Idag har jag varit massa duktig. Belönade mig själv med Ben&Jerry's och té efter att ha varit med på skolans idrottsdag trots feber, omnom. Enda mindre duktiga var att jag glömde äta frukost och kollapsade efter att ha tagit mig upp för en backe. Benen var visst inte så stabila längre, men det gick bra. Åt lite godis och fortsatte hemåt.
Ligger i min säng och lyssnar på blessthefall, hade nästan glömt hur mycket jag tycker om dom. Kom in på ett random tankespår och nu är jag fundersam och förvirrad. Kom och tänka på oss, hur det var...och så. Insåg också att jag inte har någon aning om det enda blyertsporträttet jag gett bort, ens existerar längre. Kommer inte ens ihåg hur det blev längre, kommer bara ihåg vilken bild jag ritade av.
jag undrar om du älskar någon nu, så som du sa att du älskade mig. för det var väl ingen lögn, ingen illusion? jag undrar hur det skulle bli om vi träffades igen. hur du skulle bemöta mig. om du skulle försöka ta kontakt, eller om vi skulle stå och snegla på varandra i smyg, från varsin ände av rummet, som främlingar
Nu funderar jag på att sätta mig och måla någonting fint i akryl, var så länge sen sist. Får se om jag kan få till något ^___^
Sitter på mattelektion, klädd som en liten poppare och med ångest över min egen inkompetens. Gör uppgifter på rullande band men förstår egentligen inte ett skit.
Jag kommer ihåg när det här var ett av mina favoritämnen, när jag kunde sitta och räkna i timmar frivilligt.
Drömmer drömmar om att få gå bild istället, drömmar jag inte kan infria.
Hatar natur, hatar mattespets, hatar fysik, kemi, biologi och t.o.m. samhällskunskap, för vissa i min klass får en verkligen att tappa tron på mänskligheten.
Nej, bild låter så underbart. Att få spendera dagarna med att få göra det jag tycker om allra mest, och utvecklas som människa, istället för att utvecklas som faktabok.
Men jag älskar min klass. Älskar sammanhållningen och stämningen, älskar mina vänner som alltid uppmuntrar mina random stilbyten och personlighet och aldrig skulle försöka ändra på den jag är för att jag inte är bra nog.
Fastän jag inte är bra nog.
Han som småretas hela tiden och säger att han härdar mig så att jag inte blir ledsen om någon annan gör det, och som alltid labbar med mig, trots att jag inte förstår kemi.
Hon som är lite tafatt men alltid lyssnar och inte lämnar min sida hur tråkig eller osocial jag än är. Som alltid försöker förstå och som jag kan prata om så mycket om. Som aldrig går i byxor, men alltid i missmatchade mönster, för att vanligt är så tråkigt.
Han som alltid går runt med en höghatt av silvertejp och en sonic screwdriver, och klappar mig på huvudet för att han tycker jag är söt, och alltid kramar mig när jag fryser.
Han som är konstant cynisk och ser ponies som en troende ser sin religion, som alltid ragear på mig när jag råkar benämna Rainbow dash som "han" eller "den", men alltid ler och skrattar åt mina skämt.
Hon som alltid skrattar högst åt de tråkigaste sakerna och står upprörd och pessimistisk inför varje liten motgång. Men som vill kramas varje morgon och alltid försöker sitt bästa.
De är en udda liten skara, men de är det enda fina som förgyller min skolgång <3
- Den gången då jag satt i korridoren utanför hans dörr, och försökte låtsas som om allt var okej. Hur du satt med ryggen mot din dörr snett mittemot mig och tyst, för första gången, sa att du älskade mig.
- När vi satt på din säng mitt i natten, i fullständigt mörker, och försökte förstå allt som gått fel. Då du somnade vid min sida och jag inte vågade lämna dig av rädsla att aldrig få se dig igen. Sen vaknade du och sa att du ville vara ensam. Du bad mig gå och jag trodde jag skulle gå i tusen bitar.
- Den gången då du sa att du älskade mig och vi låg. Direkt efteråt sa du att du inte hade några känslor kvar för mig och gjorde slut, och jag förstod inte hur du kunde göra så. Jag föll på gatan när jag försökte gå och du bar mig hela vägen hem.
- När det varma vattnet strilade över min axlar och jag satt med mobilen i knät, utan att bry mig om att den blev blöt, och berättade för dig att det var för sent nu, att jag inte klarade mer, och du bad mig att inte lämna dig. Men han sa ingenting och jag förstod inte hur man kunde hata någon så. Sen hittade min mamma mig och jag grät för att jag ville dö i fred.
- När du sa att ingenting var oöverkomligt så länge vi hade varandra och lovade att alltid finnas kvar.
- Den gången då vi hade picknick och du sa att jag var som en syster för dig, att du aldrig hade älskat någon så förut. Två månader senare hatade du mig och jag visste inte vad jag hade gjort fel. Jag förlät dig igen och igen när du bad om förlåtelse men du krossade mig gång efter gång och jag vågade aldrig lita på dig igen.
