Nellies blogg

Hej. Jag har nu lyckats slita mig ur min alltför sköna säng. Eller ja, jag gick upp för ungefär 40 minuter sedan. Jag har hunnit tappa en köttgryta i golvet och fått lov att torka golv, städa upp det osv. Kom även på att jag inte har någon matlåda idag (därav köttgrytan.. som jag tappade i golvet....) och letade efter Varma Koppen-soppa att ha som sista utväg, men nej, den är borta. Så jag har nu kokat spaghetti, som FYI blev alldeles för salt. Mästerkocken Nellie slår till, alltså. Om jag hinner ska jag typ, steka på nån korv eller så, så jag slipper ha med mig bara spaghetti?? Livet.

Börjar om en timme och fem minuter. Har inte gjort mig i ordning så jag är jättestressad. Så jag lämnar er här. Och det är mörkt och kallt och jag gillar det inte. Buh. Kommer ha så himla tråkigt hela dagen. Om någon bara ville socialisera med mig så hade allt blivit enklare men så är det ju inte här i världen. :/:/ Ska se till att komma ihåg att ta med min iphoneladdare så jag kan lyssna på musik samt ladda vid behov. Grejthöjta. ( < om ni vet vilket barnprogram det kommer från är ni bäst. Men inte Markus, för jag vet att han vet)

So long lovlies, hörs ikväller.

Jag minns när jag var och hälsade på hos Elsie på sjukhuset en gång, då visade doktorn "hjälpbilder" som visar olika saker så man ska förstå lite mer om sjukdomen, de bilderna har de mest till små barn som Elsie. Men jag fick se en bild, och där var det ett barnskelett. Det var ifylld med rött nästan överallt. Hela armarna, men inte händerna. Hela benen, men inte fötterna, bäckenben, ryggrad, revben, alla ben i bröstkorgen och sådär, halsen, nyckelben, axlar, mesta dels av kraniumet var ej ifyllt, endast toppen av kraniet, en stor rund cirkel, rött, rött rött. Sedan, efter att jag betraktat bilden en stund så sade doktorn: "Det rödmarkerade är överallt där Elsie har cancer". Sten. I magen. Tungt.

Jag träffade inte Elsie så ofta i denna period. Hon mådde oftast för dåligt för att kunna vara hemma. Det var jätteilla med henne ett bra tag. Men man träffade ju henne ibland och det var hemskt att se hur hennes långa, lockiga, blonda hår föll av huvudet mer och mer för varje gång. Tills hon var helt skallig. Hur hennes söta ansikte svullnade upp och blev stort och spänt. Hennes röst försvann. Länge kunde hon inte prata alls, hon kunde bara viska. Hon pratade aldrig. Hon var ständigt grinig och på dåligt humör. Från att få kramar, pussar och höra "jag älskar dig Nellie" varje dag, till att hon bara satt i vagnen jämt och ville bli gungad på pga magont. Hon ville inte prata med någon heller, hon var bara tyst. Ibland åt hon inte heller. Då fick hon sondmat. Ur sonden fick hon även mediciner. Ofta kräktes hon flera gånger om dagen. Ibland så att sondslangen nästan åkte ur magen på henne.

Efter ett tag kunde hon inte gå längre. Efter ytterligare ett tag kunde hon inte heller krypa längre. Hennes ben blev för ömma av alla starka mediciner, och till slut tvinade musklerna bort i benen. Hon kunde inte heller längre gå på toaletten, så hon fick börja använda blöja igen. Hon kunde inte gå på mycket lång tid. Man fick alltid bära på henne eller ha henne i vagn, trots att hon numera var tre år och sedan ännu äldre.

