mini_emos blogg

"ge det lite tid"
"Det kommer bli bättre"

Vadå lite tid?
Vadå, det kommer bli bättre?
Det har ju gått flera fucking år!
Och allt blir bara sämre för varje dag!
Jag försöker förklara så gått jag kan.
Men (ibland känns det som att) ingen fattar!

Jag har jävligt svårt att förklara om hur jag har det och om hur jag mår.
Folk säger alltid till mig att jag ska prata med någon vuxen som jag litar på.
Men vad tror ni jag har försökt med då?
Tror ni seriöst att jag har suttit inne på mitt rum i alla år och pratat med en vägg!?
Är det vad ni tror eller?
Jag har pratat med så många jävla vuxna!
Och dom som ska säga sig kunna hjälpa... har inte hjälpt ett skit!
Litar fan inte på någon!
Inte en enda jävel!

Jag ser fan ingen utväg!
Ingen!
Aaaah!
Orkar fan inte!

Vill tillbaka.
Till dig.
När du håller om mig.
Jag glömmer allt då.

Men här hemma kommer allt på samma gång.
Precis allt!
Tårarna bara rinner ner!
Tvivlar att jag kommer att få någon sömn inatt.

Och imorgon börjar det om.
Hålla fast den glada masken.

Tänker fan inte äta heller.
Och blir jag tvingad igen.
Så tänker jag gå därifrån.
Och den som försöker att hindra mig från att gå.
Kan börja gräva sin egen grav!

Ville verkligen inte äta idag.
Har mått illa och haft ont i magen.
Men lik förbannat så blev jag bokstavligen tvingad till att käka.
"det där är inte mkt"
Men jag såg att det var ett berg av mat!
Det var verkligen ansträngande att äta...
Nej, jag ska sluta följa mina vänner upp till matsalen.
Jag äter när jag äter!
Mat smakar skit när jag måste tvinga i mig skiten!

Sen är jag inte underviktig!
Jag väger normalt!
Så sluta tjata på mig för fan!

Om jag ska leve efter vad alla andra andra tycker och tänker.
Så kommer jag fan aldrig kunna få lära mig någonting själv.
Jag vet, att mina vänner är rädda om mig och att dom inte vill att jag ska bli sårad.
Men...Jag måste få chansa jag åh. Jag måste också får göra dumma saker.
Vem har sagt att det bara är som får göra det?
Ni kanske tror att jag är en sån där duktig tjej.
Men då känner ni mig inte tillräckligt.
Ni kan säga vad ni vill.

När jag väl har hittat en kille.
Som får mig att glömma det dåliga.
som får mig att känna mig älskad.
Som får mig att känna mig speciell.

Ja då jävlar.
Så ska det snackas skit om han!
Och att jag ska ge fan i att träffa han!
Varför säga så?
Vill ni att jag ska vara ensam och känna mig värdelös och oälskad?

Det "roliga" är.
Att dom flesta som säger att jag ska ge fan i att träffa personen.
Har själva försökt att få han en gång i tiden.

Då undrar jag: Är ni så jävla sotis på mig, för att jag har kommit ett litet steg närmare han än vad ni har gjort?
Så att ni gör allt för att jag inte ska "få" han?

Jävligt patetiskt i så fall!

Nej.
Du får inte.
Du blir fet då!
Vill du att han ska tycka det?
Nej, precis!
Om du äter..
Så ser jag till att du får sömnlösa nätter.
Och tvingar dig till att träna hårdare!

Jävla ångest!
Ångesten ligger alltid steget före.
Det känns som att ingen fattar...
Om jag inte vill äta.
Tvinga mig inte då.
Blir bara...finns inte för vad jag blir!

Asså.. Åhhh!
Blir så jävla förbannad.
-haha, kan du inte dricka riktigt?
-(hånflin) nej det kan hon inte nå.
-haha!

Såna här småsaker.
Blir jag riktigt förbannad på!
Och kom fan inte och skriv eller säg att det inte är något att bli förbannad över!
För ni har ingen jävla aning om vad det handlar om!

Sen är jag jävligt trött på att folk ska säga att jag är för snäll hela tiden...
Varför har ni satt den stämpeln på mig?
Ni känner mig inte tillräckligt.
Eller..ni känner mig inte alls!

Alla dessa jävla små saker.
Gör så jävla mkt i mitt liv.
Och inte på ett bra sätt.
Utan tvärtom!

Drack ju med några vänner igår.
Blev väl lite full.
Träffade en "gammal" estet ^^
Jag typ "heeeeeeeej"
Och gav han en kram.
Åh han typ "hehe,hej, är du full? vad fan är det frågan om?"

hehe ^^

Jag däcka hemma hos pöjken.
Jag tänkte ju förut att jag skulle dissa han och försöka glömma han.
Mena asså...
Det är för svårt att förklara...

Men han var hur snäll som helst!
Han fick mig i säng (neeej, inte på det sättet)
Sen så somnade jag ganska snabbt.
Så det har inte hänt något.

Och ingen bakfylla denna gången heller.
Yes! :D

Nu sitter jag i mjukiskläder.
Ska ta och se på lite filmer och bara ta det lugnt av dagen som är kvar :3

Hörde av mig till pöjken idag.
Asså, fan vad jag känner mig tjatig!
Hoppas bara att han inte tycker det.
Ska kanske träffa han i morgon.
Hä märks vad som händer.

Ska iaf ha roligt i morgon ändå!
Ska ut igen!
Och ja.
Ni fattar! ^^
Jag kommer iaf glömma allt det dåliga.
Det är positivt!

Min mormor och morfar lär faaaan nästan vara blinda eller nått.
Dom är sååå emot tatueringar och piercing!
Och vad har jag? Jo!
En piercing i läppen!
Så jag har ju liksom förväntat mig värsta utskällningen och allt av dom!
Men.. nej!
Inte ett ljud! Dom har inte sagt ett skit!
Men i för sej så märkte dom inte när jag hade färgat håret.
Från BLONT till MÖRKBRUNT!

Men annars!
Så ska dom märka allt!!!

Förstår mig inte på dom...

Haft huvudvärk i flera dagar.
Och det finns inget som hjälper.
Inget som förhindrar eller tar bort den.
Sen ska man må anmält skit dåligt.
Men jag kämpar mig igenom alla jävla dagar iaf.
Fast jag hellre vill bort.
Bort från allt och alla!

Sen vet jag inte hur jag sak göra med pöjken.
Ena sekunden är det som att han är seriös och allt.
Och sen som om han inte alls vill.

Och jag vill ju höra av mig till han.
Åh, fråga om vi ska träffas nån dag.
Men jag känner mig så jävla tjatig då.
Jag fråga han förra veckan flera gånger.
Och jävlar vad jag kände mig tjatig då.
Åh jag vill inte att han ska tycka att jag är det så..

Alla vill att jag sak att jag sak dissa han.
Visst, jag kan på ett sätt förstå de.
För han påverkar mig mkt när det gäller mat och vikt.
Men!
Han får mig att känna att jag är specielle,att jag betyder nått!
Jag får känna mig älskad.
Och dissa r jag han...
Kommer jag gå tillbaka som jag var innan...
Och det vill jag faaaaaan inte!
Svårt det här...

Vill inte.
Orkar inte.