Hemma... once again.

Dagen då alla åkte hem var verkligen en tårnerdränkt mardröm.
Alla grät.
Till och med de äldsta tuffaste killarna hade tårar i ögonen.
Det var så extremt hemskt.
Tänk er... En grupp med människor samlas för att ta farväl av landet Inden. Din bästa vän är där ifrån. H*n gråter, och kramar alla hejdå. H*n kommer fram till dig, brister ut i ännu mer gråt. Du håller om din vän, och viskar att allt är okej. Du sluter ögonen, och känner tysta tårar rinna ner på din väns kind, och samtidigt hur din bröstkorg blir genomblöt av din kompis tårar. Sedan kommer en arg tant som tjatar om att bussen åker snart, griper tag i din vän och släpar bort honom/henne till en smutsig vit liten minibuss. Du springer efter, och ställer dig utanför ett fönster och vinkar. Din vän vinkar tillbaka, genom gråt och snyftningar. Motorn brummar igång. Vännen öppnar hastigt fönstret, och sträcker ut handen, och viskar "farväl." Du hinner precis snudda vid din kompis hand, innan bussen åker iväg.
Längre och längre bort...
Tills bussen försvinner ur din syn.
En minut går... och du börjar sakta förstå att det är sant.
Att du förmodligen aldrig mer kommer att få träffa din vän igen.
Då kommer jämmerskriken och de forsande tårarna.
Åh.
Hela dagen hände samma sak... om och om igen.
Man såg hur människor som man älskade, och som betydde mycket för en, bara satte sig i en buss och åkte iväg föralltid.
Fast det värsta var ändå kärleksparen.
Att se hur två stycken människor, som från helt olika länder, men som ändå älskade varandra, var tvungna att slitas isär.
De höll om varandra så hårt, som om det aldrig ville släppa. Och de torkade varandras tårar. De visste att de skulle skiljas föralltid om bara några minuter, men de log ändå.
Sedan, när en glasruta plötsligt särade dem emellan, så stod de blixtstilla, med händerna på glaset, och bara såg på varandra. De mimade ord till varandra, och gjorde hjärtan på glaset med fingret.
Deras tårar rann sakta. Synkroniserat.
Sedan började bussen långsamt rulla iväg.
Och den som blev lämnad utanför, sprang efter. Fortare och fortare.
H*n skrek den andres namn så högt h*n kunde... tills bussen var för långt bort.
Då blev det tyst.
Och istället hördes ljudet av tårar som föll mot marken.
Som regndroppar.

Det var underbart att lära känna och bli vän med människor från hela världen...
Men sedan, när dagen då alla åker hem kommer, så blir smärtan nästan outhärdlig.
Och saknaden alldeles för stor.