Killar, pojkar, män, sex, förhållanden....

De flesta ser mig som ett objekt. Ett objekt de vill äga eller slita och sen slänga. Komplimanger blir ytliga och helt utan värde för mig. Det känns inte som att de ser mig, utan de ser vad de vill se, om de så måste ignorera eller hitta på korkade anledningar för saker. Det gör att jag tar avstånd från mig själv, att jag egentligen inte existerar, inte är något att bry sig om.

Det känns som att mitt liv helt saknar mening, att jag bara lever och väntar på att något värt ska hända. Känns dock som att det aldrig kommer göra det.
Studenten kändes helt tom för mig. Det enda jag verkligen kände var smärtan i fötterna när folk på flaket hoppade på dom, med sneakers och klackskor.... Hade sovit 1 timme natten innan.

Jag bara... Orkar inte. Orkar inte alla meningslösa krav från allt. Allt snack om kärlek osv.. Kärlek gör endast och bara ont. Det är ungefär lika ljuvligt som att äta för varm mat. Man känner den goda smaken i ca 1sek och sen bränner det till och man har ont i flera dagar.

Aja, jag tänker fortsätta. Har inget bättre för mig.