sapiosexuals blogg

Har så jävla ont i ryggen nu, efter att ha suttit vid symaskinen sedan i morse. Tänker lägga mig ner, men tänkte slänga in vad man hållit på med, vilket nämligen är ytterligare 7 linnen som gjorts av gamla T-shirts. En del blev bra, en del blev mindre bra. Jag själv gillar mest 4:an, 6:an & 7:an <;

Satt vid symaskinen för första gången sedan man slutade 9:an och provade att göra om en för stor T-shirt till ett linne. Thadaa..
Första gången, men blir fler.

Kan inte ens.. HA, wow.
När folk tror att de förbättrat ens självförtroende för att man "öppnat" sig till dem och ändrat sättet man skriver till dem. Att de tror att man gömt sig hela sitt liv och inte vågat stiga ut i det vilda och faktiskt prata öppet med folk. När de tror att man inte varit sig själv förrän man pratade med dem. När de tror att de bättrat på ens självförtroende bara för att man kan skriva till dem på ett sätt som man inte gör med "alla andra". Det kan ju vara så att det är lättare att prata med folk som man har gemensamma saker med, än med folk som man inte har det. Men sen, det kanske är du som gjort att jag öppnat upp mig? För jag är ju inte alls mig själv bland andra och flippar ut. Nej, jag brukar ju gömma mig bakom andra och vågar aldrig tala, men DU har hjälpt mig att öppna mig. För, det har jag aldrig gjort innan. Det var du som fick mig att ta steget ut i det vilda. Det var du som hjälpte mig att bygga upp mitt självförtroende och gjorde så att jag kunde vara mer öppen, gjorde så att jag slutade skämmas.

I morse förgylldes min dag. Jag gick till skolan och får ögonen på en kille som går en bit framför mig. Han går först vanligt och sedan börjar han röra på armarna, precis som att han går efter en koreografi. Han börjar röra på huvudet, diggande till musiken och verkar försöka göra det "diskret". Medan jag fortfarande kollar på honom, och försöker hålla mig för skratt så mycket att ögonen tåras, börjar han vicka på röven medan han fortfarande håller på att flaxa med armarna. Trodde att jag skulle bryta ihop av skratt. Mitt på stan gick han där, körde sin koreografi eller vad i helskotta det var för något och vickade på sina manliga höfter.
Resten av vägen till skolan hade jag ett leende på läpparna och skrattade för mig själv varje gång som jag tänkte på hans moves. Piggade upp en ordentligt på morgonen.

Har på senaste börjat bli rätt nojig med säkerhet, som när jag cyklar till skolan. Jag tänker hela tiden på hur lätt det är att bli påkörd eller köra på någon i fall att de ej är uppmärksamma osv. Även när jag går på gatan med hörlurarna i tänker jag på hur lätt det hade varit att bara ta tag i mig och dra in mig i en bil, för att sedan köra iväg. Jag vet inte varför jag börjat tänka såhär, men kanske är för att man hela tiden blir mer och mer medveten om vad som händer runtomkring en. Man tycker att vissa saker är overkliga, så som att bli indragen i en bil, bli påkörd - för man har ju en sådan koll, men ändå händer det hela tiden. Varför skulle det inte kunna hända en själv? Sedan går jag ju inte gå runt och är orolig hela tiden, vaktar mina steg osv. men jag har ändå blivit mer medveten om det.

Det fick mig att komma på vad jag drömde inatt. När jag vaknade tyckte jag att det kändes obehagligt, men kunde inte sätta fingret på vad det var. Men nu kom jag på det, då jag hade drömt om att jag blivit kidnappad och bortförd. Först hade jag blivit jagad ända till Jägersro(typ 20 minuter med buss från där jag bor) av någon okänd. När jag sedan försökt få någon att rädda mig var det ett par som sa till mig att hoppa in i deras bil, och i ren panik tänkte jag att de ville hjälpa mig. De började åka hållet som går hem till mig, men de svängde de aldrig av, utan fortsatte rakt fram. När sa jag att de åkte fel, och de svarade de att det var dumt av mig att hoppa in i deras bil. "Man ska aldrig lita på främlingar" sa dem och sedan låstes dörrarna. Jag grät och skrek i ren panik och tänkte på hur lätt det var att förlita sig på andra, att ta för givet och inte tro att folk faktiskt gör så. Jag tänkte på alla barn som blir bortförda på detta sättet, osäkra på om de ens kommer att leva länge till. Sedan kommer jag inte ihåg mer av drömmen.

Har fallit för La Dispute(tack vare Amanda, japp)



I think I saw you in my sleep, darling,
I think I saw you in my dreams.
You were stitching up the seams on,
every broken promise that your body couldn't keep.
I think I saw you in my sleep.
I thought I heard the door open, oh no.
I though I heard the door open,
but I only heard it close.
I thought I heard a plane crashing,
but now I think it was your passion snapping.

