Puckies blogg

Hur har ditt 2012 varit?
Som alla andra år - både bra och dåligt.

Blev du kär i år?
Åhfan.

Vad önskar du att du gjort mer?
Tagit till pennan och ritblocket tidigare. Jag har saknat dem.
Och sen önskar jag att jag kunde vrida tillbaka tiden lite och inte försumma mina vänner så som jag gjorde.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Varit kär? Haha.

Vem har du umgåtts med mest?
Robin (sådan jävla waste) och Diana?

Bästa minnet ifrån 2012?
Studenten, utan tvekan.

Är det något du saknar 2012 som du vill ha år 2013?
Mer festival, och ETT JOBB.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Inget av det. Samma skit, ungefär.

Var det mest lugna hemmakvällar eller vilda partykvällar?
De första två tredjedelarna av året bestod av hemmakvällar, men resten har bestått av utekvällar.

Vem/Vilka saknade du?
Galet många.

Största misstaget?
Att försumma mina vänner, att låta mig slängas runt som en vante, och att inte kunna se vad som gör mig ont.

Har du några löften inför år 2013?
Njae. Eller... Jag vet inte. Ska försöka ta livet med en klackspark, men det vet i fan hur det ska gå.

Har du haft ett förhållande under 2012?
Yep!

Hur skulle du beskriva din stil 2012?
ÅT HELVETE.
Näemen, jag vet inte... Jag har ingen stil?

Vart reste du någonstans?
Gran Canaria i februari, annars har jag varit lite här och var?

Vad ser du mest fram emot med år 2013?
Att förhoppningsvis hitta ett jobb så jag kan flytta hemifrån och bli självständig någon jävla gång, och leva lycklig resten av livet tillsammans med min hund som aldrig sviker mig. Mannen i mitt liv, utan tvekan.

Fan vad jag flänger runt hela tiden känns det som.
Är i alla fall i Halmstad nu, och det känns lite smått underbart faktiskt.
Imorgon åker jag och min böna Diana till Värnamo för att fira nyår med min fina vän Sandra.
Det lär ju bli galet fint. Jag och Diana ska hångla vid tolvslaget. Hon vet bara inget än.
Det lär bli magiskt.

Har suttit i och klippt och förlängt Dianas hår i ungefär 3 timmar.
Herregud. Har munnen full med hår. Inte så underbart.



(Jag har träffat en som är fin.
Hoppas att han tycker att jag är lika fin tillbaka.)



Sov gott, fina gammelfarmor. Din envisa lilla tant.
Jag älskar dig.

Alltså, herregud. När ska livet samarbeta?
Detta kommer bli världens sämsta jul. Gammelfarmor ligger på sjukhus.
Ingen av de i släkten kommer. Det blir bara vi i familjen.

Fuck off, jävla äckeljul.

Tänker på dig, fina gammelfarmor.

Jag trotsar sjukdomen och planerar att dricka idag ändå. Det var tråkigt att sitta hemma en dag, så jag vägrar göra om det en lördag, trots att det kliar i halsen, känns som att jag har konstant kallsup, och trots att min kropp egentligen inte orkar.

Well, vad gör man inte för en chans att förstöra sin lever ytterligare?


Men innan jag gör någonting annat, så måste jag julstäda mitt rum. Jag kommer vara så slut efter detta att jag inte orkar gå ut...
Jag kan inte det där med att vara kvinna.

Ser inte fram emot den här natten.
Jag hatar drömmarna som kommer när jag har feber. De dämpar inte direkt ångesten jag redan har.

Vill bara brista ut i gråt. Överallt.
Jag orkar inte höra att jag är värdelös en enda gång till. Då brister det för mig totalt.
Jag orkar verkligen inte leva såhär.

Är det meningen att man ska klara sig igenom sånt här?
I så fall får någon väldigt gärna berätta för mig hur man gör.

Jag måste ventilera.

