Ah.

Min dag har varit perfekt.
Seriösly.
Busschaffören spelade "Changes" av Ozzy på bussen!
Jag sjöng med skithögt och alla kollade på mig, men who cares.

Vi missade lunchen idag. Vi gick och köpte "bögkakor" istället och begav oss mot AF.
Terrorisera AF:are = me liiike.

Men...
Jag såg dem.
De jävlarna som hjälpte till att förstöra mitt liv.
7D.
De gick ner längs gatan.
Och jag gömde mig bakom en bil.
Jag låg där, darrande.
Och för första gången på länge, så var jag riktigt rädd.
De gick förbi mig på en hårsmåns avstånd.
Och mitt hjärta gjorde och volter.
Jag har fortfarande inte slutat skaka.
Om de bara hade vänt huvudet några grader, så hade de fått syn på mig.
Men jag vara egentligen inte rädd för att träffa dem.
Jag var rädd för att alla mina sår skulle rivas upp igen.
Allt som jag gjort för att läka dem.
Och deras skärande rösten skulle skära upp stygnen.
Och de skulle säkert inplantera nya ord.
Plus att han skulle höra.
Oh fyfan.
FYFAN.

Nah.