Något som egentligen alla bör läsa.

Det finns en fet liten pojke i glasögon i våran skola vid namn Alexander.
Alla påstår att han är dum i huvudet och att han är aggressiv och elak.
Han sitter alltid ensam på rasterna, och det enda tillfället då han syns med folk är när någon retas och muckar gräl med honom.
Jag bestämde mig för att "bli vän med honom." Först så var det lite svårt. Jag måste faktiskt erkänna att jag skrattade mycket åt honom i början, eftersom han helt random kunde säga "Din jävla skitstövel" till mig.
Idag satte vi oss och snackade.
Först berättade han hur gayigt han tyckte det var med brandövningar, och hur jobbigt det var, och jag garvade skitmycket eftersom han hade en sådan rolig teatralisk inlevelse i det han berättade.
Sedan pratade vi om allt. Vad vi gillade att göra och sådant. (Han upprepade konstant att jag var konstig och märklig, lol).
Sedan bad jag honom berätta om sitt liv.
Och det jag fick höra, var det mest rörande och häppnadsväckande jag hört någonsin.

Det hela började när han var fem år.
Hans mamma misshandlade både honom och hans pappa.
Han hade inga vänner, och alla hatade honom.
Han bestämde sig för att ta sitt liv.
En dag så slängde han sig med all kraft mot en vass sängkant, och satte en kniv i sitt huvud.
Folk hörde hans skrik, så de ringde efter akuten som körde honom till sjukhuset.
Efter det så var han "förändrad" för alltid - psykiskt.
Det hade skett någonting med hans hjärna, som förändrade hela hans uppfattning om omvärlden.
Han blev kallblodig. Aggressiv. Han kunde inte gråta, hur hemskt någonting än var. Han kunde bara känna en enorm klump i sitt hjärta.
När han fyllde sju, blev han störtkär i en tjej. Han verkligen älskade henne. Men det var någonting fel
med henne. Hon var helt blodröd i ansiktet, och hon tappade hår. Och när han frågade vad det var för fel med henne, så vägrade hon svara.
Ett halvår senare så skulle han komma hem till henne. Han åkte hem till där hon bodde, och ringde på dörren. Hennes mamma öppnade. Alexander frågade var hon var, men han fick svaret, att hon var död. Hon hade dött i cancer.
På hennes begravning, så försökte han gråta, men det gick inte. Han kunde inte.
Hans liv fortsatte.
Misshandlingen fortsatte.
På hans nioårsdag, så började hans föräldrar slå varandra med stekpannor, och polisen och all skit fick komma. Så var det nästan varje dag.
Hatet fortsatte.
Han reste runt till olika länder med sin far. Han åkte till över 50 länder.
Han spelade på casino i Turkiet.
Han rökte vattenpipa i Egypten.
Han fick en ny flickvän i Hong-Kong, och de pussades på en brygga till kinesisk musik.
Dock var hon otrogen redan dagen efter.
Han reste runt överallt.
Men han hittade aldrig en mening med sitt liv.
Någon acceptans.
Någon lycka.
Och han var fortfarande lika kallblodig, även om han innerst inne var en helt annan person.
Visst erkände han att han slagits och misshandlat andra som retat honom, och till och med försökt döda dem, med han kunde inte rå för det.
Han berättade också, att allt han älskade alltid togs ifrån honom.
När han var liten hade han tagit hand om en hemlös katt, vilken var hans bästa vän, den enda varelse som förstod honom. Men katten råkade i bråk med en annan katt. När sedan Alexander kom, så fick han se sin ända bästa vän ligga på marken med uppriven mage, med tusentals surrande flugor ovanför sig.
Sedan hände det med flickan.
Alla hans leksaker, som var det enda han kunde leka med, blev slängda.
Och just nu, är så rädd att hans pappa ska dö.
Hans pappa är det ända han har.
Varje dag ber han till Gud att hans far ska överleva, eftersom hans pappa har haft 40 olika sjukdomar de senaste två åren.
Och så är han rädd för en till sak.
Om hans far dör, så kommer han inte att kunna gråta på begravningen.
Han kommer bara stå där, som "en djävul", och inte kunna känna någonting.
Och hela hans liv, kommer han alltid vara förföljd av sin "sjukdom".
Och alla djävlar runt omkring honom, tror bara att han är elak och aggressiv.

När han berättat klart, satt jag darrande, tårögd och mållös.
Jag var så himla rörd.
Jag hade lust att döda alla mobbare.
Döda dem.
Och jag lovade mig själv, att aldrig skratta åt honom igen.
Aldrig.