Joyzies blogg

Så jag planerar på att åka ut med tåg i en vecka och hälsa på olika folk, kanske ha lite sex, laga god mat osv... Ska bara övertala morsan att släppa paranoian. Jag bryr mig helt ärligt inte om något händer mig.

Grälade med morsan i måndags och tisdags. Om mina betyg och mitt beteende, min sorg över att kanske inte ha råd att gå på Stensuns folkhögskola. Enorma gräl...

Och jag kanske inte alls blivit av med borrelian.. Känner mig nu som jag kände mig då. Horrible. Var ju pigg och kände mig frisk ett tag och klamrade mig fast vid det antar jag.. Rent positivt tänkande. Aja, ska ringa vårdcentralen och be om prov.. Hade ju tänkt bli blodgivare, men det kan jag inte om jag fortfarande är sjuk.

Johannes, Johannes, Johannes... Vägrar släppa min hjärna och hjärta. Och så fort jag ser en bild på honom är det som att någon sparkar mig i bröstkorgen. So fun.


Ska gå och laga lunch.

De flesta ser mig som ett objekt. Ett objekt de vill äga eller slita och sen slänga. Komplimanger blir ytliga och helt utan värde för mig. Det känns inte som att de ser mig, utan de ser vad de vill se, om de så måste ignorera eller hitta på korkade anledningar för saker. Det gör att jag tar avstånd från mig själv, att jag egentligen inte existerar, inte är något att bry sig om.

Det känns som att mitt liv helt saknar mening, att jag bara lever och väntar på att något värt ska hända. Känns dock som att det aldrig kommer göra det.
Studenten kändes helt tom för mig. Det enda jag verkligen kände var smärtan i fötterna när folk på flaket hoppade på dom, med sneakers och klackskor.... Hade sovit 1 timme natten innan.

Jag bara... Orkar inte. Orkar inte alla meningslösa krav från allt. Allt snack om kärlek osv.. Kärlek gör endast och bara ont. Det är ungefär lika ljuvligt som att äta för varm mat. Man känner den goda smaken i ca 1sek och sen bränner det till och man har ont i flera dagar.

Aja, jag tänker fortsätta. Har inget bättre för mig.

Jag har föt närvarande två gäster, den ena är min "bror" som jag för första gången träffar, han är helt underbar och rolig, precis som via sms/facebook/osv.. Den andre är en kille från skåne som är väldigt kär i mig, jag kan helt seriöst inte fatta varför. Jag är inte så underbar som han omöjligt nog tycker!! Så det har varit ganska jobbigt sen han kom hit i söndags för det märktes på en gång hur djupt hans obefogade känslor gick. Så ja, här har jag gått runt och haft världens ångest över kommande betygen som kommer suga getkuk och morsan kommer döda mig för det, bokstavligen, - och haft enorma skuldkänslor för att jag inte känner något tillbaka. Visst, jag vet, jag borde inte ha det. Men det är sjukt svårt att inte ha det när personen utöver sin tydliga drama-sadness är en fantastisk, underbar och omtänksam person. I feel like a total bitch.
Och allting idag har gått åt helvete, ALLTING.
Dagen började med att jag och mina föräldrar försov oss, så jag och mor fick fixa smörgåstårtorna själva. MEN, före det så undrade vi var Skåningen tagit vägen. Mor gick in på hans rum för dörren var öppen och där var det helt tomt utom en påse med mitt student-paket. Han hade dragit. Utan ett ord. Medan jag sov.
Först bröt jag ihop lite, orkade inte mer skuldkänslor eller att bli sviken igen... Sen blev jag asförbannad. Hade sovit dåligt, var stressad och irriterad för att jag försov mig, störde mig på att jag inte kunde hantera situationen med skåningens känslor och så gör han såhär mot mig och min familj?! Jag gick i taket.
Det visade sig att han åkt ut för att "hitta en biltvätt". Och han hade "ställt in" sina väskor i garderoben för han trodde vi skulle städa hela huset. Yeah fucking right. Men aja, allting är hyfsat lugnt nu. Jag finner dock ingen ro att sova och jag borde fläta mitt hår....

