Brevet blir knappt längre

Du tar så mycket energi, eller det är ni ju så många som gör, men du! Vi har inte ens kontakt, ändå reagerar jag så starkt, på egentligen nästan ingenting. Brevet blir knappt längre och jag känner tidspress. Ville ju vara klar till andra november, så blir det nog inte. Jag hoppas att du förstår och att du har mognat och kan göra det jag kommer att be dig om. Det gör så ont att tänka igenom det så noga, för att sen skriva för att få en annan människa att förstå. Samtidigt vet jag inte vad jag ska säga dig. Men ändå så mycket, så mycket.. Hmm, men jag mår bättre nu. Mycket bättre än förr. För jag har min familj, mina vänner och min pojkvän. Det gör mig helare, inte hel men helare. Och allt känns ju så logiskt men ändå så ologiskt. Jag vill bara dö och jag vill bara leva! Allt säger emot sig själv och jag har ont överallt.