Du kan inte älska någon förrän du älskar dig själv- bullshit

Jag tänker erkänna. Jag gillar inte mig själv. Jag tycker jag är rätt så värdelös och världen skulle antagligen vara bättre utan min existens men jag tänker inte göra något åt det.

För även om världen skulle vara bättre så skulle inte vissa människor vara det, inte för att jag kan förstå varför men jag är tacksam för det.

Jag avundas dem som kan få komplimanger av folk och faktiskt hålla med om det personen sa. Alltså inte bara vara tacksam för det, utan faktiskt kunna se det, föreställa sig det och hålla med om det. För jag kan inte det.

Om någon ger mig en komplimang. Om någon säger att jag är fantastisk eller söt eller nåt sånt, så är jag tacksam för det. Jag gillar oftast komplimanger (notera: inte alltid, kan bero på typ av komplimang, vem som säger det etc.), men jag kan inte för mitt liv hålla med eller ens tänka i de banorna som personen som sa komplimangen gjorde.

T.ex: en jävligt nära vän till mig sa idag att jag var fantastisk. Jag var extremt tacksam för att han sa det och tvivlar egentligen inte på att han menade det, men jag kunde (och kan) inte se det. Jag kan inte ens föreställa mig den tanken i mitt huvud.

För mig själv är jag egentligen rätt så värdelös, jag är en nolla, ett inget. Jag finns för mina vänner, resten spelar ingen roll egentligen. Kanske är därför jag inte tar mitt eget mående på särskilt stort allvar.

Förresten: folk som säger att du inte kan älska någon annan förrän du älskar dig själv, sluta upp med ert bullshit snälla? Jag gillar inte mig själv, betyder det att jag ogillar alla runt mig? Nej exakt, jag älskar mina vänner. Jag behöver inte älska mig själv för det.

Tack och hej!