PrinsUnis blogg

Som ni märker så är jag kvar på jorden. Yay antar jag? Eller nåt. Kunde inte förmå mig att göra det så att ah...

I alla fall så har jag en nyhet, typ. Jag är relationsanarkist. Känns mys eller nåt, aja. Tjosan!

Hejdå alla. Snälla förlåt mig.

Om jag dör inom de närmsta dagarna, sörj mig inte. Just nu vet jag ärligt talat inte vad fan jag ska göra...

Efter helgens läger har jag börjat tvivla på ett sätt jag har sett mig själv på typ hela mitt liv.

Jag har börjat ifrågasätta mina tidigare sätt att ha relationer på och börjar se att det kanske finns mer i mitt kärleksliv än jag trodde...

Vilket får mig att känna som att jag har ljugit.

Jag vet bara inte just nu. Känner mig förvirrad...

Men jag behöver inte ett till sätt att vara annorlunda på. Jag är redan HBTQ på ett antal sätt, behöver jag verkligen ett till?

Känner mig så jävla äcklig just nu, äcklas av mig själv. Vill bara slå sönder spegeln varje gång jag ser mig i den.

Jag är så vidrig att jag bara vill spy av mig själv. Vet inte vart jag ska ta vägen...

Jag vill inte

Jag vill inte

Jag vill inte

Jag vill inte

Jag vill inte vara en missbrukare, men jag är en. Varför ska jag få återfall igen? Varför? Nu kommer jag inte kunna sluta och det får mig bara att må sämre och jag börjar tänka på farmor och jag vill inte.

Jag är frustrerad och arg och ledsen och jag har ångest och jag hatar mig själv och jag vill bara vara någon annan.

Om ni ursäktar mig så tänker jag gå och må skit och ta fram mina rakblad. K bye

Är nästan typ lite stolt över mig själv nu.

Var så jävla nära att göra det igen igår men lyckades hindra mig.

Är det okej att vara stolt över en sådan grej?

Egentligen borde jag väl inte få impulserna över huvud taget, men ändå...

Jag gjorde det inte så, yay för mig! Eller...?

Folk har svårt att förstå det. Svårt att greppa det, och det är ännu svårare att förklara.

Varför jag känner så här går aldrig att veta till hundra procent. Fast kan gissa att mycket är mina pärons fel.

För, det finns tillfällen, dagar till och med, då blotta synen av mig själv i en spegel eller på en bild får mig att vilja spy. Då jag har lust att slå sönder spegeln eller förstöra varenda bild av mig som existerar. Då jag bara vill bryta ihop och gråta för att jag just då hatar mig själv, och särskilt mitt utseende, så mycket.

Jag har gråtit en del gånger också. För att det just då känns som om jag är ett missfoster som aldrig borde fötts. För att blotta tanken av att behöva leva med den här kroppen resten av mitt liv ger mig ångest.

Sen finns det dagar då jag inte tycker om mig själv, för det gör jag aldrig, men då jag åtminstone kan hantera mig själv. Mitt mål är att alltid kunna hantera mig själv. Tro mig, jag strävar inte efter att älska mig själv, för det tror jag aldrig kommer hända. Jag strävar efter att åtminstone inte bli äcklad eller få ångest av mig själv. Att kunna se mig i spegeln och aldrig behöva få känslan av att vilja slå sönder den.

Kommer jag någonsin nå det målet? Jag vet inte ärligt talat...

Allt som inte har med mina vänner att göra känns så jävla meningslöst. Liksom vad är poängen med någonting?

Varför ska jag ens fortsätta existera när hela jävla samhället förnekar min blotta existens? Eller när folk säger att jag måste "förstå" mina föräldrar när de säger hon om mig trots att det känns som om de hugger mig i magen varenda jävla gång.

Alltså på riktigt? Vad är poängen med någonting över huvud taget? Finns det någon poäng med någonting? Alls? Eller är allt i hela jävla universum meningslöst?

Vad spelar det för roll att jag egentligen inte pallar bry mig mer, att jag är livrädd konstant för att allt jag älskar ska försvinna, att jag är rädd för att bli fucking mördad varje kväll av nåt som många inte ens tror på existerar eller för den delen att järnvägsspår, höga byggnader, broar, piller och allt annat som skulle kunna ta slut på allting känns jävligt lockande när jag tänker på dem och/eller ser dem?

Vem fan bryr sig egentligen?

Kan inte allt och alla som inte är mina vänner bara dra åt helvete? Orkar inte, pallar inte, vill inte.

Jag tänker erkänna. Jag gillar inte mig själv. Jag tycker jag är rätt så värdelös och världen skulle antagligen vara bättre utan min existens men jag tänker inte göra något åt det.

För även om världen skulle vara bättre så skulle inte vissa människor vara det, inte för att jag kan förstå varför men jag är tacksam för det.

Jag avundas dem som kan få komplimanger av folk och faktiskt hålla med om det personen sa. Alltså inte bara vara tacksam för det, utan faktiskt kunna se det, föreställa sig det och hålla med om det. För jag kan inte det.

Om någon ger mig en komplimang. Om någon säger att jag är fantastisk eller söt eller nåt sånt, så är jag tacksam för det. Jag gillar oftast komplimanger (notera: inte alltid, kan bero på typ av komplimang, vem som säger det etc.), men jag kan inte för mitt liv hålla med eller ens tänka i de banorna som personen som sa komplimangen gjorde.

T.ex: en jävligt nära vän till mig sa idag att jag var fantastisk. Jag var extremt tacksam för att han sa det och tvivlar egentligen inte på att han menade det, men jag kunde (och kan) inte se det. Jag kan inte ens föreställa mig den tanken i mitt huvud.

För mig själv är jag egentligen rätt så värdelös, jag är en nolla, ett inget. Jag finns för mina vänner, resten spelar ingen roll egentligen. Kanske är därför jag inte tar mitt eget mående på särskilt stort allvar.

Förresten: folk som säger att du inte kan älska någon annan förrän du älskar dig själv, sluta upp med ert bullshit snälla? Jag gillar inte mig själv, betyder det att jag ogillar alla runt mig? Nej exakt, jag älskar mina vänner. Jag behöver inte älska mig själv för det.

Tack och hej!