Vi i familjen gjorde allt för henne, vi gjorde allt för att hon skulle ha det så bra som möjligt. Bakade med henne jätteofta, hon fick alltid bestämma mat, om det så var så att hon ville ha till exempel tacos alla dagar i två veckor. Om hon helt plötsligt vaknade mitt i natten och bad om potatis så fixade vi det (detta hände ofta). Detta var en underlig tid i livet, och mycket jobbig. Och detta är egentligen bara början. Alla mina vänner, bekanta och folk man knappt ens kände frågade frågor om det: "Vad har hänt din syster? blabla".. Överallt, man kunde aldrig gömma sig, aldrig undgå.

Oftast var hon för sjuk för att kunna ta med sig till affärn och sådär. När man har leukemi, blodcancer, så har man inget immunförsvar alls oftast, eftersom det är en del av ditt immunförsvar som ger dig cancer (detta är så sjukt..) så man måste eliminera immunförsvaret för att cancern ska försvinna. De få gånger vi kunde ha med henne till affären, eller ut utomhus överhuvudtaget, så kollade folk snett, gav konstiga blickar, folk var så himla ohyfsade. Man kunde se både vuxna och ungdomar stå och viska. Alla gjorde det, helt ogenerat. En unge ropade en gång: "HAHA varför har du inget hår?! HAR DU CANCER ELLER?" åt Elsie, när hon var lite, lite äldre. Och mamma svarade ju att det hade hon. Då blev pojken tyst och gick, men jag förstår inte hur folk kan göra så. Till och med barn borde veta bättre.

Tror inte jag orkar skriva allt på en och samma gång, så jag börjar med en del, eller nåt. Måste även städa mitt rum som återigen ser ut som ett världskrig, men skriver lite först pga dödsont i magen och sånt. Kanske blir 2-3 delar (kanske mer, vet inte hur mycket text det verkligen blir) men sedan kommer jag posta ett inlägg med fotografier från hur som såg ut innan, hur hon såg ut under den tiden, och även bilder från nu efter också. Kanske blir lite hoppigt här och lite konstigt, men minnena är lite suddiga från denna tid då detta var en mycket jobbig tid för mig och min familj.

När Elsie var två så hade hon mycket blåmärken överallt, jämt. Efter att det varit så ett tag så blev vi ju fundersamma, då det inte är normalt att ha blåmärken över hela kroppen, hon fick flera nya varje dag utan att ens ha gjort illa sig. Små barn gråter ju oftast för minsta grej. Hon hade blåa märken överallt på kroppen, jämt. Den dag min storebror busade med henne och låtsasbet henne (ni vet med läpparna över tänderna och man inte ens trycker till knappt? På skoj liksom, han låtsades vara ett monster som skulle "käka upp" henne eller så) så fick hon ett stort, blått märke som var munformat bara någon minut efter. Givetvis var hon inte ledsen, för han hade ju inte gjort illa henne. Det var då dem tog henne till sjukhuset för att ta prover och se vad som var fel. Men vi förväntade oss inte det besked som vi fick.

Jag hade ganska precis börjat nian, det var i slutet av september. Jag var påväg hem från skolan, jag hade håltimme. Genom grinden kommer jag, och det första jag ser är min mamma som sitter på trappen utanför ytterdörren med en telefon i handen och gråter. Hysterisk. Jag gråter ju så snabbt jag ser henne, förstår att något är fel, men inte vad. Hon gråter och skriker, och kräks av all gråt, och kan inte ens prata för hon är så ledsen. Några enstaka, osammanhängande ord får hon fram, och till slut lyckas jag förstå vad hon säger. "Ringde, Elsie, Sjukhus.. Inte... Uppsala.. Fel", och jag förstår att det är något allvarligt fel med min lillasyster. Hon var två år gammal då, skulle fylla tre.

Ungefär hela släkten kommer hem till oss, alla gråter, jag förstår ingenting. Vet bara att det är fel på Elsie. Får höra att cancer är det nog, gråt gråt gråt och jag hysteriskt ledsen i trappen i vad som känns som timtal. Sedan försvinner dem. Mamma, Ulf, Elsie och Freddie, till Uppsala. Bara sådär. På vad som känns som ett ögonblick, samtidigt som en evighet, så försvinner dem. Och jag var hemma i huset med min storebror som nyligen lyckats bli ren från narkotika och min då 13åriga lillasyster.

