3.
2.
1.
Kyss.
2012.
Jag har sett mig själv gå iväg.
Jag har sett mig själv skratta.
Sett mig sårad,
sett mig tänka,
tycka,
bry mig,
öka takten
och tappa makten.
Är det nu jag slutar se mig själv göra saker?
Är det mellan 20.11 och 20.13 vi känner livets äkta smaker?
Nu?
Nu jag börjar överrösta ljuden istället för att bli skrämd och undvika konfliktorsaker?
- Det känns som om vi varit här så länge, men det är inte förrän nu det börjar va? Fast vi inte är myndiga. Är det inte så, Malin?
Bara som en påminnelse. Något för att aldrig glömma de perfekta timmar vi spenderade tillsammans. Har aldrig varit med om något så öppet, så rent och så vitt. Trots att vi båda hade så svarta fingertoppar just då.
-
"Det känns som att jag misslyckas med min uppgift.."
"Vilken uppgift?"
"Att få dig att komma på andra tankar."
Inget svar.
"Vi går och köper choklad. Alla blir glada av choklad"
"Okej."
"Choklad?"
"Nejtack."
-
Tio minuters tystnad på en bänk. Fyra ögon riktade ut över vattnet som låg kallt och jag undrade hur ankorna som egenligen var änder kunde simma runt i det.
"Jag ska mata ankorna!"
Jag tar en bit choklad och kastar ner i vattnet. Det skvätter mycket och ankorna blir snarare rädda än tacksamma och mätta.
"Du gör det fel."
Du tog chokladen, bet av en liten bit som du spottade ut i vattnet. Ankorna närmade sig och till slut var de så nära att jag trodde de skulle börja äta ur din hand.
Jag blev glad av att du äntligen yttrade några ord. Äntligen utförde någon handling.
-
Vi dansade mitt på den gröna gräsmattan i parken, utan musik. Var det vals? Åtminstonde ett försök till vals. Ett par med en hund gick förbi och jag fnissade och tittade ner på våra fötter utan att sluta dansa.
-
Jag kan inte minnas varför, men jag sprang efter dig. Som om vi vore fem år. Jag önskar att jag vore fem år. Du hoppade över en bänk och jag sprang runt den. Vi var inte fem år och efter ett tag lade vi oss ner i gräset istället. Vi andades in av sommargräset i tystnad, gräset skulle snart inte dofta sommar längre. Jag hade verkligen saknat dig. Jag rullade över så jag låg på din rygg och du tog ett kort.
-
Det började bli mörkt och vi byggde en gungbräda utav bänken som varit vårat hem i flera timmar. En katt hälsade på oss och den verkade tycka mer om dig än om mig. Du berättade att den bodde i huset mitt emot dig och att dess ägare inte hade tagit så väl hand om den. Att det var planerat att den skulle avlivas. Så du hade tagit hem den till dig och den skulle kanske flytta hem till din farmor, men det hade inte gått och då hade du gråtit. Katten avlivades inte och ägarna flyttade.
-
x Jag har längtat efter dina sms.
För ungefär en timme sedan.
Malin Nyman Varför det?
För ungefär en timme sedan.
x För det känns så bra att läsa dem. Det känns som att du tänker på mig. Och det känns jättebra.
Stegen ekar och det luktar trappuppgång, fast lite godare.
Britt Magnussons dörr lyssnar på dansband.
Stina Erikssons dörr diskuterar högt med dov mansröst.
Öppnar den enda dörren utan namnlapp och tittar på klockan.
Den slår 75 minuter och ändå känns det som en evighet sedan.
Väggarna har slutat att flytta sig inåt för att kväva mig.
Min lägenhet luktar cigarettrök igen.
Soffan är fortfarande ful, men känns bekväm igen.
Att klä på sig en bh verkade anständigt och skönt igen.
Att livet fick plats på ett A4 kändes helt okej för första gången.
På en parkering sökande efter varianter
på hur man tjänar storstadskontanter.
Utan att behöva ärva ifrån tanter
eller arbeta som fabrikanter.
Radar upp förslag i spalter.
Tänker utanför fyrkanter, kanske musikanter?
Ångrar oss och tar hjälp av bundsförvanter
för att smuggla vita diamanter.
Akta sig för passkontrollanter
och dödar alla skvallertanter.
Vi reser fram och tillbaka
vi är emigranter, immigranter.
Vi tjänar pengar på att någon ser rosa elefanter.
Har inte mycket innan polisen upptäcker oss,
vi var ju debutanter.
Vi sätts i finkan och lider i stanken.
Tar inte lång tid innan vi själva har i oss våra diamanter
och det är så vi faller, vi är slut och dör på branten.
Allt för dessa kontanter.
Jag tror att de spydde, men i pauserna sa det nånting i stil med
- Åh, herregud, varför gjorde vi det, varför drack vi, Igelkotte?!!
- Jag vet inte Igelkotta, men jag tycker det var värt varenda droppe, det var såååå gott!!
Skrivkrampen är äntligen över och jag skrev en dikt till min bästa vän om hembygden vår. Jag är på gång nu.
Lessebo, mitt hemland av
guld. Pappersmassan tog din
oskuld.
Lessebo, gör alla män till
rasister. Älskat av Hitler, han som var så
bister.
Lessebo, gör din dotter till
hora. föds utan oskuld att
förlora.
Om du gillar mitt skrivande, var inte rädd att kommentera och berätta det då. :ssss
