Folk förstår inte

Folk har svårt att förstå det. Svårt att greppa det, och det är ännu svårare att förklara.

Varför jag känner så här går aldrig att veta till hundra procent. Fast kan gissa att mycket är mina pärons fel.

För, det finns tillfällen, dagar till och med, då blotta synen av mig själv i en spegel eller på en bild får mig att vilja spy. Då jag har lust att slå sönder spegeln eller förstöra varenda bild av mig som existerar. Då jag bara vill bryta ihop och gråta för att jag just då hatar mig själv, och särskilt mitt utseende, så mycket.

Jag har gråtit en del gånger också. För att det just då känns som om jag är ett missfoster som aldrig borde fötts. För att blotta tanken av att behöva leva med den här kroppen resten av mitt liv ger mig ångest.

Sen finns det dagar då jag inte tycker om mig själv, för det gör jag aldrig, men då jag åtminstone kan hantera mig själv. Mitt mål är att alltid kunna hantera mig själv. Tro mig, jag strävar inte efter att älska mig själv, för det tror jag aldrig kommer hända. Jag strävar efter att åtminstone inte bli äcklad eller få ångest av mig själv. Att kunna se mig i spegeln och aldrig behöva få känslan av att vilja slå sönder den.

Kommer jag någonsin nå det målet? Jag vet inte ärligt talat...