Minns inte riktigt när, det kan ha varit dagen efter, så får vi ett samtal från mamma. Elsie hade cancer. I blodet och benmärgen. Blodet som flöt i hennes ådror var fyllt med dödande parasiter som tog kål på henne. Elsie hade cancer. Och här tog stormen fart. På 100 dagar var de hemma 8 dagar. Och de dagar de var hemma så hann de bara komma hem, packa upp, och sedan fick Elsie alltid feber eller något liknande så det var bara att vända igen.

Under den här tiden var det jag som tog allt ansvar, jag var som en mamma. Det var otroligt jobbigt. Jag hade det mycket tufft i skolan, gick 9an med förflutet 75%-skolk och hade nyligen blivit bättre med det. Med prov, läxor och allt möjligt att tänka på, mina betyg, allt, dagar från 08:40 till 16:00 eller så, och ta hand om allt hemma. Varje dag skulle hela huset städas felfritt, allt skulle dammas, ställas i ordning, dammsugas, torkas golv, allt ni kan tänka er + "sanering" av allting, så jag var tvungen att torka av alla ytor i hemmet så det skulle vara så nära bakteriefritt det går, ifall mamma och de skulle få komma hem. Varje dag. Handla. Laga mat åt alla, ta undan efter det, ha koll på Annie (13årig syster), ta hand om hunden, katterna. Hålla koll på storebror som mådde skit, hålla koll så det inte går åt helvete, allt var på mina 15år gamla axlar, och jag som knappt ens visste hur man lagade mat. Vilket låter hur löjligt som helst, men så var det. Och så tvätten givetvis. Allt ni kan tänka er. Jag hann inte med mig själv, mina tankar, mitt huvud. Inget hanns med.

En kväll skulle min bror bada i vårat badkar, och han gick in dit kl 21 ungefär, och jag pratade med mamma i telefonen och vi kom fram till att det skulle vara bäst ifall jag stannade där nere så han inte somnade där eller så. Till kl 03 på morgonen satt jag och försökte vara vaken i vardagsrummet, jag skulle upp kl 06:30 nästa morgon för att hinna med allt innan skolan. Då och då gick jag och knackade på, se så han inte sov. Till slut, trots kampen mot tröttheten så somnade jag, där i soffan. Nästa morgon kommer jag in i badrummet och min bror var som tur var inte kvar i badet. Men där låg blöta chips i badkaret, papperstussar spridda över badrummsgolvet. Papperstussar med blod på. Han hade tagit ett återfall, min bror. Jag ringde min mor. Jag fick lov att sätta på mig gummihandskar och städa upp oredan. Han har hepatit-C, därav handskarna. Städa upp blodet, pappret, chipsen, sanera badrummet.

Nu orkar jag inte skriva mer, fortsätter sen. Ångest.

JAG KOMMER GÖRA MIG SÅ JÄVLA ILLA HÄR

Kom hem för ett tag sedan. Drack hur mycket som helst men blev inte det minsta full?? Är väl immun sedan igår, det sög ju. Ville bli helt pissad. :&& Nu sitter jag här, i min säng, har ont överallt och grejar på tumblr. Har inte vart in på tumblr på 100år och har väl aldrig riktigt använt den något i en längre period och så, har typ ingen följare alls :/:/:/ Men who the fuck cares, tumblr är bra tidsfördriv.

Vill rita och måla på hela mina väggar och bara gå lös med kreativitet och känslor, men klockan är mycket och min kropp är död så jag orkar fan inte. Den jäveln som kommer hit och ger mig helkroppsmassage (speciellt ben, allra mest speciellt: lår) bjuder jag på hemrullade cigg och bullar. Har så jäävla ont och har tagit värktabletter till och med men skiten går inte över, det lindras inte ens. Cpkropp.