Oh, oh! En helt otrolig nyhet! Jag är FORTFARANDE inte över Johannes. Hur jävla patetisk och hur lågt är det TILLÅTET att sjunka?!?! Jag tänker på honom hela tiden, ser ofta honom framför mig, associerar saker med honom ständigt osv... Jag vill bara få ro!!!

Har nu inte varit kåt eller haft några som helst känslor för en annan människa (utom det patetiska med Johannes) på över en månad. Känns tomt. Lite skönt dock...

Allt är en förvirrande röra.

Jag är helt jävla galen och överdrivet fåfäng.

Jag vaxade just. Bikini +. It fucking hurts like hell every time and then disappears. NU dock, en stund efter känns det som något slitit bort min hud...

Jag tänker gå och duscha bort smärtan....

I'm fucking in love!!

http://www.youtube.com/watch?v=W4Xu6NVpIbc

Vi gjorde ett gammalt stress-test på psykologin.

Om man fick under 150 poäng var det under 50% chans att få en sjukdom eller hälsoförändring baserad på stress...

Mitt resultat var : 467

Läraren blev lite tyst, stirrade på mig, och försökte sen trösta mig lite med uppmuntrande ord.

Jag är dålig.

Jag pluggade aldrig. Jag satt och halvsov i värmen, kunde fan inte fokusera på nånting alls. Så gick och köpte vax istället och åkte hem. Plockade upp en kompis vid en pizzeria, fick en gratis dricka och så gick vi till systemet. Där han spontant köpte två smirnof till mig. Sött... Sen gick vi hem till honom, lämnade fysiska bördor och gick till korvmojen för att äta glass. Blev mat för båda var hungriga.
Vi satt där länge och pratade djupa tankar, gamla minnen vi har med andra, föräldrar osv...
Och så föreslog han att jag skulle flytta in hos honom för att slippa min jävliga familj, i samma andetag som han sa att han fått känslor för mig.

Förslaget är frestande som fan. Orkar inte att brorsan med fru och unge ska invadera mitt hem hela jävla tiden bara för att dom inte kan hålla ordning på sin ekonomi. Jag har FORTFARANDE inte valt att skaffa en unge. Och vi har nog så det räcker med vår egna knapra ekonomi.
Men... Han vill ha sex. Och mer. Och jag finner honom inte sexuellt tilldragande pga att han är så feminin så fort vi nästan haft sex. Det är så förbannat avtändande, jag vill ha en man!
Men vi trivs jättebra ihop.. Kan mysa, kyssas och så... Men jag har aldrig låtit det gå längre även om vi kåtat upp varandra som fan. Jag har liksom bara inte... Kunnat.
Stannade iaf sent som fan hos honom idag då vi vände fram och tillbaka och upp och ner på dilemat att jag inte vill ha honom så. För det skulle ändå vara sjukt skönt att få komma bort...

I bilen på vägen hem så fick jag världens utskällning för att jag existerar. Igen.
För jag pratar tydligen inte med mina föräldrar. Och inte berättar jag nånting för dom heller. Och jag tar aldrig mitt ansvar. Och jag gör allt för att inte vara hemma, det är som att jag inte tycker om att vara hemma. (BINGO!) Och hon förstår sig inte på mig, fattar inte varför jag inte kan prata med henne.
Osv osv osv...

Haaaaa! Hahahahahaha! You ignorant witch!!! I can't stand never being good enough! I can't stand always being accused of lying! I can't stand the constant nagging! I can't stand the constant whining about everything and then see you do the absolute oposite of what should have been done!! You immature god damned woman!!
Don't you dare try to teach me about life... Because all you have ever done is served as a really fucked up and bad example.

Tänkte plugga, sittandes på stadsbiblioteket. Först satt jag ute på balkongen men det blev för varm och starkt solljus.
Så gick jag in och satte mig, kände mig lite ensam. Så spelar radion jag lyssnar på en av de mest träffande och känslosvallande låtarna nånsin.... Började nästan gråta.

Har massor kvar att göra i skolan... Fuck it...

Nu ska jag vara duktig och börja plugga.

Ibland känns det som att man inte KAN säga nej till folk som visar intresse... Det är verkligen enerverande. Just nu känns det som att jag har alldeles för många ointressanta killar efter mig.
Vad jag lärt mig: Bli inte medlem på en dejtingsida pga tristess...

