Missbruk.

Jag kände att jag var på väg att förlora greppet om mig själv och mina inre demoner. Barriären som skilde dem åt var inte bastant längre, utan tunn, likt ett löv som överlevt den första snön. Jag låg hemma och drack tills jag somnade, två timmar innan jag skulle gå upp för att åka till skolan. Varje dag var en fest, och jag hittade alltid en anledning till att dricka.

Jag erkände det till sist för mig själv, och de människor i min omgivning. Jag fick så jävla mycket stöd, och när jag stod där utanför NA:s lokaler så sa jag till sist. "Jag tänkte presentera mig som beroende idag. Inte anhörig." N förstod direkt. D kom ut och såg på mig på det där sättet som bara hon kan. Den blicken som säger mer än tusen ord. "Jag förstod det. Men det var inte min sak att ta upp."

Väl där inne så slog mitt hjärta i tusen. Det slog hårdare och hårdare för varje moment. "Hej jag heter Elin, och jag är beroende." När jag fick sträcka upp handen när frågan "Har vi några nya med oss?" kom upp. När jag fick gå fram och ta den där vita brickan.

Den där vita brickan hänger fortfarande på min nyckelknippa. Jag dricker, men jag har lärt mig att se skillnaden. Jag har byggt upp barriären än en gång. Jag vet, att jag lätt kan förlora greppet igen. Det är samma sak med självskadebeteendet. Men när jag satt där inne och lyssnade på folk som delade sina berättelser och när jag sedan slöt min hand runt brickan så insåg jag att jag inte skulle kunna fortsätta komma dit. Det skulle kännas framtvingat. Att ta kontroll var något jag behövde göra själv. Och det har jag gjort. Jag skäms, över att dricka. Det gör jag. Bara för att jag vet, att kontrollen inte blir tagen över en natt. Men jag dricker inte längre för att bedöva något, för att lindra något, eller för att förtränga något. Jag skulle aldrig ens tänka tanken på att dricka mitt i veckan.

Jag vet egentligen inte vart jag vill komma med denna text. Det är inte ett rop på hjälp, det är inte ett ett tappert försök till att få smaka på en gnutta uppmärksamhet. Det här är jag. Det är mina inre tankar, som jag måste få dela med mig av.