande soc-kärringar hade sagt att det inte var nödvändigt så gav de sig. Jag hade vid det här tillfället tagit tillräckligt många pilleröverdoser för att ha träffat ett flertal socialarbetare, varav jag lyckades övertyga alla om att jag inte tog några droger och att jag endast överdoserade på mina egna piller eller annan medicin jag hittade hemma (alltså bland annat piller som tillhörde min mamma).
När jag började med heroin blev allt annorlunda. Jag fick otaligt många komplimanger; jag såg så pigg ut, jag var så duktig i skolan, jag hade så perfekt hud, jag hade blivit så trevlig, jag hade blivit mycket mindre bråkig. Det här är en underlig typ av berättelse om en ungdoms heroinmissbruk, men den innefattar endast sanningen. Jag uppmuntrades (indirekt, givetvis) till att använda heroin och trots att jag gick igenom helvetet bakom mitt leende så märkte ingen att mina pupiller var små som knappnålar, att jag hade trackmarks på huden jag dolde, att de där förkylningarna var abstinens, att jag inte spydde på grund av panikattackerna utan att jag spydde på grund av avsaknaden av h. Det de märkte var att jag orkade allt och att jag verkade må bättre. Nackdelen var att jag aldrig ville åka på semester, från att ha varit den lilla flickan som älskade att vi åkte på semester minst en gång per år. De antog att det berodde på mitt psyke. Under veckor utomlands var jag ständigt arg och nedstämd, med tankarna riktade mot heroin dygnet runt och med en ovilja till att göra någonting över huvud taget.
De vet fortfarande ingenting om min användning av heroin och jag hoppas innerligt att de aldrig kommer få veta. Att ha levt med psykisk ohälsa gör en till en mästare på att dölja saker, på att manipulera människor till att tro att man mår bra. Alltså är den här berättelsen inte lika kaotisk som min droganvändning själv, för min familj är fortfarande helt ovetande om min droganvändning. Det handlar inte om att de är dumma, snarare om att de är ovetande när det kommer till narkotika. Båda växte upp i samhällen där olagliga droger var ovanliga och alkohol var det enda ruset de var bekanta med. Dessutom har min äldre bror aldrig haft problem med droger (däremot har han testat vid ett antal tillfällen) och de har inte heller vänner med missbrukarbarn. Jag är väl något av den misslyckade ungen i den här boken, utan att de riktigt inser det. För missbrukarna är ju de som ligger i gatuhörnen, med halvstängda ögon och en kanyl i armen. Inte tonårstjejer som läser beteendeprogrammet på gymnasiet.
Först av allt vill jag säga R.I.P Lou Reed. Dagen i ära ska jag lyssna på The Velvet Underground och hans soloarbeten tills jag somnar inatt. Du var fantastisk och kommer alltid att vara bland de mest talangfulla människorna i musikens historia.
Här är gårdagens inlägg som inte publicerades:
Det är fantastiskt hur vissa kombinationer av substanser kan få ens kropp att bli fullkomligt euforisk, svävande och helt och hållet tömd på allt vad ångest och smärta heter. Att vända sig till dessa substanser är någonting jag i den här stunden inte alls ångrar att jag gjorde, för alla de där åren sedan, när jag först började utveckla min kärlek till att flyga & sjunka in i marken & vila i overklighet. Just nu är jag varm och mjuk, tangenterna rör sig annorlunda och kroppen kokar.
En kombination som är ganska vacker, som vi brukade kalla för standardkombination i kollektivet jag bodde i förr, är h, rödvin, stillar och gräs, och om man har möjligheten så även någonting psykadeliskt till. Det var standardkombinationen för att det var vad vi hade tillgängligt dygnet runt, ungefär. I det här kollektivet bodde bland annat min dåvarande pojkvän, D, som var väldigt noga med att jag skulle förstå att det enda jag behövdes till var sex. I kollektivet bodde också hans vänner och mina vänner. Vi tog överdoser. Vi tog rätt doser. Vi gjorde allt rätt oavsett vem som hamnade på sjukhus. Lekte med döden och sköt bort livet från våra vener.
Skrivet senare på kvällen, med rättstavningskontroll idag, vilket ledde till att mycket försvann då det var omöjligt att tolka:
Mina knappar blev hav och mitt halsband blev en kanyl (jag hade inte ens ett halsband på mig igår). Nu var jag i skolan och de sa att skolpojkar har swag och nu kom min vän till datorn och tröstade mig. Nu är datorn ett rött hål som jag kan krypa igenom med L. Någon säger no navy no navy gång på gång. Jag skulle gå mot köket, tyst förstås så att ingen kan väckas, och jag hör och ser saker överallt. Jag hörde italiensk musik i köket när jag hämtade Heinz vita bönor i tomatsås.Nu befinner jag mig på ett tåg, Hey You med Pink Floyd, ingen dörr bakom mig. Affär i min mun. De lastar nu. Hela rummet skakar. Nu springer människorna.
Droger kan vara lite spännande ibland, minst sagt. Nästa inlägg blir om min familjesituation och hur den har påverkats av min droganvändning, då jag inte har skrivit det än trots att det var requested.
Dagen i ära, med tankarna på Lou Reed, ska jag förtära bland annat detta.
