rattsafts blogg

Varför kommer du inte?!

Ni är vackra, till skillnad från det som finns inom er, det säger alla.
Ni är där nere, med mig hack i häl.
Men varför är ni där?
Nej, ni är inte till för att skydda mina fötter.
Ni finns där för att dölja ytterliggare bit av min fula hemska kropp.

Har jobbat ihjäl mig hela morgonen genom att spela piano. Min lärare är en tyrann så hon förväntar sig att jag ska hinna lära mig hela Bachs tvåstämmiga invention nummer nio på en vecka.
Aja.
Om jag ska gå kvar på min skola så måste jag jobba.

Tänkte förövrigt skriva ner de tre mest populära låtarna inom min musiksmak just nu.

1. My Chemical Romance - I'm not okay (I promise)

Kickig, snabb energisk låt som sätter sig hjärnan. Plus att den är av mitt favoritband.
Skitbra.

2. Mötley Crüe - Girls Girls Girls

Den är bara så extremt jävla bra. Det här är vad som kallas rock'n'roll. Det här vill man bara dansa, dricka, röka och leva livet till. This is KICKASS.

3. Slipknot - Spit It Out

Jag är beroende av denna låt, eftersom jag har upptäckt att den har en underbar egenskap. Den kan rensa ens huvud på tankar 100%. När alla minnen kommer attackerande, så är det bara att sätta på Spit It Out, så försvinner de. Den ska man även lyssna på om man är riktigt förbannad på någon.

HAHAHA BÄSTA KLASSFOTOT EVER. Jag kan fortfarande inte sluta dample åt att våran fotograf lät mig ligga ner framför klassen, och att hon till och med övervägde med om jag fick göra \m/ tecknet.

Förutom att jag är läskigt lik en giraff så blev jag faktiskt ganska nöjd, även om vår lärare kom in en helt random torsdag och sa att vi skulle ha klassfotografering. Så alla var oförberedda, inklusive jag själv.

Sitter på en bänk i skolans park och lyssnar på The Beatles medan jag jonglerar med kastanjer.
Sedan ser jag dagens datum och tänker att det var exakt ett år sedan Dvärgen gillade mig vilket gjorde att livet sög. Och det var då en viss person ignorerade mig som mest.
Vilket gjorde att mitt liv förvandlades till ett helvete.
Men mohahaha, jag klarade det, och nu sitter jag här.
Hello hello, I don't know why you say goodbye I say hello.

Det finns en fet liten pojke i glasögon i våran skola vid namn Alexander.
Alla påstår att han är dum i huvudet och att han är aggressiv och elak.
Han sitter alltid ensam på rasterna, och det enda tillfället då han syns med folk är när någon retas och muckar gräl med honom.
Jag bestämde mig för att "bli vän med honom." Först så var det lite svårt. Jag måste faktiskt erkänna att jag skrattade mycket åt honom i början, eftersom han helt random kunde säga "Din jävla skitstövel" till mig.
Idag satte vi oss och snackade.
Först berättade han hur gayigt han tyckte det var med brandövningar, och hur jobbigt det var, och jag garvade skitmycket eftersom han hade en sådan rolig teatralisk inlevelse i det han berättade.
Sedan pratade vi om allt. Vad vi gillade att göra och sådant. (Han upprepade konstant att jag var konstig och märklig, lol).
Sedan bad jag honom berätta om sitt liv.
Och det jag fick höra, var det mest rörande och häppnadsväckande jag hört någonsin.

