En dikt. En mardröm. Men verklighet för många.

Min avlägsna stjärna.

Min stjärna
Du är så långt bort
Så många tusen mil det är mellan oss två
Du lyser
Så vackert
I en himmel klar och blå
Tusen tusen tusen
Och fler och fler och fler
Trots denna oändlighet
Så är det bara Dig jag ser
Men jag kommer aldrig nå dig
En självklar ironi
Att ens vid dig få snudda är bara fantasi
Åh
Jag skulle så gärna vilja
Fatta tag i din vita hand
Men Du tillhör en annan värld
Och ett annat bättre land
Ditt vackra ljusa sken
Speglas i mina rinnande tårar
Men du ser dem inte
Du är för långt ifrån
Du vet inte hur dig mig sårar

Ser du min starka smärta?

Ser du mitt krossade hjärta?

Nej.

Oändligheten särar oss emellan
Och att du gnistrar till mot mig
Det händer bara
Ytterst sällan
Du kommer, och kan ej, aldrig komma ner till mig.
Jag önskar att du hörde mig höga skrik
Jag älskar dig
Men nej
Uppe i himlen bland stjärnorna och ljuset ska du vara
Inte i helvetet
Hos mig
Stanna bland dina andra stjärnor klara
Jag vet
Att jag, en mörk rutten djävul, är inte det du vill ha
Ta istället den vackra månen
Som du älskar
Jag hörde en gång vad du sa
Och glöm mig

Glöm mig.

Om du ens vet om min existens
Jag är så långt ifrån dig
Så långt att det inom mig bränns
Varför ska allting oss sära
Jag är så många mil långt bort
Även fast vi egentligen är nära
Och vägen är liten och kort

Jag är så långt ifrån
Och kan snart inte komma längre
Jag är så långt ifrån
Och kommer aldrig kunna komma närmre

Jag är så långt ifrån.
Och det är bra
För då ser du inte mina blödande sår.