Just... No! Why?! Leave me alone!!

Jag tänkte avreagera allt jag känner här, när jag så upptäckte att det är random folk som läser min blogg... Why? You got no such thing as an interest for me. Snokande hycklare.

Det har hänt grejer med Johannes igen. Trodde jag iaf. Igen. Hur fucking naiv kan jag vara egentligen?! Och varför??
Jag åkte till honom i torsdags för att hämta mina handklovar så att han inte kan använda dom med någon annan och för att säga farväl.
Men han började fråga saker... Känsliga saker... Och jag har varit ensam så länge så jag öste ur mig allt om ensamheten och ångesten över alla meningslösa ligg och jag bara grät och grät. Och hela tiden stod jag vid hans dörr. Och.. Han kom fram till mig och kramade mig. Han höll om mig och kramade mig till och från hårt. Han gömde nästan hela tiden sitt ansikte mot min axel... Men vi stod så jätte länge och pratade massor..
Sen ville jag typ inte gå.. Hade fått livsglädjen tillbaka och ville bara stanna hos honom, fortsätta krama honom och säga allt jag inte sagt på över en månad...
Sen sa han åt mig att komma tillbaka till honom på fredagen, att vi skulle spela x-box tillsammans igen.
Jag var skeptisk...
Frågade honom flera flera gånger om han var säker. Och det sa han att han var, annars skulle han inte sagt nåt. Så ja... Mitt hjärta det rusade av glädje och jag kände mig alldeles snurrig. Och så kände jag hur jag bara drogs mot honom.. Rent sexuellt och fysiskt. Men jag ville inte, kunde inte. Inte utan kärlek igen... Iof fanns den där från min sida men hans då..? Visserligen hade han sagt att han saknade mig ibland och att ännu var inte chanserna för oss helt döda...
Det gav mig hopp, jag brydde mig inte om regnet på vägen till bussen. Jag brydde mig inte om ösregnet på den "långa" vägen hem från bussen heller. Jag var helt genomblöt. Och så lycklig....

På fredagen smsade han mig och sa att han råkat dubbelboka sig... Frågade om jag ville komma över en stund ändå. Jag sa ja men att jag blev arg för hans misstag. Så jag åkte dit, stämningen var sval som mellan vanliga vänner, vi satte oss att spela x-box på varsin sida av hans gigantiska soffa. Han höll på med datorn typ hela tiden och skrev med någon kompis om nån kommande festival i sommar. Värmen och samhörigheten från dagen före verkade som en ensligt avlägsen dröm... Det gjorde så ont.. När jag skulle gå fick jag inte ens en kram.
Jag grät på vägen hem..
Mina fördämningar jag satt upp rasade helt och jag gråter ofta igen... Känner mig patetisk, klängig och allmänt avskyvärd.

Jag vill bara ha en famn jag litar på att krypa in i och glömma allt hemskt då och då... En fast hamn att släppa lös mig själv i när det river som värst i kroppen.. En som finns där och stöttar mig i mina beslut..

Morsan skäller ganska ofta på mig igen nu. Har gjort i någon vecka. Litar inte ett jävla skit på mig...
Det är rätt irriterande.

För hon fjäskade som fan när hon kom hem och jag satt med ett hål i armen. Iof, först skällde hon ut mig osv men ja... Sen fjäskade hon och typ gick på tårna för mig.
Sen kom jag ner på jorden igen... Då började hon med stora utbrott då och då. Men nu är det nästan varannan/varje dag och jag bara ORKAR inte bli behandlad som ett fucking barn! Jag har inte gjort någonting för att förtjäna det, INGENTING!

Jag vill bara flytta så långt bort som möjligt men ändå.. Mina jävla känslor för Johannes håller mig kvar och det gör mig vansinnig.


Jag vet inte vad jag ska ta mig till med nånting....