Robin hit och Robin dit. Jag orkar inte ens höra hans namn längre. Allt påminner om honom.
Jag har inte känt mig såhär svag på flera år. Jag kan inte leva mitt liv fullt ut. Jag försöker intala mig själv att jag är 20 år och att det inte är hela världen. Det finns fler fiskar i vattnet. Men jag känner mig så jävla ensam.
Ångesten kryper sig på hela tiden och det får mig snart att gå i taket. Det är ju honom jag vill vara med.

Jag har försökt att städa upp flyttlasset, men jag har inte psyke till det. Jag orkar inte nu, och jag lär inte orka sen. Allt vi har köpt tillsammans. Allt vi skulle åstadkomma i det nya huset. Jag skulle trivas som fisken i vattnet. Sedan kommer allt som en blixt från grå himmel. (Nej, den var inte klarblå.) Han vill inte ha mig längre. Jag var otillräcklig. Det var motiveringen till varför han sökte sig till andra.
Att jag sedan blir påmind om att jag är så arbetslös man bara kan bli och inte är självständig för fem öre, gör inte saken bättre. Jag vill kunna leva ensam, och inte må dåligt över det. Jag vill kunna klara mig själv och förstå att jag är bra som jag är. Men att bli så bedragen och sviken, det känns fortfarande, även om det inte är han och jag längre. Jag får höra nya saker hela tiden som får mig att känna mig så jävla värdelös och spottad på. Jag förstår inte vad jag har gjort fel, för något måste det ju vara.

Jag satt instängd i en liten håla i 9 månader. Jag gjorde allt för honom. Allt.
Jag gav av mig själv till 200% och allt handlade om vad jag fick och inte fick göra.
Jag vet ju själv att det inte är så det ska vara. Man måste ju hinna leva. Men jag ville leva med honom.

Nu har han någon annan. Jag ser framför mig, varenda jävla kväll, hur hon ligger i hans armar och de berättar för varandra hur mycket de tycker om varandra. Hur bra livet är. Han har inte ens hunnit sakna mig. Om han ens skulle göra det utan henne, dvs. Jag har målat varenda vägg i det där huset. Vi hjälptes åt att sätta upp tapeten. Jag städade. Jag ville ju göra det hemtrevligt. Nu bor de i det som jag har åstadkommit.

Jag vet inte vad jag ska göra för att få må bättre. Att gå med huvudet högt och låtsas som ingenting fungerar inte. Jag känner mig inte stolt. Jag känner mig bara så äcklig.
Jag blir galen av att leva såhär.

Det går sakta men säkert, men jag tror att jag börjar hitta tillbaka till mig själv. Åtminstone ikväll.
Men livet är väl lite av en berg- och dalbana. Som vanligt.
Huvudsaken är väl att man reser sig upp någon gång?
Har suttit och ritat i flera timmar. Kan dock inte sova, och det är väl lite för att jag sover själv.
Har liksom inte riktigt vant mig.

Skedkompis, någon?

''We need lies to make it through the day, we're not okay''

Orkar inte deprimerande musik ikväll egentligen, men kan fan inte låta bli. Den är ju bara så fin.

Jag hatar när livet kommer ikapp och biter en i röven. Jävla fittliv.
Jag är så jävla arg egentligen, men jag kan inte låta bli att bli lite ledsen från och till. Du har ju bara kastat bort mig som om jag vore skit, och det får mig att känna mig så jävla liten som människa. Är jag verkligen ingenting värd? Är jag så liten och obetydlig att jag förtjänar att behandlas såhär?

Känner mig som en hästskit en varm sommardag. Motbjudande.

Lyssnar på mysmusik och lyssna på Dianas purrande. Hon snarkar inte, hon purrar. Som en katt, ni vet.
Vill gosa ner mig hos henne, men är rädd att hon vaknar... Hon är ju så fin när hon sover, det lilla livet.

Hur som haver, har varit i Halmstad, och det var kanonfint. Hade utan problem kunnat flytta dit.
Men nu, när man har kommit tillbaka till Älmhult, så vill jag bara härifrån igen. Bryr mig inte om vart jag åker, bara jag åker någonstans.
Wanderlust, hej.