Paradox.

Hur är det ens möjligt för kroppen att bli såhär?
Utåt, är jag bedövad. Stationär.
Inåt, är det total tumult.

Jag ger upp snart. Jag klarar inte av dessa konstanta strider mot vad jag vill, vad jag borde och vad andra förväntar sig.
Jag har så mycket skolarbeten som ska göras. Jag ljuger till och med för mig själv om att jag kommer ta tag i det. Jag ljuger för min mentor, mina lärare, psykologer, studevägledaren - alla. Det finns inte en enda som tvivlar på mig heller. De säger hela tiden att de vet vilka kunskaper jag besitter och de ger mig mer tid. Mer tid att skjuta på det, och mer tid för ångesten att ta över. Jag besitter en del kunskaper, absolut, det är inte där problemet ligger. Det är orken jag inte besitter och det är min konstanta trötthet som resulterar i att jag ger allt långfingret.
Bollar idéer och tänker många gånger om: "Vore det inte bättre att bara sluta existera?" Jag skulle slippa förpliktelserna. Jag skulle inte längre göra någon besviken. Har fastnat i ett fruktansvärt egoistisk spiral, där allt jag gör är att sätta mig själv i första hand.

Medans alla försöker springa mot mål så springer jag tillbaka till ruta ett, och jag skiter fullkomligt i vem jag måste köra över för att ta mig dit.