Och så har paypal fittat sig så jag blir alldeles vansinnig och inte kunnat betala för korsetten så nu står det att jag struntat i att betala en vara på ebay och nu kanske jag inte kan försöka köpa den igen -.-
Fuck ebay, fuck paypal, fuck everything, fuck me!!!


Jag börjar bli delusional och allmänt mentalt störd pga abstinens...


Ska bli kul att gå på bröllopsfest ikväll... Inte motiverad för fem öre och har tappat all möjlighet till att känna glädje för andra.. Yippie...

Jag tänkte avreagera allt jag känner här, när jag så upptäckte att det är random folk som läser min blogg... Why? You got no such thing as an interest for me. Snokande hycklare.

Det har hänt grejer med Johannes igen. Trodde jag iaf. Igen. Hur fucking naiv kan jag vara egentligen?! Och varför??
Jag åkte till honom i torsdags för att hämta mina handklovar så att han inte kan använda dom med någon annan och för att säga farväl.
Men han började fråga saker... Känsliga saker... Och jag har varit ensam så länge så jag öste ur mig allt om ensamheten och ångesten över alla meningslösa ligg och jag bara grät och grät. Och hela tiden stod jag vid hans dörr. Och.. Han kom fram till mig och kramade mig. Han höll om mig och kramade mig till och från hårt. Han gömde nästan hela tiden sitt ansikte mot min axel... Men vi stod så jätte länge och pratade massor..
Sen ville jag typ inte gå.. Hade fått livsglädjen tillbaka och ville bara stanna hos honom, fortsätta krama honom och säga allt jag inte sagt på över en månad...
Sen sa han åt mig att komma tillbaka till honom på fredagen, att vi skulle spela x-box tillsammans igen.
Jag var skeptisk...
Frågade honom flera flera gånger om han var säker. Och det sa han att han var, annars skulle han inte sagt nåt. Så ja... Mitt hjärta det rusade av glädje och jag kände mig alldeles snurrig. Och så kände jag hur jag bara drogs mot honom.. Rent sexuellt och fysiskt. Men jag ville inte, kunde inte. Inte utan kärlek igen... Iof fanns den där från min sida men hans då..? Visserligen hade han sagt att han saknade mig ibland och att ännu var inte chanserna för oss helt döda...
Det gav mig hopp, jag brydde mig inte om regnet på vägen till bussen. Jag brydde mig inte om ösregnet på den "långa" vägen hem från bussen heller. Jag var helt genomblöt. Och så lycklig....

På fredagen smsade han mig och sa att han råkat dubbelboka sig... Frågade om jag ville komma över en stund ändå. Jag sa ja men att jag blev arg för hans misstag. Så jag åkte dit, stämningen var sval som mellan vanliga vänner, vi satte oss att spela x-box på varsin sida av hans gigantiska soffa. Han höll på med datorn typ hela tiden och skrev med någon kompis om nån kommande festival i sommar. Värmen och samhörigheten från dagen före verkade som en ensligt avlägsen dröm... Det gjorde så ont.. När jag skulle gå fick jag inte ens en kram.
Jag grät på vägen hem..
Mina fördämningar jag satt upp rasade helt och jag gråter ofta igen... Känner mig patetisk, klängig och allmänt avskyvärd.

Jag vill bara ha en famn jag litar på att krypa in i och glömma allt hemskt då och då... En fast hamn att släppa lös mig själv i när det river som värst i kroppen.. En som finns där och stöttar mig i mina beslut..

Morsan skäller ganska ofta på mig igen nu. Har gjort i någon vecka. Litar inte ett jävla skit på mig...
Det är rätt irriterande.

För hon fjäskade som fan när hon kom hem och jag satt med ett hål i armen. Iof, först skällde hon ut mig osv men ja... Sen fjäskade hon och typ gick på tårna för mig.
Sen kom jag ner på jorden igen... Då började hon med stora utbrott då och då. Men nu är det nästan varannan/varje dag och jag bara ORKAR inte bli behandlad som ett fucking barn! Jag har inte gjort någonting för att förtjäna det, INGENTING!

Jag vill bara flytta så långt bort som möjligt men ändå.. Mina jävla känslor för Johannes håller mig kvar och det gör mig vansinnig.


Jag vet inte vad jag ska ta mig till med nånting....