- När jag skulle hoppa ut genom fönstret och du kom in och drog ner mig i din famn. Jag grät och sparkades och du var så arg över att jag ville skada mig själv. Du höll om mig så hårt och berättade hur självisk jag var som ville såra någon som älskade mig så.
- När jag blev arg på dig och gömde mig ute på taket och grät. När du hittade mig efter att ha letat i en timme örfilade du mig och sa att jag aldrig fick göra så igen. Jag var så rädd och du höll om mig, och vi visste att ingen av oss någonsin skulle göra om det igen.
Har varit ett känslomässigt vrak de senaste dagarna. Bara gråter hela tiden.
Saknar finaste så fruktansvärt mycket och känner mig väldigt ensam.
Fysiskt sett failar min kropp. Blir svimfärdig varje gång jag går upp för en trappa eller backe och har fått ledhinneinflammation på nyckelbenet. Orkar inte.
Mitt huvud samarbetar inte och kan inte ens formulera ett vettigt argument i en diskussion som jag kan utan och innan.
Var tvungen att stanna hemma från förbundssamlingen eftersom jag faller isär.
Behöver spendera helgen med att försöka limma ihop mig själv igen.
Den 26e oktober kommer finaste ner och tar hand om mig. Vet inte om jag klarar mig tills dess om det inte blir bättre snart.
Det är så fint att prata med någon man älskar så mycket.
Att få känna sig alldeles perfekt och vacker, trots att man egentligen ser risig och trött ut.
Att få höra att man är den finaste flickan i världen.
Igår var jag på Handkirurgiska mottagningen på kirurgiska för att få veta reultatet av nervundersökningen.
Den visade att jag hade skador på flera ytliga nerver, de är pga dessa som jag har avdomnad i fingertopparna. Däremot har jag inte karpaltunnelsyndrom, vilket de trott innan. Detta betyder alltså att jag inte behöver opereras.
Dessutom kom de fram till att jag har skador på nerver i nacken...hur nu det hänger ihop. Men det gör att jag fått mycket spänningar i där och det är antagligen delvis pga detta som jag fortfarande inte kan anstränga armen fullt ut.
Nerverna som gått av i armen kommer troligen aldrig läka. Och om de gör det så kommer det isåfall ta några år.
Det känns lite hemskt. Hemskt att det gick så långt. Att jag utsatte mig själv för allt det här.
Idag påbörjades dagen med att stiga upp vid 10, trots endast någon timmes sömn, för att ta sig in till stan och vara på Gamla Ullevi 12.00. Sa jag att jag gått och blivit fotbollsfantast? :D eller...kanske inte.
Råkade dock gå av vid Nya Ullevi istället, och försökte alltså i zombie-mode hitta från punkt A till punkt B på 5 minuter pga. försenad spårvagn. (Vadfan är det med alla dessa spårvagnsstopp, omdirigeringar av spårvagnstrafiken och spårvagnar som kör av spåret, TROTS att spåren är nybyggda...? -___-")
Well well, hursomhelst lyckades jag mirakulöst ta mig fram i tid. Fantastiska känsla ~w~
Målet var alltså Distriktslunchmöte på Max, weii ;)
Mötet tog 3, 5h och var så otroligt givande. ÄNTLIGEN får jag ett regelbundet utlopp för mitt behov av diskussion med vettiga människor. Det blev mycket planerande och en del beslutstagande och overall känns det bara fantastiskt kul att jag har bestämt mig för att engagera mig i det här. Sen att jag är uppbokad med UNF-relaterat stuff alla helger fram tills november är ju en annan sak....xD Menmen, fun stuff :>
Efter att ha ätit mig mätt på Greenburgare och pommes, så bar det av till Mölndal för att möta upp familjen vid en restaurang och proppa i mig ännu mer mat! ;D Massa sushi, räkor, tofu och framförallt; unlimited friterade bananer med glass* - * *lyckan som uppstår* Även en hel del serious talk angående hur min mamma beter sig mot mig på morgonen. Vi kom fram till att vi ska ha en prov-månad, och då menar jag "prov" som i "nationella proven" och inte som att "pröva på". Serious stuff alltså, blir onda konsekvenser om jag misslyckas med att gå till skolan under denna period, men om jag lyckas så kommer jag antagligen få flytta hemifrån tidigare än vad som är överenskommelsen för tillfället (när jag går ut gymnasiet om 1, 5 år).
Middagen avslutades med att rulla hem, hehehe.
Så, det är mycket som står på spel den här månaden. Men jag ska se till att klara det.
Älskar ibland när mitt förnuft inte fungerar och jag är nedstämd eftersom jag tror att folk hatar mig och bara vill att jag ska hålla käften, och så kommer finaste och motbevisar mig bara sådär. Som om filuren känner på sig att jag behöver känna mig lite älskad, trots att han inte ens pratat med mig innan eftersom jag inte vågar ta kontakt i tron att folk tycker det är ett slöseri med tid att prata med mig.
Så kommer han där helt plötsligt och säger fina ord som älskling och bäst och peppar mig inför att klara skolan imorgon. Så jävla fint <3
