Att ha Tourettes

Ständigt gapande och humörsvängningar. Ständigt problem som behöver lösas och konflikter som uppstår. Sömnproblem och massa springande om kvällarna. Massa svordomar åt allt och alla, för man hatar alla. Man hatar sig själv och vill dö. Ingen förstår en eller hur man har det. Man ser bara det ytliga, aggressionen, energin som alltid är igång, gapandet och humörsvängningarna.

Jag glömmer bort att jag själv har det, men upplever hur det är varje dag. Tänker aldrig på att det är Tourettes som gör att hon beter sig på ett visst sätt. Jag har nästan glömt hur det var att vara liten med Tourettes. Kommer ihåg hur jävla jobbigt det var med vänner, när man hela tiden behövde göra sina ticks. Hostande, ryckningar, miner, justerande, blinkningar, ögonbrynshoppande och massa annat. Man kunde inte hålla sig undan det, för då var det som att hela kroppen kändes obehaglig. Det gör det fortfarande när ticksen kommer ibland, men jag har lärt mig att hantera dem, så ingen märker längre - bara jag.

När hon säger att hon hatar sitt liv och vill dö känner jag med henne. Hon är ännu bara 8, och jag kommer inte ens ihåg när min depression började. Kan lika gärna ha varit då. Handlar inte bara om själva Tourettesen, utan det har med sjukdomen att göra. Med Tourettes har man tydligen lätt för att få ångest(vilket jag nyligen fick reda på), vilket jag verkligen upplevt. Hade inget specifikt svar på varför, men nästan varje dag var det något som fick en att vilja gå bort. Varje dag kunde man hitta något som gjorde en deprimerad och ångestfylld, behövde inte ens vara något som hade någon stor betydelse, men det fanns alltid något. Det fanns alltid något som kunde sätta igång gråtkanalerna och skrik.
Och sömnproblemen, gud ja. Hörde nog till depressionen också. Vet inte i hur många år som jag hade problem med att sova, precis som min lillasyster har redan nu.

Tänker bara "wow" nu när jag kan tänka tillbaka på det. Hon går igenom exakt samma sak som jag redan gjort en gång. När jag tänkt igenom allt detta gick jag in och gav henne en kram och sa att jag vet hur det är, att jag förstår, jag har också varit i samma sits. 16 bast nu, var 8 när jag fick en diagnos på vad det var för skit som jag hade och började med medicin. Efter 6 års kämpande med läkare för mammas del, för att få reda på vad som var fel med mig(låter så underbart). Och nu har ens lillasyster också det. Bästa är väl att man vet hur man ska hantera det(oftast), men värsta är väl att hon kommer gå igenom samma skit som mig. Hoppas bara att man lärt sig något själv, så att man kan hjälpa henne att förstå sig själv.

Vad fan är oddsen för att få två ungar med Tourettes? De enda i hela släkten.
Mammas fel.