rattsafts blogg

Jag sitter nu på tåget som ska föra mig till mitt landställe.
En underbart vacker gård mitt ute i skogen - 10 km till närmaste granne.
Den ligger i utkanten av Sveriges minsta stad Härnösand, och där kan man äntligen få lugn och ro.
Fast det blir nog inte så mycket lugn och ro när jag anländer... Heh...
Just nu så lyssnar jag på Na na na och kollar ut genom tågets fönster...
Det är en hisnande känsla, eftersom tåget rusar fram i yberfart.
YAHOO!

Det stormade idag.
Vinden blåste omkull massor av saker, och det var kaos i trafiken.
Och regnet skapade något av en översvämning.

Och massor av djävla tankar och minnen vägrar att sluta hemsöka mig.

Min avlägsna stjärna.

Min stjärna
Du är så långt bort
Så många tusen mil det är mellan oss två
Du lyser
Så vackert
I en himmel klar och blå
Tusen tusen tusen
Och fler och fler och fler
Trots denna oändlighet
Så är det bara Dig jag ser
Men jag kommer aldrig nå dig
En självklar ironi
Att ens vid dig få snudda är bara fantasi
Åh
Jag skulle så gärna vilja
Fatta tag i din vita hand
Men Du tillhör en annan värld
Och ett annat bättre land
Ditt vackra ljusa sken
Speglas i mina rinnande tårar
Men du ser dem inte
Du är för långt ifrån
Du vet inte hur dig mig sårar

Ser du min starka smärta?

Ser du mitt krossade hjärta?

Nej.

Oändligheten särar oss emellan
Och att du gnistrar till mot mig
Det händer bara
Ytterst sällan
Du kommer, och kan ej, aldrig komma ner till mig.
Jag önskar att du hörde mig höga skrik
Jag älskar dig
Men nej
Uppe i himlen bland stjärnorna och ljuset ska du vara
Inte i helvetet
Hos mig
Stanna bland dina andra stjärnor klara
Jag vet
Att jag, en mörk rutten djävul, är inte det du vill ha
Ta istället den vackra månen
Som du älskar
Jag hörde en gång vad du sa
Och glöm mig

Glöm mig.

Om du ens vet om min existens
Jag är så långt ifrån dig
Så långt att det inom mig bränns
Varför ska allting oss sära
Jag är så många mil långt bort
Även fast vi egentligen är nära
Och vägen är liten och kort

Jag är så långt ifrån
Och kan snart inte komma längre
Jag är så långt ifrån
Och kommer aldrig kunna komma närmre

Jag är så långt ifrån.
Och det är bra
För då ser du inte mina blödande sår.

Ska till Pride imorgon.
Det ska bli intressant...
(BI FOR EVER!)
Någon snygg brud/snubbe som vill hänga med? ;)

Heh. Saknar snubben.
Sådana snyggingar ser man nästan aldrig i Sverige.

Dagen då alla åkte hem var verkligen en tårnerdränkt mardröm.
Alla grät.
Till och med de äldsta tuffaste killarna hade tårar i ögonen.
Det var så extremt hemskt.
Tänk er... En grupp med människor samlas för att ta farväl av landet Inden. Din bästa vän är där ifrån. H*n gråter, och kramar alla hejdå. H*n kommer fram till dig, brister ut i ännu mer gråt. Du håller om din vän, och viskar att allt är okej. Du sluter ögonen, och känner tysta tårar rinna ner på din väns kind, och samtidigt hur din bröstkorg blir genomblöt av din kompis tårar. Sedan kommer en arg tant som tjatar om att bussen åker snart, griper tag i din vän och släpar bort honom/henne till en smutsig vit liten minibuss. Du springer efter, och ställer dig utanför ett fönster och vinkar. Din vän vinkar tillbaka, genom gråt och snyftningar. Motorn brummar igång. Vännen öppnar hastigt fönstret, och sträcker ut handen, och viskar "farväl." Du hinner precis snudda vid din kompis hand, innan bussen åker iväg.
Längre och längre bort...
Tills bussen försvinner ur din syn.
En minut går... och du börjar sakta förstå att det är sant.
Att du förmodligen aldrig mer kommer att få träffa din vän igen.
Då kommer jämmerskriken och de forsande tårarna.
Åh.
Hela dagen hände samma sak... om och om igen.
Man såg hur människor som man älskade, och som betydde mycket för en, bara satte sig i en buss och åkte iväg föralltid.
Fast det värsta var ändå kärleksparen.
Att se hur två stycken människor, som från helt olika länder, men som ändå älskade varandra, var tvungna att slitas isär.
De höll om varandra så hårt, som om det aldrig ville släppa. Och de torkade varandras tårar. De visste att de skulle skiljas föralltid om bara några minuter, men de log ändå.
Sedan, när en glasruta plötsligt särade dem emellan, så stod de blixtstilla, med händerna på glaset, och bara såg på varandra. De mimade ord till varandra, och gjorde hjärtan på glaset med fingret.
Deras tårar rann sakta. Synkroniserat.
Sedan började bussen långsamt rulla iväg.
Och den som blev lämnad utanför, sprang efter. Fortare och fortare.
H*n skrek den andres namn så högt h*n kunde... tills bussen var för långt bort.
Då blev det tyst.
Och istället hördes ljudet av tårar som föll mot marken.
Som regndroppar.

