Hjelpis blogg

Orken rinner av, försvinner ner på marken. Den avdunstar och även fast det regnar och blåser så kallt får jag inte tillbaka orkens droppar. Jag vet inte hur jag ska klara det här, vet inte vad det finns för lösningar.

Jag känner mig så lurad, litar du inte på mig?

Och jag känner mig nog en aning förlorad.

Försvinner, försvinner, försvinner!

Det är det vi gör, det och tappar kontakten. Den tappas, ja den faller. Ner i marken, där den krossas. Splittras och går sönder. Hur lagas den då? Du verkar inte vilja det, så jag vet inte hur jag ska göra nu. Vad är nästa steg?

Du ljuger, eller hur? Du säger att vi ska prata men du vill inte. Eller hur? Visst, jag kan vara tyst. Lyssna på dig och inget berätta. Men du är ju ändå inte nöjd då. Vad gör jag för fel? Berätta det. Jag vet inte hur länge jag orkar.


Men jag vågar inte vara för ärlig heller, vågar inte ta kontakt med dig mer. Du vill ändå inte.


Allt känns så hopplöst och jag vill nästan dö.

"Kan inte känna vinden, även fast jag vet det blåser. Tur att det regnar, så dem inte kan se att jag gråter. Känner inte alkoholen men är långt från nykter. Så många tankar, ändå vet jag inte vad jag tycker. Varför känns varje dag som ett år?"

Igår var det ett år sen, sen allt det där skedde. Men jag kunde inte skriva då, alldeles cp. Känns som att du förstörde mig mer än rimligt.

Du tar så mycket energi, eller det är ni ju så många som gör, men du! Vi har inte ens kontakt, ändå reagerar jag så starkt, på egentligen nästan ingenting. Brevet blir knappt längre och jag känner tidspress. Ville ju vara klar till andra november, så blir det nog inte. Jag hoppas att du förstår och att du har mognat och kan göra det jag kommer att be dig om. Det gör så ont att tänka igenom det så noga, för att sen skriva för att få en annan människa att förstå. Samtidigt vet jag inte vad jag ska säga dig. Men ändå så mycket, så mycket.. Hmm, men jag mår bättre nu. Mycket bättre än förr. För jag har min familj, mina vänner och min pojkvän. Det gör mig helare, inte hel men helare. Och allt känns ju så logiskt men ändå så ologiskt. Jag vill bara dö och jag vill bara leva! Allt säger emot sig själv och jag har ont överallt.

Jag har börjat på ditt brev, började häromdagen. Skrivit tre meningar. Och allt tar slut. Gör så ont, vågar inte fortsätta. Sparar, stänger. Stirrar, utan förståelse men samtidigt ser jag allt så klart. Jag vill inte andas.

Älska mig, älska mig för i helvete! Sitter här och älskar dig. Älskar jag dig verkligen? Eller säger jag så till mig själv bara för att det låter lite bättre, skadar mig lite mer? Än om jag t.ex sagt, jag gillar dig väldigt mycket. För det gör jag. För mycket, skrämmande mycket.