Ständigt gapande och humörsvängningar. Ständigt problem som behöver lösas och konflikter som uppstår. Sömnproblem och massa springande om kvällarna. Massa svordomar åt allt och alla, för man hatar alla. Man hatar sig själv och vill dö. Ingen förstår en eller hur man har det. Man ser bara det ytliga, aggressionen, energin som alltid är igång, gapandet och humörsvängningarna.

Jag glömmer bort att jag själv har det, men upplever hur det är varje dag. Tänker aldrig på att det är Tourettes som gör att hon beter sig på ett visst sätt. Jag har nästan glömt hur det var att vara liten med Tourettes. Kommer ihåg hur jävla jobbigt det var med vänner, när man hela tiden behövde göra sina ticks. Hostande, ryckningar, miner, justerande, blinkningar, ögonbrynshoppande och massa annat. Man kunde inte hålla sig undan det, för då var det som att hela kroppen kändes obehaglig. Det gör det fortfarande när ticksen kommer ibland, men jag har lärt mig att hantera dem, så ingen märker längre - bara jag.

När hon säger att hon hatar sitt liv och vill dö känner jag med henne. Hon är ännu bara 8, och jag kommer inte ens ihåg när min depression började. Kan lika gärna ha varit då. Handlar inte bara om själva Tourettesen, utan det har med sjukdomen att göra. Med Tourettes har man tydligen lätt för att få ångest(vilket jag nyligen fick reda på), vilket jag verkligen upplevt. Hade inget specifikt svar på varför, men nästan varje dag var det något som fick en att vilja gå bort. Varje dag kunde man hitta något som gjorde en deprimerad och ångestfylld, behövde inte ens vara något som hade någon stor betydelse, men det fanns alltid något. Det fanns alltid något som kunde sätta igång gråtkanalerna och skrik.
Och sömnproblemen, gud ja. Hörde nog till depressionen också. Vet inte i hur många år som jag hade problem med att sova, precis som min lillasyster har redan nu.

Tänker bara "wow" nu när jag kan tänka tillbaka på det. Hon går igenom exakt samma sak som jag redan gjort en gång. När jag tänkt igenom allt detta gick jag in och gav henne en kram och sa att jag vet hur det är, att jag förstår, jag har också varit i samma sits. 16 bast nu, var 8 när jag fick en diagnos på vad det var för skit som jag hade och började med medicin. Efter 6 års kämpande med läkare för mammas del, för att få reda på vad som var fel med mig(låter så underbart). Och nu har ens lillasyster också det. Bästa är väl att man vet hur man ska hantera det(oftast), men värsta är väl att hon kommer gå igenom samma skit som mig. Hoppas bara att man lärt sig något själv, så att man kan hjälpa henne att förstå sig själv.

Vad fan är oddsen för att få två ungar med Tourettes? De enda i hela släkten.
Mammas fel.

Cyklade fram och tillbaka till skolan idag igen. 1,5 mil dit, 1,5 mil tillbaka. Min rygg såg likadan ut när jag kom till första lektionen som den gjorde när jag kom hem.



Såhär fint såg det ut, och ändå cyklade man i linne.

är vad man blir efter ett pass med Jillian Michaels.



Älskar hur man faktiskt ser att svetten droppar.

Den mesta tiden hatar jag min klass, men det finns stunder då jag inte kan tänka mig klassen utan vissa individer. T.ex Alexander och Andre. Men främst Alexander har en sådan skön jävla humor.

En tidigare händelse: Alex sitter och snackar med Oliwer om att han vill gå på bio med någon. Har tittar då på mig och säger "Felicia hade kanske velat gå med mig" och när jag då svarade "ohja, klart att jag vill" fortsätter han med "Ja, klart att du hade velat". När jag sedan vänder mig om fortsätter han snacka med Oliwer och bara "Vi hade legat i sängen, myst och matat varandra med riktigt mörk choklad, precis så som Felicia vill ha det".

Idag; Jag säger att det är lite kyligt och Alex bara "Felicia, jag kan vara din tröja. Du kan bara ta på mig när du fryser. Säg bara till så kommer jag". Jag skrattar till och säger "klart Alex, du kan vara min tröja". Då vänder han sig sedan till André och bara "jag har redan halva inne ju", sedan fortsätter han med "japp, men sen kommer man ju inte längre".
Både jag och André garvade rakt ut i klassrummet.

Kan inte ens förklara hur jag uppskattar folk som man verkligen kan skämta med utan att något tas på allvar. Alex är verkligen en av dem, och fyfan - klassen hade inte haft några roliga stunder utan honom. Alla jävla underbara kommentarer.