Idag har jag tänkt, alldeles för mycket. Cigarett efter cigarett har placerats mellan mina tunna läppar och heroin efter heroin har sprutats in i mina vener. Den tunna nålen har penetrerat min hud gång på gång, fyllts med blod och lämnat ifrån sig eufori som sedan fyllt varje millimeter av min kropp. Jag har tänkt på mina vänner som har dött, på människorna jag slagit i ansiktet och ruskat om när de närmat sig döden och deras andning långsamt börjat upphöra. Har tänkt på de livlösa ögonen. Har noddat, glömt vad jag tänkt på, och sedan kommit på det igen. Jag vet inte om jag ens vill skriva om det i bloggen, men på något sätt känns det som något positivt att få ur sig allt på en plats där man kan dela det med andra. Jag hoppas att det inte stör någon att jag öppnar mig här.
Men jag mår inte alltid skit. Jag är inget hål av depression. Det är bara min blogg som får mig att framstå så. Jag har kul, jag skrattar, jag njuter av varenda rus jag upplever. Jag känner. Det som råkar komma ner i ord och lättast uttryckas i text råkar bara vara den mörka sidan av allt. Den sidan som känns mest.
Idag har jag vilat i en känsla av varm bomull, med överkroppen iklädd min nya fodrade militärjacka som jag stal förra veckan. Jag har haft ett leende på mina läppar flera gånger under dagen och jag har haft bekymmersrynkan i pannan flera gånger under dagen. Det har varit blandade sinnestillstånd men mestadels positiva (läs: mestadels substanspåverkade sinnestillstånd). Jag älskar att kunna välja vad jag ska känna, om jag ska vara exalterad eller om jag ska vara lugn, om jag ska vara snabb eller långsam. I alla fallen känner jag ingen ångest och jag älskar det, så djupt och innerligt som det bara går. Det här livet är inte bara ett helvete, det kan vara himmel också. Helvetet råkar bara vara större.
Härom dagen klättrade jag under ståltråd, över vatten till en helikopterplatta. Jag älskar att spendera tid där, utan att egentligen behöva göra någonting särskilt. Det är så avskärmat och lugnt, långt bort från allt men ändå precis bredvid. Såhär ser det ut där om man fotar med en dålig mobilkamera.
Nu skriver jag ytterligare ett inlägg utifrån vad läsarna (i alla fall en läsare) är intresserade utav, nämligen vilka droger jag har testat och vilka jag tycker är bäst.
Flykter från verkligheten är och har, sedan jag testat det, varit något av det vackraste jag har upplevt. Att befinna sig i en annan dimension, att kunna välja sina sinnestillstånd, att gjuta lyckoband och se sina höga ögon i spegeln har, trots alla nedgångar, varit något fantastiskt. Det var inte många år sedan jag först testade någon form av narkotika, men sedan dess har jag fått i mig fler berusningsmedel än jag kan räkna upp. Förmodligen kommer jag att glömma några eller någon drog i listan härunder, men jag ska försöka att åtminstone få med de drogerna jag brukat vid fler än ett tillfälle.
Listan är då hasch, marijuana, spice, amfetamin, ecstasy, LSD, olika typer av svamp, crystal meth, kokain, cough syrup, bensodiazepiner (i princip de flesta som går att få tag på), bensobesläktade läkemedel (exempelvis Stilnoct och Imovane), ketamin, tryfflar, efedrin och andra centralstimulanta läkemedel som bland annat Concerta och Ritalin, smärtstillande läkemedel såsom Citodon, OxyNorm, Tramadol etc, heroin, morfin, kodein, bupenorfin (Subutex), metadon, PCP, lustgas, DMT, MDMA-kristaller, olika lösningsmedel såsom bensin och butan, opium och givetvis de vanliga drogerna såsom alkohol, nikotin och koffein.
Utav ovanstående droger har jag kombinerat och feldoserat (läs: överdoserat) hejvilt, vilket har lett till att jag har skapat mig en del favoriter. Bland dessa favoriter ligger givetvis heroin i toppen, som kung över sina undersåtar. Jag tycker om i princip alla opiater och opioider och anser dem vara de skönaste och behagligaste drogerna, med en känsla som slår det mesta man kan vara med om. På andra plats ligger bensodiazepiner och då främst Xanor och Valium, något jag också brukar så ofta jag kan. Efter opiaterna, opioiderna och benson kommer amfetamin, kokain och metamfetamin, vilket mina vänner alltid tycker är lika underligt att höra då jag är en nedåtdrogare. Jag älskar tjack av många anledningar, bland annat att rushen är fantastisk och känlan är ganska oslagbar. Även bra ecstasy är därför något jag uppskattar. Förutom dessa droger så är jag ett fan av LSD, men har dessvärre haft svårt för att få tag i bra sådant på senaste tiden.
Förhoppningsvis var detta ett okej svar på din fråga och var helt okej intressant som inlägg även för resterande läsare. Ytterligare inlägg utifrån läsarförfrågningar kommer lite senare, när jag orkar skriva mer utförliga texter (vilket inte var alltför viktigt i just denna situation) och är på skrivhumör.
Här har ni två motsatspupiller; mina (som ni kanske redan känner igen) i knappnålsform som vanligt, och min väns i tefatsform.