Känner mig ful just nu och sånt där härligt.

Här har ni ett foto från en gång i tiden då jag var snygg.


Och ett foto från en gång i tiden då jag var lite söt och sliten:



Det är så svårt att vara den man vill vara.
Det är nästan omöjligt.

Hej och hå

Nu är jag fixilixad och skall dra iväg till min mosters hem.
Fixade en jättenaturlig makeup för en gångs skull.
Blev väl helt ok. Vad tycker ni dååå?


Kysselikyss på er. Hörs kanske inatt.

Tjaba. Jag är trött på livet och ska strax gå och fixa till mig för att lämna hemmet.

Jag är besviken på digdigdig, och du bara leker och du bara gör allt för att göra illa mig. Du bara låtsas med allt och allting och ber mig ljuga om det och det och jag orkar inte, orkar inte. Men ska vara tyst för att jag orkar inte ställa in mig på förstörelse. Men jag är fan värd, jag spelar roll. Jag är speciell och jag betyder faktiskt någonting så du får inte göra såhär mot mig, du fick inte göra så mot mig. Och inte bara mot mig. Och jag blir trött, trött på dig.

Blä.

Här är två bilder på mig i glasögon (naej jag har inte glasögon, men tycker jag ser smart och äldre ut i det, vill nästan ha?? Synd, har perf syn men ändå.

"Oh, need some help with your homework?"



Plus en glad bild från igår:


Och en ett år gammal bild som visar att jag är jääättelång ;);)


Peuspeus

Godagens mina kära bloggbevakare/bloggläsare.

Fick ju gårdagen (natten) att låta som skit, om jag minns rätt. Men det var faktiskt skitkul. Jag drack, shotade vodka, shotade, shotade, shotade, drack. Blev full som döden och dansade som en gudinna. Jag dansar ALDRIG. Jag har alltid sagt att jag inte kan dansa när folk ber mig, haha. Står där bredvid och känner mig dum. Men denna natt, jäävlar vad jag dansade. Flo Rida (ft. T-pain) med Low/Applebottom jeans spelade och ni fattar väl hur man dansade då :// Jag, en asskön brud och några boys dansade som fan, Ahmed var med (älskar Ahmed, han äger) och vi bara körde, hahaha. Visste inte ens att jag kunde gå ner så långt, lel :pppp Idag har jag träningsvärken från helvete, hahaha, känns som benen ska ramla av när som helst. :'( Buuuu

Jag fick även gå ut i kylan och hämta en medvetslös tjej som satt/låg på asfalten på gatan med några av hennes kompisar som bara stod runt och glodde. Jävla idioter, hon var ju helt körd, ofta man inte bryr sig mer än så? Jag fick örfila henne flera gånger för hennes medvetande var fan helt putsväck, hon kunde inte titta på mig ens, och inte prata heller för hon fick bara ut enstaka bokstäver. Fick lyfta in henne i huset och hälla i henne vatten, stackarn. Fattar inte att ens polare inte bryr sig mer, det kunde liksom ha gått illa med henne? Gud.