Det var underbart att lära känna och bli vän med människor från hela världen...
Men sedan, när dagen då alla åker hem kommer, så blir smärtan nästan outhärdlig.
Och saknaden alldeles för stor.

Inatt steg jag upp klockan ett, kladde pa mig, och gick for att ta farval av Syrien.
Andy Sixx fick ett paket bilar av mig, och eftersom det var en svensk souvenir sa blev han jatteglad och vi kramade varandra hart.
Sedan gick jag till Diana.
Vi grat, och kysste varandra pa kinderna.
Sist var Leana.
Det var det varsta.
Hon hade varit en underbar fantastisk van till mig, och det var svart att acceptera att vi aldrig skulle fa se varandra igen. For Syrien ar ju... en bit bort.
Vi stod kanske i en kvart, och bara holl om varandra. Och grat sa tararna rann i floder.
Hon gav mig en rod sjal fran Damaskus.
Jag kunde bara ge henne en puss pa kinden, och loftet att skicka ett vykort.
Sedan gick jag hem.

Imorgon ar mardromsdagen har... Dagen da alla aker hem.
Det ar latt ta farval av folk i lager i Svergie. For man vet att de ar nara, och att man fortfarande kan traffas.
Har... ar det obeskrivligt hemskt.
For nar man skiljs at med sina vanner, sa ar det foralltid.

OMG... Andy Sixx snubben gick fram till mig vid maten idag, ropade: "JULIA! KOM KOM KOM" tog tag i mina axlar och ledde mig ut, och sedan runt byggnaden. Sedan undrade han om jag hade nagan sak fran Sverige som jag kunde ge honom, sa att han alltid kunde komma ihag det landet. Han samlade tydligen pa saker... Jag sa att jag inte hade nagan aning, och han svarade att jag skulle kolla och leta! Sedan la han armen om mig och ledde mig tillbaka till maten.
GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH 8'''''''''''''''''''''''''''D HAN AR SA SNYGG!
Maste leta...

Genom dessa tusen och ater tusen mil, sa hor jag en viskning.
Sverige ropar pa mig.
Jag saknar mitt alskade Svearike, men jag vill anda inte lamna denna skitniceiga plats...
Har slipper man alla dumma sosse-tjattanter, barnrumpor, "normala" manniskor och annan skit.
Ah... jag saknar alla discon. Speciellt det andra. Min kompis gav mig ett glas Abhasiskt vin och, och den ursnygge Andy Sixx-snubben bjod mig pa en klunk vodka...
Det gjorde inte sa stor effekt pa mig... (dagen efter pa discot sa drack jag en halv flaska skitstark vodka, och det gjorde ingen effekt alls) men jag blev helt vansinnigt glad och dansade hela natten.
Alla ar sa snalla och roliga har... Sa manga kulturer och lander.
Och sa manga skitroliga tavlingar...
Sa manga somnlosa natter och ROCK'N'ROOOOOOOOOOOOOOLL!
Och jag har blivit skitbra pa ryska och engelska, och lart mig manga nya lander, och fatt massor av underbara nya vanner.
Det ar bara sorgligt att vi skiljs at foralltid om fyra dagar
Da aker jag hem.
Skont... men sorgligt.

ANDY SIXX HAR SPIKEAT HARET!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH JAG DOOR!!!!!!!!
Och jag dor aven av den overdrivet stekande svettflodsframkallande varmen.