Det hela började när han var fem år.
Hans mamma misshandlade både honom och hans pappa.
Han hade inga vänner, och alla hatade honom.
Han bestämde sig för att ta sitt liv.
En dag så slängde han sig med all kraft mot en vass sängkant, och satte en kniv i sitt huvud.
Folk hörde hans skrik, så de ringde efter akuten som körde honom till sjukhuset.
Efter det så var han "förändrad" för alltid - psykiskt.
Det hade skett någonting med hans hjärna, som förändrade hela hans uppfattning om omvärlden.
Han blev kallblodig. Aggressiv. Han kunde inte gråta, hur hemskt någonting än var. Han kunde bara känna en enorm klump i sitt hjärta.
När han fyllde sju, blev han störtkär i en tjej. Han verkligen älskade henne. Men det var någonting fel
med henne. Hon var helt blodröd i ansiktet, och hon tappade hår. Och när han frågade vad det var för fel med henne, så vägrade hon svara.
Ett halvår senare så skulle han komma hem till henne. Han åkte hem till där hon bodde, och ringde på dörren. Hennes mamma öppnade. Alexander frågade var hon var, men han fick svaret, att hon var död. Hon hade dött i cancer.
På hennes begravning, så försökte han gråta, men det gick inte. Han kunde inte.
Hans liv fortsatte.
Misshandlingen fortsatte.
På hans nioårsdag, så började hans föräldrar slå varandra med stekpannor, och polisen och all skit fick komma. Så var det nästan varje dag.
Hatet fortsatte.
Han reste runt till olika länder med sin far. Han åkte till över 50 länder.
Han spelade på casino i Turkiet.
Han rökte vattenpipa i Egypten.
Han fick en ny flickvän i Hong-Kong, och de pussades på en brygga till kinesisk musik.
Dock var hon otrogen redan dagen efter.
Han reste runt överallt.
Men han hittade aldrig en mening med sitt liv.
Någon acceptans.
Någon lycka.
Och han var fortfarande lika kallblodig, även om han innerst inne var en helt annan person.
Visst erkände han att han slagits och misshandlat andra som retat honom, och till och med försökt döda dem, med han kunde inte rå för det.
Han berättade också, att allt han älskade alltid togs ifrån honom.
När han var liten hade han tagit hand om en hemlös katt, vilken var hans bästa vän, den enda varelse som förstod honom. Men katten råkade i bråk med en annan katt. När sedan Alexander kom, så fick han se sin ända bästa vän ligga på marken med uppriven mage, med tusentals surrande flugor ovanför sig.
Sedan hände det med flickan.
Alla hans leksaker, som var det enda han kunde leka med, blev slängda.
Och just nu, är så rädd att hans pappa ska dö.
Hans pappa är det ända han har.
Varje dag ber han till Gud att hans far ska överleva, eftersom hans pappa har haft 40 olika sjukdomar de senaste två åren.
Och så är han rädd för en till sak.
Om hans far dör, så kommer han inte att kunna gråta på begravningen.
Han kommer bara stå där, som "en djävul", och inte kunna känna någonting.
Och hela hans liv, kommer han alltid vara förföljd av sin "sjukdom".
Och alla djävlar runt omkring honom, tror bara att han är elak och aggressiv.

När han berättat klart, satt jag darrande, tårögd och mållös.
Jag var så himla rörd.
Jag hade lust att döda alla mobbare.
Döda dem.
Och jag lovade mig själv, att aldrig skratta åt honom igen.
Aldrig.

Först blev min iphone stulen... men eftersom jag tydligen hade extremt mycket tur, så var det någon som fick tag i tjuven och ringde polisen så jag fick den tillbaka direkt.
Sedan, när jag gick hem, mötte jag några gamla klasskompisar som bjöd mig på cigg.
Frestelsen var för stor och jag tackade ja.

Monstret i mig väcktes på nytt.
Det där jävla tonårsmonstret, som jag försöker förtränga.

Sedan blev allt så så fel.

Min dag har varit perfekt.
Seriösly.
Busschaffören spelade "Changes" av Ozzy på bussen!
Jag sjöng med skithögt och alla kollade på mig, men who cares.

Vi missade lunchen idag. Vi gick och köpte "bögkakor" istället och begav oss mot AF.
Terrorisera AF:are = me liiike.

Men...
Jag såg dem.
De jävlarna som hjälpte till att förstöra mitt liv.
7D.
De gick ner längs gatan.
Och jag gömde mig bakom en bil.
Jag låg där, darrande.
Och för första gången på länge, så var jag riktigt rädd.
De gick förbi mig på en hårsmåns avstånd.
Och mitt hjärta gjorde och volter.
Jag har fortfarande inte slutat skaka.
Om de bara hade vänt huvudet några grader, så hade de fått syn på mig.
Men jag vara egentligen inte rädd för att träffa dem.
Jag var rädd för att alla mina sår skulle rivas upp igen.
Allt som jag gjort för att läka dem.
Och deras skärande rösten skulle skära upp stygnen.
Och de skulle säkert inplantera nya ord.
Plus att han skulle höra.
Oh fyfan.
FYFAN.

Nah.

Var det han?!
Han av alla fucking människor?!
Han som jag och Amanda alltid garvade åt så att tårarna rann... Nej... det kan fan inte vara sant.
Ändå är det så.
Det var han som gjorde mitt liv till något av ett helvete exakt för ett år sedan.
Jag hade alltid trott att det var Dvärgens fel, att det var han som hade snackat skit om mig...
Men nu är allting plötsligt annorlunda.
Det var på grund av min klädstil.
Han förbjöd honom att umgås med mig eftersom att jag var gothare.
...
Skjut mig.

Jag kom i helt andra kläder än vad jag brukade ha idag.
Ingen svart kajal smetad under ögonen.
Ingen svart MCR tröja.
Inget nitskärp... inget nitarmband.
Bara svarta naglar.
Alla stirrade konstigt på mig.
Endast en person log och var glad för det.
Och det är ju det viktigaste.

Jag får nog packa ner mina goth-kläder för ett tag.
För jag är arg på dem nu.
Det var deras fel.
Och nej, jag har inte slutat klä mig goth nu bara för att en viss person inte tycker om det.
Det är... äsch skit i.

Hejdå goth.

Tiden att leva pågår nu.
Tidens tåg rusar fram på rälsen.