Sedan gick jag limbo under en killkompis arm och jag ägde på det med. Jag vann över typ tre-fyra st. Kan ju också bero på att jag är så satans kort, så kanske är fusk.. Men ändå. Det var en massa skönt folk på festen, många jag inte kände, men som var skitschyssta. Senare under kvällen så blev det bråk och en snubbe (vi kan kalla honom X, vet ej vad han heter) ramlade ner för yttertrappan tillsammans med en killkompis till mig, och X skrek och skrek och skrek att hans arm gått av och grejer, haha. Shit vad han vrålade, helt sjukt. Och vi försökte lugna honom och grejer, en killkompis nr2 kom och försökte hjälpa till och han blev bortknuffad med värsta farten, så han ramlade med ryggen på en skitstor kruka (haha) och det var där som jag sprang ut i nylonstrumpbyxor för att se om han var okej. Så kom en asdryg fittkompis till mig (hon är världens mest dryga människa när hon är full + mytoman) och började slåss med X och grejer, jag och killkompis2 försökte dra bort henne, hålla i henne osv men det gick ju skit. Jag frös fötterna av mig pga nylonstrumpor i fruset gräs liksom. Tjejkompisen slog mig i ansiktet flera gånger i försök att ta sig ur mitt grepp, haha. Mina fötter var helt förlamade och gjorde skitont och till slut blev jag så förbannad att jag satte mig på verandan och grät av ilska. (Det gör jag bara när jag är jäääävligt arg och frustrerad, hah) sedan kom polisen. :):) Det var najs. Det gick dock bra, det var lugnt och grejer. Tjejen som hade festen tog två egobilder med den manliga polisen innan de drog hahaha, så cp.

X satte sig i soffan, och stödde sig med båda armarna när han försökte sätta sig utan att ramla. Min killkompis2 kom och kollade hur det var med honom, armen och sådär och X skrev "den är fan av på mitten! Min arm är av på mitten, den är bruten mannen!!" fast han satte tyngd på den när jag tittade och han höll på med telefonen med båda händer när han sade just detta, haha.. Skoj.

Det var ungefär här som allting bara spårade och gick åt helvete, eller ja, allt blev tråkigt och så. Alla ställen var stängda med så vi kunde inte fixa käk. Jag hade inte ätit på över ett dygn. Idag åt jag för första gången sedan i förrgår och det var som himlen, vill jag lova. Nu mår jag helt ok om man bortser från att jag har ont i ca hela kroppen och är dyngförkyld. Ikväll drar jag till släkt med min familj och super mig redlös där istället. #yoloswagmothafucka

Loveu all

Var på fest hos "kompis". Var kul. Orkar inte berätta om det nu, tar det i morgon. Skulle sova hos "kompis" men hon hade hittat nån kille som hon knullade med och de andra som var där låg också och knullade. Seriöst. Alla där knullade, förutom jag, givetvis. Är lite lustigt sådant där. Gick hur som helst hem, mamma hade som tur var inte låst dörren fastän jag skrivit att jag skulle sova borta. Tur.

Lite lustigt med den här "kompisen". Hon har alltid varit en prinsessa. Allas drömtjej. Så länge jag känt henne, vilket är sedan 2an. Alla har ALLTID velat ha henne. Inte bara killar för sexuellt/förhållande liksom, utan kompisar med. Om jag var vän med någon som "kompis" inte var vän med, så träffade den där vännen "kompis" sen så var de helt plötsligt bffs och jag fanns inte ens längre, i princip. Alla killar jag gillade blev kära i "kompis" istället för mig. Blev tillsammans med "kompis". Varje fest är alla killar flockade runt "kompis" som om de var hungriga vargar och hon ett stycke kött. Helt sjukt. Känns konstigt. Är väl inte svartsjuk direkt.. Liksom, jag är inte jätteintresserad av folk. Bara det att hon alltid är bättre. Hur mycket bättre jag än är som person (förlåt, men det är jag faktiskt. Orkar inte förklara..) så är hon alltid den som alla älskar. ALLA. Alltid. Hon har sådan karisma. Vet inte vad det är med henne. Hon är allt alla vill ha, i alla lägen. Och det gör mig ledsen ibland, för jag är allt ingen vill ha.

Så, ja, givetvis så fick hon välja och vraka bland alla killar idag med. Fattar inte vad det är för fel på mig, hah. Ingen bryr sig någonsin om mig. Snackar med mig lite kanske. Säger "Nellie du är så go! Blir jämt glad när jag träffar dig blablabla" men det är tomma ord. Ungefär exakt det där sa en snubbe till mig idag och att jag var fin som jag var osv sedan gick han och knullade med en tjej jag känner. Inte för att jag hade velat ligga med honom direkt, det är själva grejen. Jag är liksom i friendzone, hah. Najs liv

Orkar inte skriva mer. Blev att jag skrev mer än vad jag ens tänkt göra. Är äcklad av hela världen, allt och alla. Mest mig själv. Är så ledsen, för jag betyder ingenting för nån längre. Betyder inte ens nånting för Dig längre. Du skulle höra av dig idag men det gjorde du inte. Ha.

