Som det är

Sitter på mattelektion, klädd som en liten poppare och med ångest över min egen inkompetens. Gör uppgifter på rullande band men förstår egentligen inte ett skit.
Jag kommer ihåg när det här var ett av mina favoritämnen, när jag kunde sitta och räkna i timmar frivilligt.
Drömmer drömmar om att få gå bild istället, drömmar jag inte kan infria.
Hatar natur, hatar mattespets, hatar fysik, kemi, biologi och t.o.m. samhällskunskap, för vissa i min klass får en verkligen att tappa tron på mänskligheten.
Nej, bild låter så underbart. Att få spendera dagarna med att få göra det jag tycker om allra mest, och utvecklas som människa, istället för att utvecklas som faktabok.

Men jag älskar min klass. Älskar sammanhållningen och stämningen, älskar mina vänner som alltid uppmuntrar mina random stilbyten och personlighet och aldrig skulle försöka ändra på den jag är för att jag inte är bra nog.
Fastän jag inte är bra nog.

Han som småretas hela tiden och säger att han härdar mig så att jag inte blir ledsen om någon annan gör det, och som alltid labbar med mig, trots att jag inte förstår kemi.

Hon som är lite tafatt men alltid lyssnar och inte lämnar min sida hur tråkig eller osocial jag än är. Som alltid försöker förstå och som jag kan prata om så mycket om. Som aldrig går i byxor, men alltid i missmatchade mönster, för att vanligt är så tråkigt.

Han som alltid går runt med en höghatt av silvertejp och en sonic screwdriver, och klappar mig på huvudet för att han tycker jag är söt, och alltid kramar mig när jag fryser.

Han som är konstant cynisk och ser ponies som en troende ser sin religion, som alltid ragear på mig när jag råkar benämna Rainbow dash som "han" eller "den", men alltid ler och skrattar åt mina skämt.

Hon som alltid skrattar högst åt de tråkigaste sakerna och står upprörd och pessimistisk inför varje liten motgång. Men som vill kramas varje morgon och alltid försöker sitt bästa.

De är en udda liten skara, men de är det enda fina som förgyller min skolgång <3