paradoxidals blogg

Min bästa vän Nina ska ha barn om cirkus två månader. Mot all förmodan så blev jag dock INTE gudmor (????) trots att jag är bäst i världen med ungjävlar! MEN, igår frågade hennes pojkvän om jag ville följa med honom ner på stan idag för att hitta en förlovningsring. I och med detta, så fick jag även vara först (???) med att veta att dom söta små asen ska trolova sig!!! Hur fantastiskt är inte det? Så nu ska vi cruisa ner på stan och fixa det, och sen står babyshower på schemat. Är satans nöjd.

Hey yo. Glider iväg till Västerås i helgen för att gå på babyshower. Får träffa de jag älskar mest igen och det gör mig litt blödig :P
På lördag eftermiddag sätter jag mig på en buss till Kolbäck för att spendera helgen hemma hos Kalle ;---)
Ett fyrpack red bull och en dosa snus sen är jag ready to go!!!

Fittfan har blödigt i snart en vecka, och jag fattar inte varför det inte slutar. Kommer dö av blodbrist ://
Skulle egentligen satt in en hormonspiral denna månad men jag orkar inte med oregelbundna blödningar i tre månader just nu!!! Så jag skjuter på det. + det kommer vara en kärringjävel som trycker upp den i fiffi. Känns inte helt ok. ://

Hur är det ens möjligt för kroppen att bli såhär?
Utåt, är jag bedövad. Stationär.
Inåt, är det total tumult.

Jag ger upp snart. Jag klarar inte av dessa konstanta strider mot vad jag vill, vad jag borde och vad andra förväntar sig.
Jag har så mycket skolarbeten som ska göras. Jag ljuger till och med för mig själv om att jag kommer ta tag i det. Jag ljuger för min mentor, mina lärare, psykologer, studevägledaren - alla. Det finns inte en enda som tvivlar på mig heller. De säger hela tiden att de vet vilka kunskaper jag besitter och de ger mig mer tid. Mer tid att skjuta på det, och mer tid för ångesten att ta över. Jag besitter en del kunskaper, absolut, det är inte där problemet ligger. Det är orken jag inte besitter och det är min konstanta trötthet som resulterar i att jag ger allt långfingret.
Bollar idéer och tänker många gånger om: "Vore det inte bättre att bara sluta existera?" Jag skulle slippa förpliktelserna. Jag skulle inte längre göra någon besviken. Har fastnat i ett fruktansvärt egoistisk spiral, där allt jag gör är att sätta mig själv i första hand.

Medans alla försöker springa mot mål så springer jag tillbaka till ruta ett, och jag skiter fullkomligt i vem jag måste köra över för att ta mig dit.

Jag kände att jag var på väg att förlora greppet om mig själv och mina inre demoner. Barriären som skilde dem åt var inte bastant längre, utan tunn, likt ett löv som överlevt den första snön. Jag låg hemma och drack tills jag somnade, två timmar innan jag skulle gå upp för att åka till skolan. Varje dag var en fest, och jag hittade alltid en anledning till att dricka.

Jag erkände det till sist för mig själv, och de människor i min omgivning. Jag fick så jävla mycket stöd, och när jag stod där utanför NA:s lokaler så sa jag till sist. "Jag tänkte presentera mig som beroende idag. Inte anhörig." N förstod direkt. D kom ut och såg på mig på det där sättet som bara hon kan. Den blicken som säger mer än tusen ord. "Jag förstod det. Men det var inte min sak att ta upp."

Väl där inne så slog mitt hjärta i tusen. Det slog hårdare och hårdare för varje moment. "Hej jag heter Elin, och jag är beroende." När jag fick sträcka upp handen när frågan "Har vi några nya med oss?" kom upp. När jag fick gå fram och ta den där vita brickan.

Den där vita brickan hänger fortfarande på min nyckelknippa. Jag dricker, men jag har lärt mig att se skillnaden. Jag har byggt upp barriären än en gång. Jag vet, att jag lätt kan förlora greppet igen. Det är samma sak med självskadebeteendet. Men när jag satt där inne och lyssnade på folk som delade sina berättelser och när jag sedan slöt min hand runt brickan så insåg jag att jag inte skulle kunna fortsätta komma dit. Det skulle kännas framtvingat. Att ta kontroll var något jag behövde göra själv. Och det har jag gjort. Jag skäms, över att dricka. Det gör jag. Bara för att jag vet, att kontrollen inte blir tagen över en natt. Men jag dricker inte längre för att bedöva något, för att lindra något, eller för att förtränga något. Jag skulle aldrig ens tänka tanken på att dricka mitt i veckan.

Jag vet egentligen inte vart jag vill komma med denna text. Det är inte ett rop på hjälp, det är inte ett ett tappert försök till att få smaka på en gnutta uppmärksamhet. Det här är jag. Det är mina inre tankar, som jag måste få dela med mig av.

Ni som bor i örebro, eller i närheten - vi syns på ivy.

Skräll att planerna för helgen gick åt helvete :---) Han verkar inte ens bry sig, lol. Skit i det dåååå. I'm too good for you anyway. ¯\_(^___^)_/¯

Så om någon vill knulla i helgen så är det bara att säga till, jag vill ut på vift! Eller så kan jag bara komma och dricka kaffe. Det funkar också. Annars kommer jag bara släpa mitt arsle till örebro och supa skallen av mig :P

Är en sådan jävla taskfitta ibland.

Försökte glida in i köket för fem minuter sedan, men det är fanimej inte lätt när ens balanssinne lyser med dess frånvaro och skammen vill slå en till marken. Jag vill inte vara här, men jag älskar det.

Jag är pinsam.

Edit: Insåg ganska snabbt att jag skulle ta upp ett rätt känsligt ämne, och jag orkar inte med alla surkukar så det får vara :P

Ska ut i helgen. På fredag sätter jag mig på ett tåg till Västerås och möter upp en vän, för att sedan traska ut i staden tillsammans med en annan vän, där jag ska möta någon för första gången. Är faktiskt redigt nervös, men det är jag väl tamejfan alltid. Är en jävla mus när det kommer till sociala sammanhand.

Lm har förlagt mina lösfrallor, så jag måste punga ut för ett par nya, vilket känns lite sådär men vad gör man inte för att ha en fierce nuna för en kväll lixxx

Alltså jag har pratat med dig i knappt en vecka, ändå ligger jag uppe till fyra på morgonen för att kunna prata med dig när du slutat jobba. Känner mig så fruktansvärt fjantig.

Alltså the feel när en snapar med en riktig goding och man verkligen lägger fulnunan åt sidan och försöker se killing ut, och så slutar motparten att svara???? Varför?? Duger jag inte längre? Dessa frustrationer. Och nu försöker jag komma på ett sätt att ta upp konversationen för jag är lite klängig. Kanske ska skicka en bild på rattarna lr något.