Note to self:
Få aldrig någon att tro att du är speciell; för det är du inte.

Tack och adjö, skall avlida i några timmar.

Får ett jävla utbrott snart, min familj är fan helt jävla dum i huvudet, eller ja, mamma är helt jävla dum i huvudet. ORkar inte orkar inte orkar inte orkar inte , seriöst, hon är SÅ_JÄVLA_DUM_I_HUVUDET åååååååååååhhhh. Blir nog karatefylla.se ikväll pga har inte ätit någonting alls på hela jävla fittdagen och blir inget nu heller pga min mamma är sjuk i huvudet (nej hon sa inte åt mig att jag inte fick käka, men hon gjorde mig så förbannad så jag gick därifrån) fyfan vad jag arg jag, sprängs fan snart jävla idiotfittor åååååååh förlåt, förlåt att jag är så jävla jobbig och patetisk just nu alltså, men måste verkligen bara skriva av mig allt för annars kör jag huvudet genom fönsterrutan eller nåt

asfdpasfmäofapåaslp¨låadlpasdladlsåladpspåasd klåapsdk åpka åpkdaåplads dpålåa¨dö¨qwårleowpgjsvkclpdaö,svflpåad åapskd poamsd åpla kukidiot jag hatar dig hatar dig hatar dig hatar dig hatar dig hatar dig, fattar inte varför jag aldrig duger åt dig och varför jag jämt är den värdelösa som inte är värd ett skit, för så är det för dig mamma, jag är ingenting, ingenting, ingenting. Jag är ingenting för dig och får väl snart inte ens bo kvar här eftersom jag tydligen är så värdelös och aldrig hjälper till tydligen ÄVEN FAST JAG FAN HJÄLPER TILL HELA JÄVLA TIDEN OCH STÄDAR VARJE DAG JAG ÄR LEDIG FRÅN SKOLAN DIN FITTA, OCH JAG ÄR DEN ENDA SOM TAR HAND OM VÅR JÄVLA HUND OCH GÅR LÅNGPROMENADER MED HONOM FAN VARJE DAG FAST JAG INTE ORKAR OCH KANSKE HAR ANNAT FÖR MIG, MEN NÄ JAG GÖR JU INGENTING

Seriöst jag imploderar, exploderar, brinner upp, sprängs och fan allt på en och samma gång, blir så jävla ledsen på dig. Kan väl lika gärna knulla varenda kille på festen pga jag är ju redan en slampa i dina ögon men hahahahahaha idiot jag är så trött på det här

Dag ett efter hårfärgsincidenten. Håret sitter fortfarande på sin plats på mitt kranium. I smått panikliknande tillstånd öste jag i ett ton efterbehandling i fuktigt hår inatt. Jag sov i det och sköljde nyss ur det. Håret sitter kvar. :'') pratar förövrigt om huvudhår (korrekt benämning: långhår) och inte pubishår. Det är fortfarande blött och jag ska snart klippa luggen. Kanske toppa längderna också.

Jag rakade även benen, armhålorna och bävern (:ppp) i duschen. Min kropp känns torr :( hatar min känsliga hud. Ikväll ska jag få fest WOHOO

Förresten. Vill ni att jag ska reposta katergori-inläggen jag redan skrivit? Vet att många av er inte har läst dem eftersom min blogg inte var lika "populär" (hah) då. Om ni vill läsa och slippa gå tillbaka? Idag skriver jag om Elsie och cancern, om jag hinner. Kysses